19 thoughts on “Jag funderar på om otacksamhet är en synd?”
Jag tycker det verkar som att du blandat ihop barns upplevelser av besvikelse med ett uttryck. Otacksamhet. Något kan vara otacksamt också, vilket är ett väldigt kraftfullt och mångbottnat uttryck som det är bra att ha i sin verbala och känslomässiga katalog utan belastande positiva eller negativa konnotationer. Det har emellertid väldigt litet med syndamedvetande att göra. Snarare en pigg blick för rimliga portioner (se: orimligt) eller förväntningar (se: orealistiskt). Bägge dessa inryms och täcks med dess motsvarighet otacksamt. Så om någon har orimliga eller orealistiska förväntningar på visad glädje eller spontanitet hos ett barn, så kommer det garanterat att uppfattas med motsvarande grad av otacksamhet i betraktarens ögon. Det är en mycket otacksam roll för barnet. Följaktligen så är det fullt rimligt att barnet uppträder otacksamt och talar otacksamt om betraktaren. Graden av otacksamhet hos barnet kan därmed sägas mer vara en barometer på barnets integritet och förmåga att läsa situationen rätt, och därmed hjälpa förvirrade vuxna att hitta något bättre att göra än att oroa sig för, än om det hela tiden är speedat överlyckligt eller återspeglar en otvungen idealbild av vuxnas egna barndomar. Att förneka och fjärma ett barn från något som är fullt begripligt, naturligt och adekvat hos både vuxna och barn den dag man tar emot något som är belagt med en massa förväntningar. Det däremot, vore ju synd om det behövde ske i onödan, inte sant?
/Otacksamma Föräldern
Spontant upplever jag nog otacksamhet som ganska plågsamt – barnet (eller dan vuxne ) menar sig ha moralisk rätt till något och anklagar nu världen (tomten) för att ha svikit sitt uppdrag.
Det handlar nog om att se världens centrum utanför sig själv?
Efter som du skriver spontant tycks du inte ha funderat särskilt mycket eller länge utan fortsätter att förlägga ett allseende moraliskt öga någonstans över ditt huvud.
Spontan lek och allvarsamma funderingar kräver relationer för att växa. Relationer kräver mod att mötas utan att värdera och ställa någon till svars. Som när man avkräver någon tacksamhet. Motsatsen är att få vara tacksam/otacksam/bångstyrig/förvirrad/arg/ledsen/glad/lycklig/motsträvig/medgörlig/kramgo/avvisande alltefter vad situationen kräver och vad som är adekvat i ett moget samspel. Världen är inte rättvis. Det är något varje omnipotent barn behöver lära sig att hantera på vägen till mognad. Annars kommer världen att fortsatt kretsa kring det egna otillfredsställda behovet varje gång det ser att någon annan får ett behov tillfredsställt och det själv sitter frustrerat och tittar på. Så, ja, gå utanför dig själv och se att välden inte blir mindre vacker för att den innehåller element som smärta i relation till andra, så länge någon är beredd att möta den utan att fördöma den eller brådstörtat stoppa en julklapp i truten på det trilskande barnet. I Jesu namn. Amen.
Oj – jo ett sådant öga hade ju varit bekvämt. Jag hoppas inte att det är ett allmänt intryck från mina texter här på bloggen. Trodde nog att jag var en representant för ett icke moraliserande perspektiv.
När det gäller tolkningen av låten ovan tror jag det är en mycket medveten provokation som riktar in sig på vår konstruktion av det goda ( och evigt tacksamma) barnet.
Så att dela med sig av spontana reflektioner och inbjuda till ett gott samtal som det är meningen att både barnet och den vuxne skall lära sig något av är enligt din mening att göda avunden. Dessutom skall vi sitta där och med bittert vitnande näsvingar och minst en näve i fickan börja räkna oförrätterna utifrån förförståelsen att någon har förmågan att ändra världen eller din uppfattning av den? Jovars, det låter som ett praktrecept för julgräl om du frågar mig.
Jag håller mig till det filosofiska traktatet: Warum man nicht sprechen kann darum muss man scweigen. Nyckelordet här är att inte kunna tala. Här är det fullt möjligt att fortsätta tala utan att varesig låsa upp eller hålla ifrån sig. Därför: Fortsätt för all del ditt julmysiga tigande i ett försök att kväsa avunden. Det låter som en finfin idé.
Jag är så anonym som samtalet och min integritet kräver. Jag har också en blogg. Otacksamma Föräldern, där jag tänker högt för mig själv. Jag är en extremt tydlig skribent och eventuella inlästa över och undertoner lämnar jag helt över på läsarens konto. Det är förresten rätt svårt att vara helt anonym om man är ansvarig utgivare med utgivningsbevis. Jag gissar att du drog dig till minnes den underbara recitationen med MA Numminen. Jag kunde inte låta bli att notera att du taggat posten med orden Förskola och Värdegrund och när du rubricerat med ordet synd så kan jag inte låta bli att undra vem det är som egentligen har hetsat upp sig en smula. Men jag kan ha fel och om du inte vill ha några fortsatta samtal med mig på din blogg så skall jag inte störa mera. God Julefrid!
