Det där löjliga dikten var en kausal konsekvens av offentligt upphöjda kvinnliga femifascister likt Maria Sveland.
Skillnaden mellan manshatare och kvinnohatare är numera att de förstnämnda ofta är lyckosamma och språkligt begåvade skribenter ofta avlönade med hyggliga månadslöner medan de sistnämnda ofta är anonyma och samtidigt (antagligen) jäkligt besvikna mindre lingvistiskt begåvade män av en viss icke bekräftad arketyp.
Håller i stort sett med. Anna Ankas mediala stjärnstatus för ett par år sedan efter den där artikeln på Newsmill och hennes sväng i tv-rutorna vore möjlig enbart i ett land där polariseringen kring allt som rör genu har blivit så stark att den kväver verklig debatt, där anspråken på självhärligt martyrbitchande från många mediedamer har skapat ett tryck som slår lock för öronen. Och de här krönikörerna och egotyckarna tar inte ansvar för vad de säger, ej heller inser de att de tillhör en privilegierad elit som får det mesta uppdukat för sig.
Den här låten kunde varit tillägnad Linda Skugge på den tiden hon ansåg sig leda den svenska feminismen – det är jag och mina polare som infört feminismen här i landet, brukade hon säga på den tiden – men den kunde också gälla en och annan som kommit efter. Den tecknar en verkligt tidstypisk gestalt, den snörpmynta, hagalna och anspråksfulla tankepolisen och kravmaskinskrönikören med himlande, arga ögon och fingret viftande i luften:
Tysta tankar 
Ungefär som killar då!
LikeLike
Får jag bidra med diktaren
Antifemitismus Pärströmus?
Dikten Kvinnodagen:
Hela Sverige doftade offerkofta.
En söt doft av tårar mot ull.
Jag såg många kvinnor med lök i
händerna som de tryckte mot ögonen.
LikeLike
Peter, det var en trist kommentar. Är alla människors lika värde, rätt och frihet ett så svårt koncept att hantera?
LikeLike
Det där löjliga dikten var en kausal konsekvens av offentligt upphöjda kvinnliga femifascister likt Maria Sveland.
Skillnaden mellan manshatare och kvinnohatare är numera att de förstnämnda ofta är lyckosamma och språkligt begåvade skribenter ofta avlönade med hyggliga månadslöner medan de sistnämnda ofta är anonyma och samtidigt (antagligen) jäkligt besvikna mindre lingvistiskt begåvade män av en viss icke bekräftad arketyp.
LikeLike
Håller i stort sett med. Anna Ankas mediala stjärnstatus för ett par år sedan efter den där artikeln på Newsmill och hennes sväng i tv-rutorna vore möjlig enbart i ett land där polariseringen kring allt som rör genu har blivit så stark att den kväver verklig debatt, där anspråken på självhärligt martyrbitchande från många mediedamer har skapat ett tryck som slår lock för öronen. Och de här krönikörerna och egotyckarna tar inte ansvar för vad de säger, ej heller inser de att de tillhör en privilegierad elit som får det mesta uppdukat för sig.
Den här låten kunde varit tillägnad Linda Skugge på den tiden hon ansåg sig leda den svenska feminismen – det är jag och mina polare som infört feminismen här i landet, brukade hon säga på den tiden – men den kunde också gälla en och annan som kommit efter. Den tecknar en verkligt tidstypisk gestalt, den snörpmynta, hagalna och anspråksfulla tankepolisen och kravmaskinskrönikören med himlande, arga ögon och fingret viftande i luften:
LikeLike