Jag är svag för metaforer. Tanken på att kunna spegla sig i ett föremål och se någon ny dimension av tillvaron är lockande.

Klippblocket med den mystiska vita randen vid Krivarbäcken betyder något. Ett budskap från tidi geologisk tidsålder?

De torra löven i sandgroparna är märkligt välordnade – trots det uppenbart tillfälliga i arrangemanget.

Den rostiga plåttunnan på stranden nedanför Stenshuvud känns mer banal – de här påminnelserna om konflikten mellan människa och natur är välbekanta.

Vi går söderut och skuttar över Rörums norra å. Livet består av ett antal gränsöverträdelser – ibland går det lätt.

Hemma igen hänger vi årets sista utomhustorkande tvätt. Det är en djupt symbolisk handling.