Jag älskar P1 och trodde att jag gillade radioteatern. Det senaste året har min kärlek fördunklats av ett återkommande irritationsmoment. Gunilla Brodrej beskriver exakt hur jag känner inför serien Världshistorien.

Länk till artikel

Världshistorien vill ge lyssnarna “modet att säga ifrån”. Så står det.Så nu gör jag det.
Å ena sidan har radioteatern sänt klassiker ur arkivet som har haft en så mossig estetik att de knappast kunnat intressera andra än ett gäng teatervetare. Å andra sidan har “Världshistoriens” teatersnuttar tickat vidare på temat ondskefulla makthavare och godhjärtade kämpar. Övertydliga manus och skådespeleri av vitt skiftande kvalitet har signalerat att här är syftet det allt annat överskuggande. Hittills har jag försvarat radioteaterns plats i public service, men nu går det inte längre.
I en av kortpjäserna där två personer grälar om teater säger den ene att “det enda som är värre än teater är radioteater”. Just nu har jag ingenting att sätta emot det. Radioteatern har länsat pluskontot.