Jag läser en text av Rakel Chukri och drabbas av frågor om konstens djupare funktion. Vi har båda sett Sommarnattens leende på Malmö opera och är helt överens om att det är en vacker och välspelad föreställning.
Rakel Chukri jämför med filmatiseringen av Mycket väsen för ingenting och den problematiska kvinnosynen där.
När Nils Schwartz recenserade pjäsen (uppsättning i Malmö 2011, min anm.) i Expressen skrev han att kvinnosynen är ”så förlegad att det inte finns någon anledning att visa upp pjäsen mer än någon enstaka gång – som ett magasinerat och tillfälligt avdammat föremål från ett teaterhistoriskt museum.”
Nu är det åter Shakespeare som står i skottlinjen. Pjäsen En midsommarnattsdröm finns i bakgrunden till Ingmar Bergmans filmatisering 1956 som blev till Stephen Sondheims musikal A little night music från 1973. Frågan är vilka krav vi ska ställa på att kvinnorna gestaltar någon form av förebildlighet?
Problemet är bara att alla kvinnliga huvudpersoner beskrivs chockerande dammigt. Den unga frun Anne Egerman är ett våp, den bedragna frun Charlotte Malcolm blir nyförälskad i sin make när han hedersbesatt utmanar en rival på duell och Desirée Armfeldt blir tillsammans med en man som först avspisat henne eftersom han hade en yngre kvinna. Visst kan man se ”Sommarnattens leende” som en fars, men vilka insikter om kärlek förväntas publiken ta med sig hem? Jag blev inte förvånad när två bekanta gick i pausen, de stod helt enkelt inte ut med den nattståndna kvinnosynen.
Det går naturligtvis att ställa samma kritiska frågor om de manliga rollerna. Behöver vi ytterligare en variant av Jarl Kulles karikerade mansgris?
I slutorden romantiserar Chukri en skådespelerska som gör revolt mot regissören och antyder att Malmöuppsättningen skulle vara undergiven mot Bergman. Jag misstänker att Sondheims bolag sätter vissa gränser för kreativiteten.
Visst är teater en lek, som Dennis Sandin säger i programbladet, men lite mer revolt hade man väl kunnat göra mot Ingmar Bergmans berättelse från 1955? Leken är trots allt ingenting om man plockar bort kampen.
Jag såg föreställningen med låga förväntningar men lämnade salongen uppfylld av glädje. Det händer inte ofta.
I samma tidning kritiserar Thomas Millroth en gallerists beslut att ställa ut Wilks rondellhundar. Anknytningen till Gynning och Lundell diskvalificerar Wilks från konstscenen?
Skicka in clownerna.
Tysta tankar 
När jag ser Shakespeare eller någon annan äldre dramatiker eller läser författare så är det för att jag vill uppleva det som ursprungspersonen själv upplevt och sedan beskriver om än i fabelaktig form. Ursprungspersonen kan ju inte ha haft en aning om nutidens förhållanden och om man tar hänsyn till nutidens normer så frångår man upphovets hela intention. Det blir fejk!
Att ställa krav på föreställningarna eller representationerna att de skall vara normkritiska enligt våra helt nyvunna insikter är att idiotförklara hela den tilltänkta publiken. Det vore som om denna inte skulle kunna förstå att framställningen ej speglar dagens verklighet. Ungefär som att barn inte förstår att Karlsson på taket skulle vara påhittat. Inställningen hos recensenten är moraliserande i övermått och går säkert hem hos andra kulturskribenter men framföraltt runt det egna fikabordet. Att en kunnig publik har en egen uppfattning berör inte ett dugg.
Ungefär samma diskussion har dykt upp angående en serie som heter “Girls”. Att denna inte speglar verkligheten i form av rätt proportion etniska representanter. Jaså? Intressant eller hur?
Jag har själv hört många som går på teater för att uppleva det som de inte är alldaglig upplevelse för en vanlig människa. Någon form av eskapism. De förstår vad som är verklighet ändå! Men de som inte riktigt har sin verksamhet i realiteter kanske vill se representation handla om dessa istället. Men låt för all del den kunniga vuxna publiken få se sin Shakespeare oangripen!
Jag har själv bloggat om denna diskrepans i verklighetsuppfattning på;
LikeLike
Jag är misstänksam mot begreppet “normkritisk” och dess sjuttiotalistiska syskon “ideologiokritik”. Det finns en uppenbar risk att denna kritiskhet skapar nya normer som då resulterar i ängsliga produkter av tveksamt konstnärligt värde.
LikeLike
Min text i kommentaren håller faktiskt med dig helt och hållet i din kritik, läs den gärna.
LikeLike
Jo – jag inser det!
tack!
LikeLike
Tack Mats, jag får kräksjuka av ordet “normkritik”. Är ambitionen ett helt normfritt samhälle får vi det nog lite svårt att stå ut med varandra – ett klot fullt av normkritiska eremiter – mysigt värre… Själva vitsen med en norm är väl att det finns ett visst utrymme för avvikelser – annars vore det väl en lag istället?
