Jag läser Woody Allens synnerligen ojämna novellsamling Rena anarkin.

De flesta berättelser är hysteriskt skämtsamma och ganska tröttande, men det finns undantag som bränner till. Historien “Avslaget” om finansmannen vars son nekas tillträde till New Yorks finaste dagis är ett mästerligt debattinlägg om barndomens betydelse för vuxenlivet. För mig är det svårt att inte känna mig lite drabbad. Hur viktig är förskolan egentligen?

Den här berättelsen vill jag diskutera med kollegor och studenter. Av en tillfällighet högläser jag berättelsen tillsammans med författaren till den här rapporten. Det känns som om gudarna försöker säga mig något.