Jag orkar inte med fler homofoba idrottsstjärnor

Inte nu – inte aldrig.

Via sin tolk sa Abeba Aregawi:

– Vad jag förstår tillåter inte min tro att män är med män och kvinnor är med kvinnor.

Därefter pratade Aregawi, Trahn och tolken ihop sig ytterligare och bad sedan de svenska journalisterna om att citaten inte skulle publiceras eftersom Aregawi inte förstod hur kontroversiellt hennes uttalande var.

Jag är förvånad och beklämd över den lojalitet svenska medier visar här. SVT morgonteve nämner inte uttalandet. Även om det är ovanligt med svenska guldmedaljer ycker jag att vi ska använda samma måttstock för svenska som ryska homofober. Religion är ingen ursäkt.

20130816-082445.jpg

26 thoughts on “Jag orkar inte med fler homofoba idrottsstjärnor

  1. TV visade dock alla hennes hedersbetygelser för den högre kraften som tydligen hjälpte henne att vinna. Pussa mattan eller om det är marken. Korsa över bröstet några gånger och pussa på korset som hänger runt halsen. Religionen var påtagligt närvarande i bilderna som upprepades.

    Like

    • Om sporten blir en del av idrottsmännens marknadsföring är det nog svårt att upprätthålla den distansen.

      Jag gissar att Aragawi kommer att få problem med sponsorer.

      Like

      • Det är också slående att de som skriver om det här, t ex Johan Esk i DN, håller Aragawi utanför bråket (på Friidrottsförbundets uppmaning kanske) och helt fokuserar på Isinbajeva. De jobbiga ryssarna igen (Ludmilla, nån?)

        Synd att det var just hon, säger jag, Isinbajeva är en fantastisk idrottare och har alltid visat gott sportsmannaskap och en trevlig attityd. Å andra sidan är trycket på just henne som affischnamn säkert hårt och hon sade förmodligen ungefär vad hon tyckte.

        Like

  2. Men kan man begära av religiöst skolade människor uppväxta i en kultur i höjd med tiden innan upplysning och Darwins insikter att de skall förstå sig på evolutionens “gåtfulla” utfall?

    Förresten: Hur många svenskar förstår sig på orsakerna till homosexualitet. Utan kunskap är det rätt enkelt att tro på socialkonstruktivistiska läror.

    Like

    • Eftersom musik är viktigt för mig så har jag börjat samla på mig en föreställning / fördom (ännu ej statistisk bevisad)
      Jag verkar ha en musiksmak mer koordinerad med lesbiska kvinnor än homosexuella män.

      Det finns självklart undantag:

      Det här mästerverket tyder på att jag är rätt flexibel:

      Like

      • Mmmmmm – jag vet inte om jag vill veta? Tänker att det där med musik är mystik och intuition. Ingenting jag vill reducera till sexuella preferenser.

        Like

        • Vill och vill. Jag bara registrar och lägger märke. Är man dessutom en enveten naturvetartyp så blir man nyfiken på hur det fungerar. Lesbiska kvinnor skall ju ha ett amygdala mer likt det manliga. Kanske finns de djupa känslorna och den grundläggande personligheten där inne i mitten och när man gillar något så uppkommer positiva resonanser.

          Enligt musikpsykologer är musikens centrala uppgift att meddela att man inte är helt ensam på klotet. I vart fall en till människa gillar detsamma som jag. Musikerna och jag. Således finns jag inte ensam!

          Like

  3. Religion är ingen ursäkt för att inte ha i icke-religiösa samhällen dominerande värderingar och Icke-religion är ingen ursäkt för att begå (enligt religionen) syndiga handlingar.

    Like

  4. Det finns en form av homofobi som i rådande diskurs är upphöjd till en vacker norm.

    Homofobin gentemot det manliga behovet av homosocialitet.

    Evolution handlar lite grovt om allas krig mot alla. I ett paradigm har stigmat ett ansikte. I nästa paradigm byter stigmat skepnad.

    Fy skäms pojkar.

