Jag försöker hålla liv i en kunskapsteoretisk tråd under förskollärarutbildningen. Det är svårt att skapa utrymme för de här diskussionerna och ännu svårare att examinera insikterna.
Studenter vill ha metoder som funkar. Lärarna vill att de ska utgå från djupa ämneskunskaper. Det är två tvärsäkra positioner som är svåra att förena med ett intuitivt förhållningssätt.
Tysta tankar 
Hur tänker du då? De är ju redan förenade i ljuvlig harmoni, som du visar genom att lyfta fram citatet. Intuition är inte magi utan bygger helt på de kunskaper och erfarenheter individen har, dvs ögat ser det sinnet uppfattar och ställer i relation till de mönster och strukturer och den information och de kunskaper som redan finns tillgängliga.
Ämneskunskaper är det som gör en god intuition möjlig, det gäller oavsett om ämnet är akademiskt eller konkret hantverksmässigt. Den som jobbat tjugo år i skogen ‘vet’ åt vilket håll ett träd kommer att falla, och ‘vet’ hur stor plats det kommer att behöva. Inte för att personen är magiskt sammankopplad med trädet, men för att hen har gjort det så många gånger, sett andra göra det så många gånger, att hen gör nödvändiga kalkyler och beräkningar i huvudet blixtsnabbt utan att ens märka av det. Men hen gör dem. Och ibland gör hen fel, och får trädet över sig, men oftast gör hen rätt och imponerar på omgivningen.
Så att bädda med förkunskaper, dels hos eleverna men framförallt hos sig själv, så att sinnet kan uppfatta det ögat faktiskt ser, det är en metod som visserligen kräver en del av läraren, men betalar sig mångfaldigt i slutänden.
LikeLike
Du beskriver det väl och jag antar att det som i läroplanstext ibland kallas för förtrogenhetskunskaper är ett annat ord för intuition.
När handen vet hur ett ackord ska tas utan att medvetandet formulerat direktiv för de enskilda fingrarna – så tänker jag mig ett intuitivt musikskapande. Att vara i sina handlingar.
Dina exempel är hämtade från praktiska områden – antagligen är det lättare att se sammansmältningen mellan ämne och metod där.
Svårigheten är att skapa en utbildning där de här dimensionerna samverkar. Det är alltid enklare att dela upp.
LikeLike
Vill man ha en enkelt utbildning eller vill man ha en bra? Det kostar lite mer möda och besvär att skapa en utbildning där det finns en övergripande tanke och en tydlig progression från början till slut, ja visst är det så. Det kräver en jädra massa samarbete mellan samtliga inblandade, ingen får ställa sig vid sidan av och köra sitt eget race utanför de ramar alla arbetar inom, och det kräver ibland en rätt auktoritär ledare som faktiskt sätter ner foten, pekar med hela handen och rätt upp och ner förklarar att nej, vi går inte hem förrän vi har det vi kom hit för.
Men det betalar sig. Uppdelningen fyller sitt syfte, nämligen att synliggöra de olika aspekterna så att man inte råkar tappa bort en eller annan på vägen, men den är en karta, en ritning, en bild för att strukturera verkligheten på planeringsstadiet, och för att ge en uppfattning om var man befinner sig i helheten.
Det innebär inte att verkligeten skall delas upp. Det ena griper i det andra, många av delarna ingår i många ämnen och många av delarna kommer ‘på köpet’ när man arbetar med andra delar. Detta ser man på ‘ritningen’ men den som går utbildningen behöver inte veta detta. Hen skall kunna lita på att lärarna och utbildningsanordnarna samarbetar så att alla delar verkligen kommer med, och saker kommer i rätt ordning och i kontext. Däremot skall hen kunna få se ritningen när helst hen önskar
Hmmmm, jag har en känsla av att jag ömsom agiterar, ömsom svamlar. Går det att förstå hur jag menar?
LikeLike
Nej du svamlar inte – åtminstone inte mer än alla som försöker konstruera utbildningar enligt de principer du beskriver.
Jag är medveten om behovet av övergripande planer och är glad över att de här ramarna finns. Mitt problem är nog att kartan ibland blir viktigare ön verkligheten. Särskilt farligt om målen skruvats upp och resurserna saknats. Då ser jag en fara i att utbildning reduceras till kuliss.
Det är väldigt lockande att göra de hör komplicerade processerna kollektiva – “nu kan alla detta och vi går vidare till nästa steg”.
Min erfarenhet är att olikheterna är bedövande stora och att alla lär sig på eget sätt i egen takt.
LikeLike
Vi får ta upp det här samtalet igen vid tillfälle, det är intressant och viktigt. ‘Nu kan alla detta och vi går vidare till nästa steg’ är ett tydligt tecken på att man inte alls förstått vad det handlar om, det har du rätt i.
LikeLike
Utbildningskonstruktörer älskar ju den formen av trappstegsprogression. Läraren blir då den ängslige vallhunden som ska se till att alla är på samma nivå!
LikeLike
Jag uttryckte mig tydligen väldigt illa, det jag försökte uttrycka gick inte alls fram. Vi försöker igen vid ett annat tillfälle.
LikeLike
Jag läste Henri Bergsons Tiden och den fria viljan under min doktorandtid och blev fascinerad över hans tankar. Efter den tiden har jag också glöm bort honom. Tack för att du påminner … Skall nog läsa om den 🙂
LikeLike
Jag har vaga minnen av att Thomas Manns “Bergtagen” är ett försök att låta Bergsons tankar möta andra strömmingar i tiden.
Läsminnen från en förfluten tid. En del böcker läste jag alldeles för ung!
LikeLike
Det känner jag igen – när jag läser om böcker i dag uppfattar jag dem på ett helt annat sätt. Förstår det jag inte kunde förr då jag inte kunde låsa upp texten. Nu har jag fler nycklar.
LikeLike