Jag kanske bara är lättstartad i största allmänhet. Men kombinationen barn och synd skaver och har alltid gjort. Du en väldigt tydlig kopplingen mellan dessa företeelser med din “fundering”. Sedan om du anser att jag tillskriver dig en massa och projicerar… Well, it takes two to tango! Fortfarande förvånad?
Vad bra att man kan få ut olika saker av att fundera högt. Jag skriver inte på det här sättet i tjänsten direkt om du förstår vad jag menar. Behovet eller funktionen som du föredrar att kalla det finner jag varierar högst över tid. Jag ser fram emot den dag då jag skriver högst någon gång i månaden och då om betydligt alldagligare saker än nu. Ha det gott!
Det är verkligen Synd om du uppfattar mina kommentarer på din bloggpost som bråkiga. Men jag lämnar givetvis din blogg ifred i fortsättningen av respekt för din integritet.
Men så behöver man ju inte leta efter sig själv i allt folk skriver heller. Det finns ju en bra princip jag själv brukar ta till i det läget: Behåll det du har användning för och lämna resten åt någon annan.
Hats off for the effort tho’.
Men som sagt. Om du inte vill ha mina bråkiga kommentarer mer, så skall jag inte störa.
Tysta tankar 
Jag tycker det verkar som att du blandat ihop barns upplevelser av besvikelse med ett uttryck. Otacksamhet. Något kan vara otacksamt också, vilket är ett väldigt kraftfullt och mångbottnat uttryck som det är bra att ha i sin verbala och känslomässiga katalog utan belastande positiva eller negativa konnotationer. Det har emellertid väldigt litet med syndamedvetande att göra. Snarare en pigg blick för rimliga portioner (se: orimligt) eller förväntningar (se: orealistiskt). Bägge dessa inryms och täcks med dess motsvarighet otacksamt. Så om någon har orimliga eller orealistiska förväntningar på visad glädje eller spontanitet hos ett barn, så kommer det garanterat att uppfattas med motsvarande grad av otacksamhet i betraktarens ögon. Det är en mycket otacksam roll för barnet. Följaktligen så är det fullt rimligt att barnet uppträder otacksamt och talar otacksamt om betraktaren. Graden av otacksamhet hos barnet kan därmed sägas mer vara en barometer på barnets integritet och förmåga att läsa situationen rätt, och därmed hjälpa förvirrade vuxna att hitta något bättre att göra än att oroa sig för, än om det hela tiden är speedat överlyckligt eller återspeglar en otvungen idealbild av vuxnas egna barndomar. Att förneka och fjärma ett barn från något som är fullt begripligt, naturligt och adekvat hos både vuxna och barn den dag man tar emot något som är belagt med en massa förväntningar. Det däremot, vore ju synd om det behövde ske i onödan, inte sant?
/Otacksamma Föräldern
LikeLike
Se där fick jag något att fundera över!
Spontant upplever jag nog otacksamhet som ganska plågsamt – barnet (eller dan vuxne ) menar sig ha moralisk rätt till något och anklagar nu världen (tomten) för att ha svikit sitt uppdrag.
Det handlar nog om att se världens centrum utanför sig själv?
LikeLike
Efter som du skriver spontant tycks du inte ha funderat särskilt mycket eller länge utan fortsätter att förlägga ett allseende moraliskt öga någonstans över ditt huvud.
Spontan lek och allvarsamma funderingar kräver relationer för att växa. Relationer kräver mod att mötas utan att värdera och ställa någon till svars. Som när man avkräver någon tacksamhet. Motsatsen är att få vara tacksam/otacksam/bångstyrig/förvirrad/arg/ledsen/glad/lycklig/motsträvig/medgörlig/kramgo/avvisande alltefter vad situationen kräver och vad som är adekvat i ett moget samspel. Världen är inte rättvis. Det är något varje omnipotent barn behöver lära sig att hantera på vägen till mognad. Annars kommer världen att fortsatt kretsa kring det egna otillfredsställda behovet varje gång det ser att någon annan får ett behov tillfredsställt och det själv sitter frustrerat och tittar på. Så, ja, gå utanför dig själv och se att välden inte blir mindre vacker för att den innehåller element som smärta i relation till andra, så länge någon är beredd att möta den utan att fördöma den eller brådstörtat stoppa en julklapp i truten på det trilskande barnet. I Jesu namn. Amen.
/Otacksamma Föräldern
LikeLike
Oj – jo ett sådant öga hade ju varit bekvämt. Jag hoppas inte att det är ett allmänt intryck från mina texter här på bloggen. Trodde nog att jag var en representant för ett icke moraliserande perspektiv.