    Er lek är synd!

    Like

    • Man kan tillägga att idag diskuteras sexuellt förtryck och marginalisering oerhort mycket mer (i Sverige och på en del andra håll) än ekonomiskt förtryck, vad fattigdom och usla framtidsutsikter gör med människor. Och med deras barn. Det borde förstås inte vara ett nollsummespel, kan man onska,, men i dagens trånga diskussionsklimat blir det ändå så: Debatt om gayfrågor och genus tränger ut alla andra former av förtryck, särskilt det ekonomiska, och tar ifrån dessa frågor all politisk tyngd.

      Like

    • Det finns naturligtvis mängder av människor som kan hålla två bollar i luften och kan förstå både sexuell marginalisering och ekonomisk nerpressning, utpressning eller socialt förtryck. Men i ett debattklimat som är så behärskat av “ung urban medelklass” å ena sidan och stadgade proffs med villa, Volvo och utlandssemestrar å den andra sidan – bara medelklass, typ, och nästan inga med nio-till-femjobb i vanlig mening – så syns inte det där mera ekonomiska trycket.

      De som syns och hörs idag kan och vill tala mycket om den olust och det förtryck det innebär att “inte få visa sin kärlek” eller att föräldrarna tittar över ens axel och läser dina mejl, men de klarar inte att sätta sig in i det förtryck det är att slava på en svartkrog, att aldrig ha en trygg tillvaro för sig och sina barn eller att tvingas sitta och lyssna på struntprat från någon AMS-handläggare och nicka ja till en coachingkurs därför att en protest skulle kunna riskera de enda pengar som den personen har att leva på och betala hyran och bilen med. Det förtrycket syns idag inte alls i offentligheten.

      Like

      • Man skulle kunna säga att P1 gör en form av folkbildarinsats genom att varje lördag kl 9.00 sända program om ungdomsarbetslöshet.

        Om målet är att banka in empati hos oss priviligerade lyssnare kanske det fungerar.

        Like

      • Jag betvivlar att P1 på lördagsmorgonen har det genomslaget idag. Och hur som helst, det här mera ekonomiska trycket beskrivs idag bara som isolerade snyftreportage – även om ‘snmyftandet’ inte är vad reportrarna på SR avsåg. Det ses nästan aldrig som något sjukt i hela samhällskroppen.

        Om två lesbiska tjejer utsätts för en twittermobb eller får hotelsemejl och glåpord – eller spydiga kommentarer på sin blogg – så beskrivs det som mer än bara isolerade dårfinkar, hatet beskrivs som ett uttryck för attityder som finns utspridda i bredare lager, och tjejernas utsatthet lyfts fram som ett nederlag för alla. Om trehundra personer körs ner i skiten av ett coachingföretag och måste lyda därför att annars har de ingen buffert att betala hyran med,, om tusentals elever kommer i kläm när John Bauer konkursar efter att ägarna har stuckit med ett kassavalv fullt av pengar, om fabriker lägger ner och jobben flyttas till Rumänien – så omtalas detta inte som ett problem för hela samhället eller något som jräver en vidare förklaring. Inte i mainstreammedia, inte i SVT eller de större tidningarna eller ens av regeringen. Det hänförs bara till enstaka jobbiga personer, misstag och tråkigheter.

        Och därmed får det ingen tyngd, det blir till och med lätt att vända nederlagen eller fusket mot de drabbade själva. “De skulle varit smartare”, “klarar ni inte att vara annat än enkla knegare ska ni nog helst veta er plats…” etc.

        Like

        • Läste just att Reinfeldt utlovar ett femte jobbskatteavdrag inför valet nästa år. Det är näst intill regeringens enda idé för at lyfta ekonomin, och ett grepp som verkligen avspeglar den där nedmonteringen av tanken på gemensamt ansvar för framtiden. Reaganomics på svenska. Någon kritisk diskussion om detta kommer man knappast att få se i massmedia, utom kanske litet grann under själva valrörelsen.

          Like

Leave a comment