Efter sex år och 36.719 vänliga kommentarer har jag en bild av nätet som en trevlig, öppen och nyfiken plats. Efter Uppdrag granskning funderar jag över om jag varit naiv. Eller om välvilligheten är ett manligt privilegium?
Det är ett välgjort program som beskriver ett obehagligt skymningsland där etiken är i förfall. Om det är kvinnohat eller anonymiserad masspsykos vet jag inte. Facebookmannen hycklar och H&M verkar ljuga om borttagna kommentarer. Programmet ställer många viktiga frågor – i stället för mekanisk indignation tvingas vi fundera över pöbeln inom oss.
Tysta tankar 
Mats, det är nog snarare så att det här hatet är smalt och riktat. Förhållandevis få personer skickar massor av inlägg till förhållandevis få andra personer. Jag har inte råkat ut för något sådant, inte några av mina politikervänner heller. En och annan otrevlig kommentar förvisso, men sådant har man ingen orsak att lägga på minnet – eller för den delen spara i minnet.
LikeLike
Jag tänkte precis så – hatet som en obehaglig men marginell företeelse – men Uppdrag granskning gav en annan bild. Kanske lever jag i en skyddad värld?
Eller så är det något med Tupac som utlöser okontrollerade känslor?
Men jag tror inte att de här funderingarna leder någonstans. Det verkar korkat att ha dåligt samvete över att folk är snälla…
LikeLike
Angående Tupac, så kan det kanske vara så att den som angriper gangster-kulturen, får svar i sann gangster-anda?
LikeLike
Aha – så kan det vara. En annan värld, typ?
LikeLike
Tupac är ju närmast ett helgon för många av sina beundrare, och ofta handlar det om personer som inte haft nån beröring alls med amerikanska “ghetton” annat än via skivor, bloggar och filmer, kankse inte r/l med Rosengård heller. Tuppes outlaw-roll blir en omistlig del av det spännande med honom. Om Tupac eller Snoop Dogg sjunger om att våldta (vita) kvinnor så är det en fräck motståndshandling mot fattigdom och rasförtryck, om Axl Rose, Kirk Hammett eller t o m Marc Bolan levererar litet mildare machomytiska textwer så är de givetvis mansgrisar. Jaja, du förstår hur det ligger till….
LikeLike
Egentligen följer det gängse system i media. Faktisk handling är inte viktigt, bara vem som företräder (eller påstår sig företräda) den mest missgynnade eller underordnade gruppen.
Tupac ses mycket som en sorts förkämpe för fattiga svarta i USA.
In kommer sedan en privilegierad kvinna från jämställda sverige och kritiserar att denna förkämpe visas på HM:s t-shirt.
Reaktionen är helt enligt det accepterade mönstret, det spelar ingen roll vad han gjort, han tillhör den “rätta” sidan och alla medel är då tillåtna.
LikeLike
Ja, jag skulle nog beskriva läget som ‘troll som hatar troll’. Varken de som får en stor mängd hatkommentarer eller de som skickar dem verkar vara de vassaste knivarna i lådan.
Även seriösa och sakliga debattörer får nog enstaka idiotpåhopp, men den stora guanofloden drabbar bara de som provocerar mest.
Själv har jag bara haft 1 person som gått över gränsen på min egen blogg, bland flera tusen besökare, trots att jag skriver om ganska kontroversiella ämnen.
LikeLike
Det går en gräns mellan hat och hot. Tror jag.
LikeLike
Den som skrev på min blogg framförde klart åtalbara formuleringar om vilda sexorgier, incest och ond bråd död, involverat både mig och folk som skrev i kommentarsfältet. Och personen hade skapat ett falskt hotmailkonto i mitt namn, som vederbörande lyckats ta reda på. IP fanns i Stockholm. Men det är inget som bekommer mig, bara sudda trollen så är de borta.
LikeLike
Om det vore så enkelt.
Men det är en bra inställning!
LikeLike
Om man tittar på vad som kallas hat och hot i samma medier så förefaller dessa flyta i varandra och även sammanfalla med kritik och avvikande åsikter.
Det förekommer säkert både regelrätta hat och hot, det finns nog ingen anledning att tvivla på, men det innebär inte att allt som påstås vara hat och hot faktiskt är det.