LikeLike
Norm är en efterhandskonstruktion.
Egentligen är det ett tillstånd som man vant sig vid för att livet inte skall bli alltför krångligt.
Lika är det med den positiva förmågan att skapa stereotyper. Utan denna förmåga skulle vi behöva släpa på en hjärna som antagligen vägde 1 ton.
LikeLike
Jag inser att ett nyckelord är “förhandling” och att det vi kallar frihet egentligen handlar om att förstå vilka förhandlingar som är möjliga.
LikeLike
Ganska enögt moraliserande av Chukri och som kritiker kan hon mycket bättre än så här, det är tråkigt att hon inte får tilfälle (eller, numera, självförtroende – visserligen är hon chef för sidan men i förhållande till tidningens ledning och Bonniers har hon nog vissa krav på sig) att visa vad hon går för.
Om man tar tag i Bergmans film från 1956 (jag har inte sett pjäsversionen) så visar den ju ett antal rätt starka, frispråkiga och insiktsfulla kvinnor – damerna i filmen är för det mesta mer insiktsfulla än herrarna – och jag skulle säga att den är utmanande än idag. Hur då? Jo, därför att den lyfter fram begäret hos kvinnor som inte längre är purunga – och bejakar det, som deras *eget* begär, inte som något som måste böjas efter mannen. Desireé ser visserligen bra ut men hon är ingen fotomodell. Den friheten borde vara lätt att upptäcka i dagens debattläge där sex är ett så starkt positivt värde, men tydligen är det för svårsmält att kännas vid att det var bergman som framställde den här bilden.
Hade SL gjorts av en kvinnlig regissör, haft en ännu tydligare farsartad beskrivning av (enbart) männen och dessutom utspelats på låt säg 30-talet hade den nog inte väckt så här sura reaktioner idag.
LikeLike
Tack för din fördjupning av mina funderingar. Det handlar nog om vems perspektiv betraktaren intar? Jag menar att det är den åldrande grevinnan som är pjäsens moraliska centrum. Hon har levt ett liv i vällust och njutit av livets goda – nu befinner hon sig i en position där fåfängligheten blir påtaglig och hon (liksom sommarnatten) ler överseende åt människornas känslomässiga krumbukterier. Här möts leken och allvaret i ett ögonblick av klarhet. När dagen randas och dimmorna skingras finns det utrymme för ett ögonblick av försoning och klarsyn – kanske till och med revolt?
I pjäsen finns det en förslagen piga som antagligen kommer att manövrera sig upp genom klassamhället, men jag antar att Chukri ställer högre krav på revolt än så? Det gör i alla fall jag.
LikeLike
Apropå pigan och de yngre kvinnorna: det finns naturligtvis olika bud på vad som ses som en bra och riktig revolt, den rätta sorten, och det där blir ofta föremål för halvgångna polemiker. I filmer som “Erin Brockovich” och “9 to 5” möter vi hjältinnor från arbetarklassen som i kritiska lägen använder sin sex appeal för att slinka igenom in på “förbjudet område” eller få sin vilja fram, och just det att de klättrar med hjälp av sina behag, sin flirt power, är en tung del av det som gett dessa filmer feministisk ‘ikonstatus’ för ganska många. En smart tjej låter sig inte stoppas om hon kan nå målet genom att glimta till med bröstvårtan och le, typ (den *verkliga* Erin Brockovich förnekade däremot bestämt i intervjuer att hon skulle ha gjort det Julia Roberts gör i ett par nyckelscener i filmen). Men om man säger att det handlar om en manlig norm som de där tjejerna lever upp till, så är det nturligtvis så att andra som spelar med i den normen på samma sätt, men som inte har (den kvinnliga) kritikerns öra, kan dömas ut som våp eller offer.
LikeLike
Varken Desirée eller Charlotte hade passat in i en Hollywoodfilm – då på 50-talet eller nu. De är för mångtydiga och, tja, för obenägna att låta sig ägas av en manlig blick (i synnerhet Desireé; scenerna med henne, Egerman och Jarl Kulles fantastiske officer under filmens första hälft placerar nästan hela tiden henne som den som för spelet, som sätter villkoren). Den sortens tidigt medelålders eller åldrande kvinnor och deras begär har amerikansk film haft svårt för, så ur den synvinkeln har filmen (och förmodligen pjäsen) ett tydligt normbrytande element i botten.
Men det är förmodligen inte lika tydligt om man dels har vuxit upp med Madonna och Spice Girls som exempel på kvinnlig revolt, dels kommer från en miljö där folk av tradition ingalunda valde partner efter kärlek, särskilt inte kvinnorna – en bakgrund Churki berättat om i radio ett par gånger. Då ser man kanske bara det oscariska manssamhället…
LikeLike
Jag jobbade på uppsättningen av pjäsen i slutet 70-talet på Malmö stadsteater. För min generation var Maj Lindström en mycket karismatisk person och hon spelade hon rollen som Desirée med stor pondus. Samtidigt finns det ett dilemma: vad händer när skönheten försvinner?
