Den unika möjligheten – en studie om den svenska förskolemodellen 1968-1998
Birgitta Hammarström-Lewenhagen
Jag möter studenter som tror att svensk förskolehistoria började 1998 med läroplanen. Ingenting kunde vara mer fel.
Fler platser kräver fler förskollärare och fler utbildas. I Barnträdgårdens första ledare 1968 riktas förväntningar på denna nya generation förskollärare:
Hela förskolekåren måste nu dra nytta av de friska impulser och idéer som den nya generationen kan bidraga med. Det finns nämligen olösta frågor och en hel del missnöje som vi tillsammans måste ta itu med. För att nämna några exempel: Den integrerade barnstugan har vi i stort sett bara gnällt och suckat över, men det behövs konstruktiva förslag om vi skall komma någon vart. (Barnträdgården 1/68 s. 1)Vid SFR:s 50-årsjubileum (två månader senare) hyllas förskolefostrans fria arbetsformer av den dåvarande socialdemokratiska utbildningsministern Olof Palme (Barnträdgården 3/68 s. 71). En dryg månad senare tillsätts 1968 års barnstugeutredning med uppdrag att i vid mening definiera förskolepedagogiken. Utredningen skulle även undersöka möjligheter att ge alla barn en förbe- redelse inför grundskolan som ett led i att skapa likvärdiga möjligheter för barns utveckling och uppväxtvillkor (Diskussions-PM 1971 s. 279). Den svenska förskolemodellens elastiska lösningar skulle nu designas och iscensät- tas. Daghemsutbyggnaden skulle ta fart. Förskolepedagogiken skulle revideras och stärkas; ett pedagogiskt program utvecklas. Debatten om svensk små- barnsvård går 1968 in i ett nytt skede.
Jag är glad över att få ha varit med om dessa förändringar och tvekar inte att tala om en GULDÅLDER.
Ingegerd Tallberg Broman var opponent. Då brukar det bli spännande och intressant.
Jag läser vidare och förundras:
Tillsynsmyndighet som strategifråga
Socialstyrelsens ledning sägs ha haft en negativ syn på daghem på 1960-talet (Holmlund 1996 s. 233, Martin Korpi 2006 s. 19, Gerdin & Ohrlander 2007 s. 31).14 Arbetsmarknadsstyrelsens positiva inställning till daghemsutbyggnad bidrog därför till att LO på kongressen 1966 krävde att tillsynsansvaret skulle överflyttas dit (Holmlund 1996, Florin & Nilsson 2000, Näslund 2000). Förskollärarkåren var också intresserade av en ny tillsynsmyndighet, dock inte Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS). I Familjespegeln den 29/3 1966 hade Gertrud Sigurdsen uttalat sig om AMS som tänkbar ny tillsynsmyndighet för förskolan. I Barnträdgården beskrevs förslaget som den yttersta konsekvensen av att debatten om förskolan allt mer handlar om dess betydelse för arbetsmarknaden (Barnträdgården 3/66 s. 57). Sigurdsen, som sägs dela synen på verksamhetens pedagogiska betydelse hade menat att den inte riskerades med AMS som tillsynsmyndighet, vilket ledarskribenten starkt betvivlade:
Jag läser ännu mer vidare och återupplever viktiga förändringar. Det här är min historia.
Frågeställningarna:
• Hur har staten och förskollärarprofessionen, var för sig och i ett offentligt samtal diskuterat den svenska förskolemodellens formande vad gäller ut- byggnad, organisering, mål och innehåll och relationen mellan omsorg och lärande?
• Vad var barnstugeutredningens bärande tankar med förslag till revidering av förskolepedagogiken och ett pedagogiskt program för den framtida för- skolans organisering och utbyggnad?
• Vilka röster dominerar under olika skeden och vilka huvudsakliga stånd- punkter angående förskolans samhälleliga uppdrag, tradition och försko- lepedagogikens s.k. särart förekommer?
• Vilka teman kan urskiljas i den diskursiva kampen om förskolemodellens formande, förskolans uppdrag och institutionella identitet i relation till so- cialtjänst, familj och skola?