LikeLike
Ja – ordet hat har kvällstidningsifierats. Just nu haaaaaaatar jag det här teveprogrammet:
http://www.svt.se/dokumentarfilm/se-program/del-2-148
LikeLike
Det handlar nog inte bara om ifall åsikterna provocerar utan hur de uttrycks.
LikeLike
Hot och otidigheter är självfallet inte acceptabelt, men jag ifrågasätter deras analys.
1. Är det självklart att de personer som sktiver hatiska och hotfulla mail gör det för att de är kvinnor? Då måste man nog visa att det a framgår i texten, b inte alls drabbar män i offentligheten och c drabbar kvinnor generellt oavsett vad de skriver om. Som jag ser det är de speciellt drabbade eftersom de själva sprider generaliserande missaktning mot grupper i samhället.
2. Är skribenternas främsta egenskap att de är män och är det ok att tillskriva detta män i stort?
3. Om så är fallet hur ska vi tolka de hat-mail t ex Richard Dawkins får? “Kristna och muslimers hat mot ateister/män”? Och är inte hans sätt att hantera dårarna lite bättre än krockodiltårar i tv?
LikeLike
@AV: +1! (“instämmer” på old-schoolspråk)
Det *är* skillnad på ruffiga, t o m barockt grova formuleringar och allvarligt menade hot. Det gör inte thug-språket trevligare, men det handlar knappast om reella mordhot. Dessutom är den dubbla bokföringen ofta påfallande. När Eminem, Master P eller Snoop Dogg rappade om att våldta kvinnor på löpande band och skära pitten av deras bröder och pojkvänner väckte det ingen debatt alls bland deras svenska fans, varav många var kvinnor. Det berodde naturligtvis på att ingen här vill hamna på samma sida som Pat Robertson eller Ulf Ekman – eller på “propra vita män” ö h t, Eminem framstod ju som värsta coola killen och därför tolererades det utan vidare att han körde med den sortens fräsiga formuleringar. Det antyder att man knappast är emot den sortens hotelser i princip, det är 8som någon nyligen kommenterade här på bloggen) bara sexism när de andra gör det…
LikeLike
Med “deras svenska fans, varav många var kvinnor” här menar jag alltså journalister, dj:s, rappare, ledarskribenter och musikkritiker – folk som har jobb inom media och/eller öppna kanaler till offentligheten och lätt skulle kunnat säga ifrån om de funnit Snoop, Eminem m fl misogyna eller omöjligt våldsamma. Runt 2000-2005 hyllades de här killarna av många i dagstidningar, radio och musikpress, helt okritiskt och urskuldande, och deras orgier i sexigt våld sågs mest som en fördel. Debatten om detta fanns inte på kartan. Sedan flyttade intresset väl till Valerie Solanas och SCUM-manifestet…
LikeLike
Det där är en riktig gåta som stört mig något så oerhört i 20 år. Hur gick det till när de riktiga hårdnollorna vart idoler.
En väldigt upphöjd kvinnlig skribentfeminist jublade ständigt över dessa “herrar”.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Karolina_Ramqvist
LikeLike
http://www.dn.se/kultur-noje/konspirationen-mot-hiphoppen?rm=print
LikeLike
Det handlar (till dels) om en “misstänksamhetens hermenmutik” som får hög tillämpning av dessa skribentlejon: när det handlar om andras inlägg kan man läsa in även sådant som inte alls står där, man tittar på t ex speciella ordval och vilka exempel som inte nämns. Från ens egna kompisar eller idoler blir däremot långt mer uppenbar sexism till progressiva och starka statements, som bara de arga vita reaktionärerna slår ner på.
LikeLike
Det blir svårt att driva en bojkott mot alla skivbolag som säljer musik av kriminellt belastade artister.
LikeLike
@Mats 4.33: Ja, men en del offentlig diskussion hade man kunnat vänta sig, när de här killarna faktiskt lyftes på skölden och utropades till hjältar och idoler coh när det skrevs massor om gangstarap. Inte minst om vederbörande kulturnissar och journalister själva och deras – äh, skribentheder är väl ett för starkt ord?. Det måste ha funnits både redaktörer och frilansskribenter som såg problematiken, men inte ett knyst.