När det gäller tolkningen av låten ovan tror jag det är en mycket medveten provokation som riktar in sig på vår konstruktion av det goda ( och evigt tacksamma) barnet.
Upp till kamp för rätten att uttrycka besvikelse.
LikeLike
Ja, att undertrycka spontana reflektioner som ger goda samtal och läraktiga vore ju… Synd!
LikeLike
Kanske inte den åttonde dödssynden – men absolut en allvarlig försyndelse.
Det är aldrig för sent att starta ett litet mysigt julgräl!
LikeLike
Så att dela med sig av spontana reflektioner och inbjuda till ett gott samtal som det är meningen att både barnet och den vuxne skall lära sig något av är enligt din mening att göda avunden. Dessutom skall vi sitta där och med bittert vitnande näsvingar och minst en näve i fickan börja räkna oförrätterna utifrån förförståelsen att någon har förmågan att ändra världen eller din uppfattning av den? Jovars, det låter som ett praktrecept för julgräl om du frågar mig.
Jag håller mig till det filosofiska traktatet: Warum man nicht sprechen kann darum muss man scweigen. Nyckelordet här är att inte kunna tala. Här är det fullt möjligt att fortsätta tala utan att varesig låsa upp eller hålla ifrån sig. Därför: Fortsätt för all del ditt julmysiga tigande i ett försök att kväsa avunden. Det låter som en finfin idé.
/Otacksamma Föräldern
LikeLike
Det man inte kan tala om måste man kanske sjunga om.
Inför en viss form av komplexitet tror jag att den moraldiskussion som du försöker bedriva riskerar att bli lite väl upphetsad.
Vad är det du vill säga – egentligen?
LikeLike
Du får nog hoppa ur anonymiteten och tagga ner tonen om du vill fortsätta samtalet.
LikeLike
Jag är så anonym som samtalet och min integritet kräver. Jag har också en blogg. Otacksamma Föräldern, där jag tänker högt för mig själv. Jag är en extremt tydlig skribent och eventuella inlästa över och undertoner lämnar jag helt över på läsarens konto. Det är förresten rätt svårt att vara helt anonym om man är ansvarig utgivare med utgivningsbevis. Jag gissar att du drog dig till minnes den underbara recitationen med MA Numminen. Jag kunde inte låta bli att notera att du taggat posten med orden Förskola och Värdegrund och när du rubricerat med ordet synd så kan jag inte låta bli att undra vem det är som egentligen har hetsat upp sig en smula. Men jag kan ha fel och om du inte vill ha några fortsatta samtal med mig på din blogg så skall jag inte störa mera. God Julefrid!
LikeLike
Aha – så det var ordet “synd” som drog igång dig? Det är ett ord jag sällan använder och absolut inte i dess religiösa betydelse.
Jag blev förvånad över hur du tillskriver mig en massa känslor och åsikter och hade ingen lust att försvara mig mot lösa projektioner.
LikeLike
Jag kanske bara är lättstartad i största allmänhet. Men kombinationen barn och synd skaver och har alltid gjort. Du en väldigt tydlig kopplingen mellan dessa företeelser med din “fundering”. Sedan om du anser att jag tillskriver dig en massa och projicerar… Well, it takes two to tango! Fortfarande förvånad?
LikeLike
Tack – nu har jag besökt din blogg och läst presentationen. Skrivande tycks ha olika funktion för oss.
LikeLike
Vad bra att man kan få ut olika saker av att fundera högt. Jag skriver inte på det här sättet i tjänsten direkt om du förstår vad jag menar. Behovet eller funktionen som du föredrar att kalla det finner jag varierar högst över tid. Jag ser fram emot den dag då jag skriver högst någon gång i månaden och då om betydligt alldagligare saker än nu. Ha det gott!
LikeLike
Jag uppskattar ditt allvar men har helt andra drivkrafter. Det är upplagt för missförstånd och jag bråkar inte med personer om det går att undvika.
Hoppas du får en bra jul.
LikeLike
Det är verkligen Synd om du uppfattar mina kommentarer på din bloggpost som bråkiga. Men jag lämnar givetvis din blogg ifred i fortsättningen av respekt för din integritet.
En god Jul till dig och dina.
LikeLike
Jag kände inte igen mig i beskrivningen av “vitnande knogar”.
LikeLike
Men så behöver man ju inte leta efter sig själv i allt folk skriver heller. Det finns ju en bra princip jag själv brukar ta till i det läget: Behåll det du har användning för och lämna resten åt någon annan.
Hats off for the effort tho’.
Men som sagt. Om du inte vill ha mina bråkiga kommentarer mer, så skall jag inte störa.
Fridens!
LikeLike
Vi kan väl göra ett nytt försök – det kan funka.
LikeLike