Jag befinner mig i paradiset och läser en bok om helvetet.
Gunnar Bergdahl presenterar Peter Glas bok om spelet runt atombomben:
I veckan läste jag boken ”Först blir det alldeles vitt” av Peter Glas (Bakhåll). En spänstigt skriven historik över människans mest ondskefulla och destruktiva uppfinning. Titeln syftar på hur människor har beskrivit en atombombsexplosion.
Ett vitt bländande ljus. Så starkt att det är omöjligt att se. Ljus förvandlat till vitt mörker.
Sedan den våldsamma och dånande heta tryckvågen som sekundsnabbt jämnar allt med marken, bränner människor till skuggor, krossar hus, får betong att brinna och stål att smälta. Och sprider eldstormar och dödlig radioaktivitet i en växande cirkel.
Till i dag har människan utsatt jorden för mer än 2000 atombomber. Två av de allra första exploderade över helt oförberedda människor i slutfasen av andra världskriget.
De japanska stadsnamnen Hiroshima och Nagasaki är därför inbrända i vårt kollektiva medvetande. I Hiroshima dog ungefär 100000 människor omedelbart när staden förintades. Ytterligare 100000 kom att dö av brännskador och strålning. Slutsumman för Nagasaki var något lägre, cirka 140000. På politikervis presenterades städerna som ”militära mål” men det var civilbefolkningen, själva vardagslivet, som demonstrativt skulle utplånas.
Sedan dess har vi alla levt våra liv under bombens dödsskugga. Den självklara slutsatsen att helvetet på jorden både började och slutade i Hiroshima förintades också den. Istället ökade antalet tillverkade bomber snabbt. Först i USA, sedan i Sovjetunionen. De blev större och de blev fler. Andra länder skyndade efter; Frankrike, England, Kina, Indien, Pakistan, Israel, Nordkorea… Till och med i Sverige diskuterade man på allvar under 1950-talet om svenska atombomber.
Det räcker med 1000 avfyrade genomsnittliga atombomber för att mänskligheten ska gå under och med oss de flesta av nu levande arter.
69368 är toppnoteringen. Det var 1986. Sedan dess har antalet atombomber sjunkit till drygt 17000. Under årens och kapprustningens lopp har alltifrån gigantiska vätebomber till terroristlämpliga ”ryggsäcksbomber” tillverkats och testats. Vad skulle hända om en sådan hamnade i fel händer? Ett hot mot civilbefolkningen någonstans i världen? Eller på en gata i julhandeln i Stockholm.
Jag är född 1955 och har vaga minnen från Kubakrisen 1961. I boken faller bitarna på plats och allt blir plågsamt tydligt. Närheten till katastrofen känns i kroppen och jag inser varför talet om kalla kriget och kärnvapenhotet har präglat mig mer än jag vill erkänna.
Samtidigt är jag uppvuxen i kärnkraftens skugga. Min far arbetade på Sydkraft och var delaktig i uppbyggnaden av Barsebäcksverket. Drömmen om ren energi lever inom mig och jag försöker förstå de politiska turerna kring Sveriges kärnvapen- och energipolitik.
Det är en lysande bok och jag behöver diskutera innehållet mer. Är faran över? Eller är vi bara mer naiva?
Jag har svårt att läsa fiktion – därför är det en befrielse att möta en bok där författaren inte ställer sig själv i centrum. Historien är mer än tillräckligt spännande – egentligen alldeles för spännande.
Tysta tankar 
Jag har lite mer minne av Grisbukten och det mest överhängande hotet om ett atombombs krig. Kommer ihåg att man som 9 åring satt klistrad vi transistorradion och lyssnade på rapporterna från Washington.
Kalla kriget var påtagligt i Sverige genom dels civilförsvarets massiva kampanj med folder “När kriget kommer”. En fullödig manual hur man skulle mobilisera och skydda sig vid ett eventuellt angrepp.
Så här i efterhand är det intressant att se serien Hemliga rum. Hur både civilförsvaret byggde skyddsrum, startrum och hangarer i bergrum för att inte tala om alla befästningsanläggningar för luftvärnet. Kalla kriget var påtagligt ända fram till för 25 år sedan.
LikeLike
Du skulle gilla boken – den är mycket precis.
Och lite overklig. Har detta verkligen hänt?
LikeLike
Egendomligt nog nämner Strindberg Hiroshima i sin sista pjäs, Stora Landsvägen från 1909. En japan uppträder och förklarar att han skall söka efter rening genom eld i sin hemstad, och det är alltså just den. Mycket märkligt sammanträffande som en del säkert skulle tillskriva Makterna…
Både civil kärnkraft och kärnvapen.kommer vi att få leva med i flera årtionden framåt, skulle jag tro – och då går det inte heller att utesluta den förfärande möjligheten att bomberna någon gång kommer att fällas i strid. Om än kanske inte i en nukleär superduell som man tänkte sig då – även jag är tillräckligt gammal för att fullt tydligt minnas det kalla krigets senare skede.
LikeLike
Märkligt sammanträffande – jag bläddrar ibland i Strindbergs blå böcker och känner vaga dragningar mot ockultism.
http://runeberg.org/strindbg/blabok/
Peter Glas är mycket utförlig i beskrivningen av det som kallades “den nukleära vintern”. Inte mycket hopp där.
LikeLike
Mmm. På ett idag något mera näraliggande plan är det för mig en oerhört frånstötande tanke att bomber i Hiroshimaklass – eller litet mindre, men flera – skulle ödelägga landskap, byar och städer i Kashmir och Himalaya. Helt frånsett att miljoner människor skulle dö i ett nukleärt krig mellan Indien och Pakistan (och Kina?), att fälla atombomber i den delen av världen vore en ofattbar våldtäkt på naturen. De ekologiska effekterna just där och runt omkring skulle förstås också bli förödande – stora delar av Asien får ju sitt dricksvatten från floder som rinner upp ungefär där.
LikeLike
Hu – ja bomberna öppnar oändliga möjligheter att förstöra planeten,
Samtidigt hänger det kvar en känsla av att jag förstår nybyggarandan hos dem som var delaktiga i projektet – att uppfinna något som krossade ondskan (Hitler). Det var många inblandade och jag inser att frågan om moralisk skuld är komplicerad. Naivitet och hängivenhet.
LikeLike
Allt är relativt.
I går satt jag i 20 minuter och svarade på frågor om biologisk mångfald via telefon. En dam från SIFO ställde frågor på uppdrag av EU. Uppgiften var att få mig att svara biologisk mångfald är MYCKET VIKTIGT.
I slutet råkade jag påpeka att landet Sverige kommer att täckas av 1 km tjock inlandsis om ca 5000 år, varefter biologisk mångfalt som begrepp blir rätt ointressant.
Då var frågeställaren och jag överens om livets skörhet och alltings komplexitet.
LikeLike
Ibland erbjuder livet oväntade möten. Då gäller det att ta vara på dessa tillfällen!
LikeLike
Länk till DN
LikeLike