LikeLike
Jo – det kom nog lite plötsligt för HM att plötsligt ställas till svars för Tupacs synder.
LikeLike
Samma blöta pekfinger i luften gäller förresten även bevakningen av hiphop som musik. Under några år, ungefär från Latin Kings till 2004, gjordes det inte en enda dålig eller medioker hiphopskiva i Sverige, inte om man fick tro tidningarna. Allt som kom var skitbra, särskilt tjejrapparna, och allt svenskt verkade vara nära nog i klass med 3rd Bass eller Nas. Really?
LikeLike
Erkänner att det ett område där mina kunskaper är ytterst fragmentariska.
LikeLike
Jag undrar hur många politiker och journalister som skulle få vara kvar ifall de bedömdes (dömdes) efter samma kriterier som de själva hävdar för andra.
LikeLike
Jag har bloggat och debatterat sen 2002 och stött på en hel del ruggiga troll. Men sen jag startade en blogg som handlar om politik så har det minimerats. Det här hatet verkar förekomma på andra typer av bloggar, modebloggare, personliga bloggar mm. självutlämnande mm. På passagen debatt och på Aftonbladets blogg för ett antal år sen, förekom både hat, trakasserier, mobbning mm.
Det verkar också som det är ett gäng politiska bloggare som besöker varandra och trollen, ja de är väl inte intresserade av politik –
Det beror nog på var i sfären man befinner sig.
LikeLike
När jag skriver att jag stött på betyder inte att jag själv drabbades. Men, visst hände det under en period att det var några troll som följde allt jag skrev och kommenterade det med spydiga kommentarer osv. Men det var inte i närheten av det som framkom i programmet.
Det mest obehagliga var att det var så sexistiska kommentarer och hot. Det är inget om män råkar ut för, såvitt jag känner till. I den meningen kan man tala om ett kvinnohat.
LikeLike
Obehagligt i Uppdrag granskning alltså ….
LikeLike
Jag vet inte om ordet är användbart – finns det verkligen män som hatar kvinnor som grupp?
Även de mest störda brukar nog vilja gradera sina hatobjekt i olika kategorier.
LikeLike
Skulle tänka mig att somligas svar på det kunde vara: “Män delar alltid in kvinnor i madonnor och horor, och de föraktar och begränsar bägge sorterna – i alla fall vill de alltid *kontrollera* dem, alla kvinnor i närheten. Kvinnohatet är ett uttryck för denna järnhårda kontroll.”
LikeLike
Aha – den tanken känner jag igen. Fast jag får inte riktigt ihop det.
LikeLike
Det är inte meningen att du ska få ihop’et, karlslok! Du är ju MAN!! 🙂
Ser just nu reprisen av UG och kan konstatera att det är precis så grovhugget och klyschigt som man kunde vänta sig.
LikeLike
De sexistiska kommentarerna och hoten ser bara annorlunda ut när de drabbar män, de anklagas istället för att vara kvinnohatare, kvinnomisshandlare, våldtäktsmän, pedofiler o.s.v., det är effektivare än att insinuerande hota med våldtäkt eller liknande även om sådant också förekommer och då oftast i homosexuell form.
LikeLike
Självklart: det är bara sexism när det är de andra som gör det.
I längden är fokuseringen på livsstilar, identiteter (sexuella, etniska, musikaliska etc) och små sociala klaner ett hot mot tanken på likhet inför lagen. Om alla grupper försöker visa att de ska åtnjuta speciella villkor och rättigheter, att det är mest synd om just dem, så¨går det knappast att motivera att människor ska bedömas och dömas efter samma lagar. Och inte heller att det skulle vara viktigt att kunna mötas kring gemensamma avtal, framförhandlade politiska kompromisser, gemensamt ansvar. Idag används ju det här anspråket “jag hör till en grupp som varit speciellt förföljd så länge” eller som anses ha speciellt goda kvaliteter som ett sätt att kräva en egen gräddfil, det finns speciella skäl för att just vår grupp inte ska behöva följa de normer som alla andra måste följa, eller att man inte ska behöva ta ansvar för säkerhets- och demokratiintressen som gäller hela samhället, skolan, vården, media t ex.
LikeLike