Jag har varit på teatern och sett Evita.
Thalia och jag i den imponerande marmorfoajén:
Innan föreställningen var förväntningarna i den lika imponerande salongen påtagliga:
OK – nu vill ni veta vad jag tycker:
Välspelat
Välsjunget
Väldansat
Vackert
Poetiskt
Överdådigt
Äsch – jag gillar inte att sätt betyg. Men nu måste jag nog läsa in mig på Argentinas historia. Det uppenbarades några genanta luckor.
Recension i Sydsvenskan. De danska tidningarna är extremt entusiastiska.
Jag är inte säker på att detta är väl använda skattepengar.
Tysta tankar 
Hur tänker du med kommentaren kring skattepengar?
LikeLike
Frågan är väl varför den kommunala teatern ska konkurrera med privatteatrarna inom underhållningssektorn?
Stadsteatern i Malmö har alltid varit ett kommunalt prestigeprojekt och ibland ha de också producerat angelägna föreställningar av hög kvalitet. Det här är mer ögon- och örongodis..
Olle Svenning har beskrivit hur den socialdemokratisk familjen går på operett tillsammans på femtitalet för att därefter äta på teaterrestaurangen. Fadern kommunalpolitikern summerar:
– Tänk att vi har en sådan fin teater i vår stad!
Den som sa emot och ville diskutera innehåll förolämpade den samlade arbetarrörelsen (och idag antagligen även kultureliten).
LikeLike
Konkurrerar de, eller kompletterar de varandra med sitt rätt skilda utbud? Kanske är jag folkbildningsskadad, men jag har svårt att uppröras över att kultur finansieras av oss alla tillsammans. Privata alternativ bör erbjudas utrymme på alla sätt, men den kvalitet och framförallt den kontinuitet som kan uppnås med skattefinansiering behöver vi unna oss som samhälle, tycker du inte det?
LikeLike
Malmö har varit operetternas förlovade land och vid de tillfällen teatern har försökt sig på svårare stycken brukar det leda till publikflykt. Jag är också för kultur och bildning men är inte alltid övertygad om vilken funktion de här pjäserna fyller.
Tyvärr har varken symfoniorkestern, operan eller den dramatiska delen lyckats bredda sitt publikunderlag. Om arbetarklassen ska betala för borgarklassens kultur borde de också kunna ställa krav på innehållet – fast det kanske är just det de gör…
Det här är inget lokalt fenomen:
http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/scenkonst/at-dem-som-har/
LikeLike
Betalar arbetarklassen för borgarklassens kultur? Hur menar du? Har borgarklassen i någon mån monopol på någon slags kultur? Finns speciella kulturyttringar reserverade för arbetarklassen? Då är det väl extra viktigt att vi tillsammans ser till att värna ett så brett utbud som möjligt, och bjuder med oss de som känner sig lite bortkomna i sammanhangen. Det blir lättare att ta sitt första steg över t ex operans tröskel om man gör det tillsammans med någon. Jag besåg Madama Butterfly med en skock kursdeltagare häromåret, mycket uppskattat, tårarna forsade, och i vår ska vi se Trollflöjten, Jag hyser inte minsta tvivel om att det kommer bli lika uppskattat det.
LikeLike
Jo – jag har också gjort försök att sprida kultur. Ett operabesök på Rigoletto ser jag som höjdpunkten i min lärargärning – men det var också en helt fantastisk föreställning.
Nej – en klass äger inte en kulturyttring men om de befolkar salongen och njuter av 90% subventioner är svårt att inte beskriva det som om någon annan betalar för deras konsumtion.
LikeLike
Tja, jag besöker inte kommunala badhus, så strängt taget betalar jag för andras nyttjande där, men vet du, det gör jag så gärna. På samma sätt uppskattar jag att vi alla tillsammans betalar för att det skall finnas möjlighet för människor att faktiskt gå på teater, opera, utställningar, muséer etc utan att behöva stå för hela finansieringen på biljettpriset. Då hade det verkligen blivit ett elitens privilegium.
Kanske är det dialektalt, men jag uppfattar en biton i formuleringen ‘sprida kultur’ som känns lite von oben, sådär?
LikeLike
Eftersom ingen av eleverna hade varit på opera tidigare så var det nog en fråga om spridning av kultur i en enkel beskrivande mening.
Mer intressant är det ur mottagarens perspektiv upplever de sig som objekt för kulturspridning? (Läs uppfostran?)
Jag hade tur och kunde erbjuda en fantastisk föreställning. Då blir inte den här uppdelningen intressant.
LikeLike
Betydelsefullt där är sannolikt den inbjudandes egen inställning till det hela. Vill jag dela med mig av en upplevelse som ger mig glädje och förtjusning bara just därför, eller försöker jag förändra, kanske i mina ögon rent av förbättra, den jag bjuder in?
