Lotta Lundberg skriver om ett aktuellt ämne i Sydsvenskan

Jag läser Byung-Chul Hans ”Transparenzgesellschaft” (Transparenssamhället). Han är professor från Sydkorea och har verkat i Tyskland som politisk filosof de senaste tjugo åren. Vi är många som tas på sängkanten av hans tunna men svidande skrifter där han bland annat tar postmodernismen ordentligt i örat. Det är något som händer i masskommunikationen som gör oss trötta, menar Han. Och likgiltiga. Och den kombinationen är inte bara fördummande. Den är farlig.

Jo – särskilt farligt lär det bli om allt fler sänder och färre lyssnar eller samtalar

Den där positiviteten som smugit sig in är ett självgenererande tvång. Herre och knekt har hamnat i samma person. Det finns ingen negativitet att stötas mot. Det är mitt fel om det går åt helvete. Vi undergräver såväl dialektiken som hermeneutiken om vi inte tillåter de negativa känslorna, säger Han.

Jag är “glad” för att det är mitt varumärket? Sorg och tvivel tycks ha svårt att ta plats i det moderna samhället.

Transparens är lovvärt som led i en ökad demokratisering när det handlar om korruption och informationsfrihet, men ordets fetischering går numera över alla gränser. När kommunikation och kommers dessutom faller i samma grop som kontroll är det fara på färde.

”De transparenta tingen är de som har ett pris, som avsäger sig sin egenart och kan mätas i pengar.” Information i sig är obscent, fortsätter Han. Och man behöver inte vara filosof för att se vad han åsyftar. Obscent är det som saknar berättelse och mening. Det som saknar riktning och bara kretsar kring sig själv: Hyperaktivitet, hyperkonsumtion och hyperkommunikation.

Vem avgör vad som är “berättelse och mening”? Jag tror att den som regelbundet följer min blogg lägger pussel och tror sig känna mig som person. Antagligen en ganska förvirrad och motsägelsefull sådan – men det är min berättelse. Jag avsvär alla djupare krav på mening – om någon känner igen sig eller vill prata blir jag glad. Livet blir lite mindre ensamt då.

Han menar att vi inte längre dör av det som kommer utifrån. Vi håller negativiteten borta. Vargen, fienden, råttan, ja till och med små virus har vi sedan länge skapat motgifter för. Murar, hygien, vaccin och vapen håller negativiteten utanför dörren.

Men lik förbannat dör vi. Av positiviteten – det vi tillför oss själva. Sjukdomar från hjärtat, stress, utbrändhet, depression, hyperaktivitet. Fett. Därför att vi inte kan ogilla. Säga nej, stopp, välja bort, snoppa av, stänga ute, spotta ut – diskriminera.

Vi är så inpyrda, uppblåsta, smittade av vår egen narcissism att vi har börjat möblera om själen. Och när vi inte längre förmår se den andre kan vi inte heller organisera oss.

Transparensen kräver dessutom att hela privatsfären blir prisgiven. I det transparenta samhället existerar bara tingen om de exponeras, säger Han.

Om vi inte syns finns vi inte. Jag förstår riskerna och kämpar emot min inre bekräftelsedemon som gärna vill kolla besöksstatitik och öka antalet visningar genom att länka till aktuella debatter.

Samtidigt har jag en mycket romantisk föreställning om autenticitetens betydelse. WYSIWYG!

Missa inte den inledande turistreklamen för Irland