Jag lyssnar och förundras över Jens Liljestrands bild av kritikern som vägledare åt artisten. Behöver Håkan Hellström dessa förnumstiga råd om vilka texter han ska skriva?
Det känns som ett billigt kvällstidningtrick för att locka läsare – och nu tvingas Liljestrand försvara en moraliserande hållning:
– Varför skriver han inte om sådant JAG är intresserad av????
Samtidigt är det bra att frågan om den vite medelålders mannen verkligen är lovligt byte för all form av kritik? Programledaren antyder att gruppen kanske borde avstå från att smutsa ner det offentliga rummet med ytterligare onödig musik och litteratur.
Filip och FredrIk sammanfattar de obehagliga och uppblåsta “blänkarna” på kultursidorna.
Håkan som pedagogisk förebild?
Tysta tankar 
Det är just den där typen av program som fått mig att sedan en tid tillbaka att längta efter ett P1 för vuxna människor. Tonårsgenerationen kan väl inte få ta sig rätten att styra all media.
Dagens Nyheters Kulturldel har de redan kidnappat och gjort om till 80-talstidningen Okej.
LikeLike
Nåja – jag tycker nog att programledaren gjorde sitt bästa för att reda ut positionerna. Det var väl bara genusprofessorn som inte riktigt kom till tals.
Förhållandet mellan det farliga “grabb” och det mer sårbara “pojke” är definitivt ett spännande ämne som fångar min uppmärksamhet.
LikeLike
Ja – men menar dom att upptäckt detta just nu.
Hela rock och popvärlden handlar ju om att leka med identiteter och blåsa upp det ansvarslöst pubertala.
Detsamma gäller ju kvinnliga artister. Jag har skrivit en del inlägg på min blogg om avsaknaden av “vuxna kvinnor” i musikbranschen. Inte finns det många av dom inte.
Vad gäller manliga svenska artister i nutid har jag svårt att komma på någon annan än :
Han skriver ofta om barndom, ungdom och svunna tider men då alltid genom en vuxen mans nostalgiska längtan.
LikeLike
Fint – nostalgi är vackert men svårt.
Musik handlar väl alltid om att bli berörd och det förutsätter att mottagaren befinner sig i någon form av fas med lyssnaren. Då kan det hända att magi uppstår.
LikeLike
Någon skrev häromveckan, apropå den här debatten, att (populär)musikkritiken blir allt sämre på att tala om och beskriva *hur* någon viss musik, nån enskild skiva, artist, konsert låter, känns, att levandegöra stilen, tonen, vilka slags instrument som används, hur och varför – att visualisera (och analysera) musiken i egna ord, dess dräkt och stofflighet. Istället talar man bara om texter, och då oftast i ett snävt benämnande perspektiv: varför sjunger/rappar han bara om det här, och inte det HÄR?
Jag tror att det var en riktig observation, vad det sedan beror på är osäkert. Att det är svårare att fånga och beskriva en stil, ett förbidragande tilltal som inte handlar bara om ord när det är enstaka ljudfiler det handlar om, inte upplevelsen av ett helt album? (för även om en recension handlar om ett nytt album är det ju ofta inte det fysiska albumet som kritikern får idag). Tar det emot att skriva om musikens ton, dess röst bortom orden när man sedan förväntas ta sin artikel vidare ut i alla sociala medier och prata vidare- där det garanterat finns en del som inte vill höra något annat än att “nu har X gjort en superbra skiva igen”?`- texter är lättare att snacka om i sociala medier eftersom det då finns något verbalt att peka på, kan man gissa. Eller är det också att den pop- och dansmusik som görs idag ofta bygger mer på rätt montona och fasta grooves än på en tydlig sång-struktur, och då blir texten återigen det som är lättast att säötta fingret på?
Jag vet inte, men kan konstatera att det hade varit helt poänglöst ifall recensioner av t ex Beatles, Pink Floyd, Peter Gabriel, Metallica, Joni Mitchell, Police, Red Hot Chili Peppers, vem f-n som helst från dåtiden – hade handlat i första hand om deras texter! Och det trots att dessa band/artister ofta verkligen skrev genomtänkta, välformulerade texter. En pop/rocktext får ju sin fulla laddning först i samspel med musiken.
LikeLike
Kulturjournalister som jobbar på P1 som i övrigt vill hålla extremt hög kulturell status kan utan att skämmas älska ganska simpel musik. Man måste tryck på knappen P2 för att hitt folk på SR som i första hand gillar MUSIK.
Vad är det som gör att man kan tillhöra kultureliten och ändå sitta och jönsa om treackorsmusik. Motsvarande inom litteraturen är en total omöjlighet?
LikeLike
Vem där vågar komma ut med att man älskar Camilla Läckberg och tycker att Sigrid Combuchen är en jobbig dam.
LikeLike
I och för sig skulle jag inte säga att man tilhör det sociala skiktet ‘kultureliten’ bara för att man jobbar med nåt magasin på P1, men håller med om att kreddnivåerna ligger rätt olika för musik och litteratur.
F ö är det ju massor av radioprogram på SR som inte längre görs i huset utan fixas ihop av externa, affärsdrivna produktionsbolag. Och då har man inte samma kontroll uppifrån på vad redaktionen skickar ut i etern som det kanske fanns för 25 år sedan.
LikeLike