Sydsvenskan recenserar en konstutställning i Paris om “Mannen”.

“….I sista rummet, i grevens tid, kommer samtiden in på bred front. Paul Cadmus, David Hockney och flera andra vecklar ut det homosexuella perspektivet. Förvisso har detta kommit på tal redan tidigare i utställningen, men utan problematisering. Helt frånvarande är teoribildningen om queerfältet och den metrosexuelle mannen, en heterosexuell storstadsman som blandar genuskodade attribut och tilltalar kvinnor såväl som män, oavsett läggning. Vidare är det chockerande att inte den kvinnliga blicken på mannen uppmärksammats mer än med enskilda bilder av Nan Goldin och Orlan.
Två tankar dröjer sig kvar. Det har varit en och samma kropp utställningen igenom. En biffig och lagom man. Den kvinnliga nakenheten är mer varierad – lång, kort, tjock, smal, tränad eller vek. Mannens kroppsideal är däremot sammanlänkat med handling, och det leder till nästa punkt. När mannen inte är aktiv, våldsam, segrande eller besegrad, slutar han att vara man i klassiskt hänseende. Istället blir han det mångbottnade djuret människa. Det återstår för Musée d’Orsay, eller en annan institution, att göra en sådan utställning.”

Det är något både uppfriskande och pretentiöst i den här formen av konstkritik.