LikeLike
I det klassiska borgerliga bildningbegreppet är kultur = förfining. Något som distanserar oss från drifter och natur.
I dag finns det flera rivaliserande tolkningar som är mindre nedlåtande mot dem som är utanför sfären.
LikeLike
Kanske dags att låta den borgerliga definitionen sjunka ner bland övriga små lustiga historiska kuriositeter då, tillsammans med t ex “åttiotalsversionen” av Google, lustig i sitt sammanhang och intressant eftersom den säger något om hur världen var då, men inte heller något som är särskilt relevant i dag?
LikeLike
Jag tror vi är överens på de flesta punkter.
Frågan är väl vem som ska bestämma inriktningen på repertoaren – om vi nu ska ha en statlig kulturpolitik?
Risken finns att kulturen reduceras till något lagom trevligt och dekorativt inslag i stadsbilden. Jag skulle gärna vilja se ett större allvar – underhållning lider vi ingen brist på.
Och nu har jag målat in mig i ett nymoralistiskt hörn…
LikeLike
Ibland är det lite bra att hamna i en situation där man inte har annat att syssla med än se färgen torka. Det ger tid och utrymme att reflektera över sina egna ställningstaganden och funderingar.
Risken finns att man fastnar i kulturslussenliknande positioneringar och liksom tappar perspektivet om man inte stannar upp ibland. Kultur är kostabar, dyrbar, omistlig och ovärderlig. En statlig kulturpolitik bör, för att vara relevant, ägnas åt att möjliggöra, snarare än att styra, att lyfta fram och ge utrymme snarare än värdera och välja bort, Genom t ex stadsbidrag till studieförbund och folkbildning så att även den som inte är rik har möjlighet att både pröva på, lära sig och utvecklas; genom att hålla nationalscener och regionala scener i stånd och tillgängliga med möjlighet för storslagna föreställningar, och sen använda dagens tekniska möjligheter att göra dessa tillgängliga långt ute i obygden: genom att ge människor möjlighet att leva så att de kan utveckla sin konst utan att krångliga och onödiga regler anpassade efter verkstadsarbetarens situation i SAAB-fabriken skall ställa sig i vägen, men också genom att ge möjlighet till privata scener att etableras och existera.
Vi hörs när färgen torkat, då?
LikeLike
Det låter som ett program! Och ett mycket generöst sådant.
Antagligen kommer vi inte undan de där besvärliga strategiska valen. Jag ser intressanta konflikter och tänker att det nog kan bli spännande förhandlingar mellan politiker, tjänstemän, konstnärer och allmänhet.
Till sist heja jag på allmänheten – och försöker undvika attvkalla dem mottagare eller konsumenter.
LikeLike
Tja, det är möjligt att det låter som ett program, men det är ett förhållningssätt. Skillnaden må upplevas som subtil, men den är definitiv.
Bara för tydlighets skull – konstnärer, politiker och till och med tjänstemän ingår också i gruppen allmänheten.
LikeLike
Går det du kallar ett förhållningssätt att använda som underlag för resursfördelning?
LikeLike
All resursfördelning, alltid och överallt, i alla sammanhang från fickpengar till barn i välbeställda hem till antal miljoner till akutkirurgi till mått med ris till dem som måste leva på detta i dagar sker med fördelarens förhållningssätt som underlag, så jag förstår inte riktigt frågan? Skulle du vilja omformulera den?
LikeLike
I en demokrati går det att diskutera fördelningsfrågor utifrån särintressen.
Samtidigt som vi har ett gemensamt intresse av att söka samförstånd. Ett vanligt knep är att demonisera olika åsikter. Den som inte vill subventionera är mot kultur.
LikeLike
Det tycks mig som ett onödigt klumpigt försök att manipulera diskussionen.
LikeLike
Förlåt – men genom att ställa frågorna på ett allmänt plan osynliggör vi de inbyggda konflikterna om styrning och innehåll.
Mitt ursprungliga inlägg handlade om den politiska nivån. Vilja värderingar ligger bakom statlig och kommunal kulturpolitik?
Evita är intressant eftersom den är så välgjord – men vad ska vi ha föreställningen till?
Samtidigt inser jag att ett nyttokrav banaliserar den estetiska upplevelsen. Med några dagars distans måste jag nog erkänna att det var en bra föreställning.
LikeLike
Tja, vad har vi kultur till? Vilket syfter fyller kultur på en global nivå? Lokal nivå? Individuell nivå?
Och hur skulle samhället se ut om vi tänkte bort kulturen?
Jag skulle inte bli det minsta förvånad om ohälsotalet brakade iväg uppåt på kuppen. Skulle du?