LikeLike
Mmm, jag tror att den frågan – och frågor om åldrande och kvinnlig mognad över huvud taget – är svårare att få upp i offentligheten idag, eftersom plastikkirurgin har vuxit till en slags livssstilsindustri med sin egen bank av löften, och den ses med stor respekt av många kvinnliga liberala debattörer. Jag kan tänka mig att många kvinnor som är ungefär mellan 20 och 45 idag skulle slå ifrån sig den sortens diskussion – vad har du när skönheten inte är lika slående och ung längre? – med en triumferande hänvisning till Dolly Parton, som ju i princip ständigt klockar ner sitt utseende.
LikeLike
Det kan även handla om manlig fåfänga. I det postmoderna är vi alla beroende av ytans tyranni.
LikeLike
Man kanske skulle kunna tala om “the reverse Shakespeare’s Sister fallacy”. Feministiska kritiker har ju påpekat ibland att om Shakespeare haft en syster med liknande litterär begåvning så hade det funnits många hinder för henne att ta sig fram till en position som författare eller teaterchef, målare etc. Det är en helt okej invändning med stor giltighet. Men i en text som Chukris (och jag har sett det tidigare, hon är på inget vis först) verkar tanken snarare vara att verk av Shakespeare, Bergman och andra manliga konstnärsgaltar ska kritiseras utifrån en implicit jämförelse med de verk som kunde ha skrivits av en utopisk kvinnlig Shakespeare, som dessutom naturligtvis hade delat eller föregripit en del av kritikerns egna idéer. Det är en riktigt tråkig syn på det kritiska uppdraget.
LikeLike
Varför skrev han inte andra böcker? Nästa steg är att sortera bort eller skriva om klassiker så att det passar dagens anda.
Tendensen är stark inom barnlitteraturen, men jag hoppades att vi skulle slippa den formen av moralism på teatern. Risken är annars stor att vi öppnar dörren för dem som klagar över att allt måste vara “politiskt korrekt” och så får vi ytterligare en låtsasdebatt med färdiga positioner.
LikeLike
Jag gillar -liksom du – verkligen inte uttrycket politiskt korrekt, men det är svårt att helt avsvära sig det när man möter den här sortens plakatkritik, som viftar med krav på att figurer, iscensatta normer, händelser och “budskap” ska stämma med de idéer som har högkonjunktur idag – och ibland bara hos kritikerns egen posse.
LikeLike
Intressant! Skulle tro att det bara är en tidsfråga innan Bergman blir sanktionerat villebråd. Hyenorna närmar sig men vågar ännu inte fram…
LikeLike
Ungefär, ja. Snart, inom fem – tio år, är alla som kände honom och samarbetade med honom på 50-60-talen borta – Jörn Donner, Käbi Laretei och Bibi Andersson hör till dem som fortfarande är i livet men de har i stort sett sagt sitt – och då blir det mycket lättare att ta till brösttoner och ropa “Vofför gjorde han på det sättet??PATRIARK!!!”
LikeLike
Donner kom ju in i bilden senare, han hör till slutfasen av IB:s karriär – men han kommer också att vandra iväg till skuggorna ganska snart – fyllde 80 för ett par veckor sedan. Och när de enda minnen av Bergman som _person_ som lätt kan framkalllas i dagsmedia gäller den gamle kejsaren över svensk film på ålderns höst, så blir det självklart lättare att göra grova sågningar utifrån någonting som anses vara en förlöpning.
LikeLike
I vems ögon betraktas mannen i den nya ofattbart upphöjda serien “Girls” ?
LikeLike
Äsch – den serien har fått kritik från andra håll. VAR ÄR MINORITETERNA??????
LikeLike
“Sex and the City är en religion” – omgjort citat från en ung Linda Skugge, kunde lika gärna handlat om Girls. 😉
När Girls började hajpas i media undrade jag “är det inte mycket fräcka kläder i den här serien då, och vågar de inte skriva att det är en del av grejen?” Så småningom var det någon som bekräftade att det är mycket nyskapade och New-York-mässiga kläder tjejerna har på sig här med – om än mindre high street än i SATC. Jojomän, tänkte jag.
LikeLike
“Jag är misstänksam mot begreppet ”normkritisk” och dess sjuttiotalistiska syskon ”ideologiokritik”. Det finns en uppenbar risk att denna kritiskhet skapar nya normer som då resulterar i ängsliga produkter av tveksamt konstnärligt värde.”
Bra formulerat!
LikeLike
Men nog heter han Ingmar Bergman.
LikeLike
ja, faktiskt. IngEmar B jobbar i skivbranschen, jag minns honom från någon intervju om en copyrightfråga kring Abbas inspelningar. Tror att det är smme kille som en gång ledde punkbandet Ingemar Bergman Troop… 🙂
LikeLike
Pinsamt – tack!
LikeLike