Jag hörde att någon kallade mig “mansbloggare” och blev lite småsur. Det är alldeles för enkelt och jag har ingen lust att bli sammanförd och definierad på så lösa grunder.
Men jag är intresserad av hur mansrörelsen över världen hanterar frågor kring maskulinitetsskapande.
En del av de amerikanska sidorna är ganska sockersöta. Jag gillar det.
Tysta tankar 
Människobloggare? Jag får den känslan med dig, att du bryr dig om både flickor och pojkar. Men vid det här laget antar jag att du kan se att så länge du inte är uttalad feminist och slutar hålla på med “mansfrågor”, så kommer du att bli betraktad som “fienden”.
Hursomhelst, jag tycker att ditt arbete är fantastiskt. Men hur länge orkar du? När är du villig att avkoda allt detta, vad det betyder?
Polariseringen är ett faktum. Det är synd. Men vi som är humanister, tror på jämställdhet och som bryr oss om föräldraförsäkring och fler män i förskolan finns ju här där du vet att vi finns. “Mansbloggare”, knappast. “Genusbloggare, yes”.
LikeLike
Tack – det var nog de här komplimangerna jag fikade efter!!!!
Jag vet inte om det går att avkoda sig själv? En av mina drivkrafter är nog att jag är ganska nyfiken på vad som händer i rummet när jag ställer mig i ett hörn. Problemen uppstår när någon tror att jag intagit en “position”…
LikeLike