Till hösten ska jag arbeta i en kurs som delvis handlar om förskolans värdegrund. Jag ska försöka att inte bli cynisk och trotsig.

Torbjörn Tännsjö slog upp ett fönstet 2003

Men om den gällande värdegrunden är filosofiskt partisk, varmed bör den ersättas? Bör vi i stället slå fast att utilitarismen är vad som gäller? Nej, vi måste avskaffa värdegrunden.

Grundläggande filosofiska frågor är sanningsfrågor, men de är svåra; det finns inte någon vetenskapens nuvarande ståndpunkt, som skolan kan lära ut.
Ett förutsättningslöst förhållningssätt, som möjliggör kritiskt tänkande kring grundläggande värdefrågor, är det enda rimliga.

Men måste inte ungdomen lära sig hyfs? Måste den inte tränas i demokratiska arbetsformer? Måste den inte bibringas engagemang och sanningslidelse?
Måste inte skolan undvika mobbning? Måste inte skolan avstå från diskriminering?
Visst, men människor som bekänner sig till radikalt olikartade filosofier kan komma överens om fungerande arbetsformer.

Lena Andersson öppnar ett annat ljusinsläpp i dag i DN

I längden tror jag inte att välfärdsstaten kan samexistera med individrättigheter, vare sig hela eller halva, vare sig juridiska eller normativa. Eventuellt kan den räddas som något minimalt men med högre precision. I kraft av den till hälften antagna individrätten har välfärden i sin nuvarande (övergångs)form blivit en svajig serviceinrättning på en konstgjord marknad där man kan välja och vraka men utan att betala specifikt för sina val. Andra betalar mina och jag dina.

I den enhetliga stora välfärdsstaten gick det som bekant inte att välja – och det var ingen slump. Saker ligger inneboende i fenomenen. Individrättigheter hör ihop med val och oberoende. Det i sin tur hänger samman med att man själv bekostar sina val. Den kollektiva välfärdsstaten kommer ur ett annat tänkande om människan och samhället. Den bygger till sin natur inte på individrättigheter, utan på det planerade och centralstyrda samhället där politiska beslut utformas med tanke på utfall och allas bästa. Den bygger på rätten till, inte friheten från. Helhetsbedömningar och resultat går före principer om äganderätt och frihet. De enskilda erhåller inte vad de tycker sig behöva utan vad planeringen anser dem behöva. Var och en erhåller sedan detta i lika hög grad som alla andra. De rikare subventionerar de fattigare, allt för flertalets välmåga.

Ur ett visst perspektiv ser välfärdsstaten god och rationell ut. Men den passar lika illa med individrättigheter som grönsallad med svensk husmanskost. Och det är svårt att bortse från att finns det en herre så finns även en tjänare någonstans. Vem som är vad är inte alltid vad det ser ut att vara.

Men vill man ha individrättigheter måste man orka följa dem hela vägen ut och bemyndiga inte bara sig själv utan också andra.

Det kan bli en spännande kurs.