4 thoughts on “Debatten om näthat – två perspektiv?”
Läs David Eberharts : Normalt från vansinnesdåd till vardagspsykoser.
Läs om alla störningar som existerar och som flyger runt i populationen.
Multiplicera dessa diagnoser med social utsatthet och placera svarsledet framför en dator bland massa sociala nätverk.
Ta dessutom hänsyn till att hatet stimuleras och triggas via yttre kränkningar. Som att den aktuella personen via stereotypa förklaringsmodeller tillhör det besuttna patriarkatet.
Poängen att det i dagens Sverige tycks vara omöjligt att få igenom en diskussion som jobbar med flera parametrar, flera olika förklaringsmodeller är viktig. Jag har också det intrycket, för att debattböcker ska anses fungera idag så måste de spika en tydlig tes redan på de första sidorna och sedan driva den stenhårt med täta återkopplingar hela vägen – att skriva debatt- eler essäböcker just utifrån ett problemfält, och med en vilja att granska olika aktörer och deras idéer, det anses inte hålla längre.
Tar man t ex Anders Ehnmarks eller Wilhelm Agrells böcker om makt, demokrati, civilsamhälle och krig från 80-talet så var de prövande, mångskiktade, de kunde hålla flera vägar öppna trots att de hade en aktuell adress – det fungerar alltså inte numera.
Näthat eller i alla fall mediehat är liksom journalisternas normala arbetsmetod, nu blir de griniga för att andra har fått möjlighet att behandla dem därefter.
Hela principen är ett intolerant, förutbestämt och fördomsfullt förhållningssätt, oavsett vilket ämne som än diskuteras, och sen läggs journalistens egen tes fram samtidigt som avikande åsikter censureras/ignoreras och meningsmotståndarna demoniseras.
Sen sitter t.ex. Hanna Hellquist i morgonpasset och beklagar sig över att hon får arga kommentarer, i hennes egen tolkning för att hon kallar sig feminist och vill ha jämställdhet, att det skulle kunna bero på hennes egen oförmåga att avstå från att i radion spy galla över män i tid och otid tycks inte vara en tanke som dykt upp.
Hon bedyrar att det inte alls handlar om att hon inte tål kritik, men lägger inte en sekund på saklig diskussion utan avfärdar bara slentrianmässigt allt som inte passar in i hennes förutbestämda tes innan nästa omgång galla sprids ut etern.
Det anonyma näthatet är bara den ena halvan, det offentliga hatet talas det däremot tyst om.
Läs David Eberharts : Normalt från vansinnesdåd till vardagspsykoser.
Läs om alla störningar som existerar och som flyger runt i populationen.
Multiplicera dessa diagnoser med social utsatthet och placera svarsledet framför en dator bland massa sociala nätverk.
Ta dessutom hänsyn till att hatet stimuleras och triggas via yttre kränkningar. Som att den aktuella personen via stereotypa förklaringsmodeller tillhör det besuttna patriarkatet.
Konsekvenserna är enkla att förutse.
Det borde inte förvåna folk att 1+2+3=6
LikeLike
Poängen att det i dagens Sverige tycks vara omöjligt att få igenom en diskussion som jobbar med flera parametrar, flera olika förklaringsmodeller är viktig. Jag har också det intrycket, för att debattböcker ska anses fungera idag så måste de spika en tydlig tes redan på de första sidorna och sedan driva den stenhårt med täta återkopplingar hela vägen – att skriva debatt- eler essäböcker just utifrån ett problemfält, och med en vilja att granska olika aktörer och deras idéer, det anses inte hålla längre.
Tar man t ex Anders Ehnmarks eller Wilhelm Agrells böcker om makt, demokrati, civilsamhälle och krig från 80-talet så var de prövande, mångskiktade, de kunde hålla flera vägar öppna trots att de hade en aktuell adress – det fungerar alltså inte numera.
LikeLike
Näthat eller i alla fall mediehat är liksom journalisternas normala arbetsmetod, nu blir de griniga för att andra har fått möjlighet att behandla dem därefter.
Hela principen är ett intolerant, förutbestämt och fördomsfullt förhållningssätt, oavsett vilket ämne som än diskuteras, och sen läggs journalistens egen tes fram samtidigt som avikande åsikter censureras/ignoreras och meningsmotståndarna demoniseras.
Sen sitter t.ex. Hanna Hellquist i morgonpasset och beklagar sig över att hon får arga kommentarer, i hennes egen tolkning för att hon kallar sig feminist och vill ha jämställdhet, att det skulle kunna bero på hennes egen oförmåga att avstå från att i radion spy galla över män i tid och otid tycks inte vara en tanke som dykt upp.
Hon bedyrar att det inte alls handlar om att hon inte tål kritik, men lägger inte en sekund på saklig diskussion utan avfärdar bara slentrianmässigt allt som inte passar in i hennes förutbestämda tes innan nästa omgång galla sprids ut etern.
Det anonyma näthatet är bara den ena halvan, det offentliga hatet talas det däremot tyst om.
LikeLike
Pingback: Näthatet och vad som kan göras åt det | No size fits all