LikeLike
Jag är övertygad om att både du och jag hör till en grupp som i grunden tror på både kulturens och utbildningens betydelse för mänsklighetens välbefinnande.
Denna positionen kanske är nödvändig för att försvara våra kära institutioner mot angrepp från olika häll – men det finns också en risk i att vår (min) programmatiska lojalitet hindrar mig från att se de motsättningar som urholkar verksamheterna.
Både skolan och teatrarna har ett stor kapital i allmänhetens ögon. – men det är inte oändligt.
Jag är intresserad av förhållandet mellan amatör- och professionell kultur. Ofta är det roligare att spela själv.
När min dotter var fem år tog vi med henne på balletföreställningen Nötknäpparsviten. Hon var måttligt imponerad och sa i pausen:
– Lova att vi aldrig mer går på ballet – om inte jag är med och dansar…
LikeLike
Jag har väldigt svårt att förstå ditt resonemang, Mats, jag får nämligen ett intryck av att du pratar om ett antingen eller :
Antingen nationalscener och professionella konstnärer och artister i det allmännas tjänst,.
Eller studieförbund, sociala media och privata småscener med relativt sett låga omkostnader där glada amatörer tillsamans gör allt från att måla kulisser och ljussätta till att baka och koka kaffet i pausen, samtidigt som de sätter upp en föreställning där de spelar för varandra och de som sett de handmålade affiscerna och flygbladet.
Ja, det är roligt att själv utöva – det är jättekul att dansa, jätteroligt att sjunga, att dreja, att måla tavlor, att vara med, att delta, att bygga upp en liten föreställning eller utställning. Visst är det så, i synnerhet när man är fem år och ivrig att få visa upp sig inför släkt och vänner.
Detta utesluter inte i någon mån att det också är roligt och berikande, men på ett helt annat sätt, att uppleva en föreställning av de mått och på den nivå som t ex den du beskriver i inlägget. En föreställning som det tagit mängder med människor i många olika professioner mycken tid att tillsammans arbeta fram, där var och en tagit ansvar för sin del, där lokalen är en del av upplevelsen, och ditt bidrag inte består i att vara med och sjunga, men väl i att vara med som mottagare, som publik, som med dina reaktioner och ditt förhållningssät bidrar till helhetsupplevelsen hos den som har platsen intill dig, och den som sitter fyra rader bort, och, faktiskt, den som står på scenen.
Jag förstår inte alls, hur jag än försöker, varför det ena står mot det andra? För mig tycks det i stället som två delar av ett helt, två delar som är förutsättningarna för varandra.
LikeLike
I princip håller jag helt med dig. Den här uppdelningen professionella/amatörer, producen/konsument är delvis falsk och inbjuder till olyckliga polariseringar.
I perioder har det funnits rörelser som med skiftande framgång försökt lösa upp de här gränsdragningarna. Just nu tror jag att tendensen går mot att bevaka dem. Stipendier ges till de konstnärer som gått konsthögskolan o.s.v. Man skulle kunna beskriva det som en professionelisering med allt vad det innebär av skråväsendets baksidor.
Samtidigt återkommer frågorna på en mycket praktisk ekonomisk nivå. Hur mycket vill vi betala för att upprätthålla de här prestigefyllda institutionerna? Är frågan möjlig att diskutera utan att hamna i populistgropen?
I bästa fall samverkar de två delarna med varandra – jag ser få exempel på att det verkligen är så.
LikeLike
Trender kommer och trender går, men vårt djupt mänskliga behov av kultur går långt bortom, över, förbi och skär som en laserstråle rakt igenom alla trender.
Delarna kompletterar varandra, plockar du bort den ena eller den andra fungerar de som är kvar sämre.
Ja, hur mycket är vi villiga att betala? Hur mycket får vi faktiskt ut av det vi betalar? Hur mycket av det vi får ut av det vi betalar är vi omedvetna om att vi får ut, eller har kommit att ta för givet?
LikeLike
Om vi fortsätter att vrida på kulturbegreppet – vad är kärnan i det?
Jag föreslår “berörande berättelser”?
Behöver begreppet avgränsas och definieras?
LikeLike
“Berörande berättelser”? Det var väl till intetsätgande, var det inte?
LikeLike
Kanske.
Är du bekant med Thavenius tankar kring radikal/modest estetik?
LikeLike
Hur är det relevant?
LikeLike
Min tolkning är att Thavenius försökte distansera sig från traditionell kultursyn där konsten hade ett eget värde – eller sågs som dekoration.
LikeLike
Jag är ledsen, jag förstår inte hur du menar. Jag uppfattade att samtalet rörde sig om kultur, snarare än endast om konst?
LikeLike