29 thoughts on “Kan man prata för mycket med barn?”

1. Jo, man kan nog faktiskt prata för mycket med barn. Kommunikation handlar ju inte om att dränka den ena parten, utan om att ge och ta, och man bör inte underskatta betydelsen av de tysta stunderna däremellan. Balans igen.

   LikeLike

   Reply ↓

   • Det är en ofta förbisedd insikt. Många lärare tror jag berusar sig själva med tanken på att vara den stimulerande aktören. Det är en roll som nog är lättare att beskriva än samtalspartnern.

     Jag tror många är fortfarande fångade i tanken på att språket är något som lärs ut – jfr språkbad?

     LikeLike

     Reply ↓

     • Du väljer intressant begrepp. Berusar sig antyder att det handlar mer om lärarens egen upplevelse och tillfredsställelse, och fångade ger samtidigt en bild av tanken som ett klibbigt spindelnät där pedagogen sprattlar hjälplös.

       Men faktum är ju att även i det mest intrikata spindelnät finns helt klibbfria trådar, om man bara är lite uppmärksam och iakttar det hela en stund upptäcker man vilka de är, och kan ta sig därifrån.

       LikeLike

       Reply ↓

     • Jag är glad att du noterar det. Kanske är jag onödigt misstänksam mot de här goda avsikterna och jag tror också det finns klibbfria trådar. Frågan är hur man identifierar dessa?

       Skolan och förskolan dryper av välvilja!

       LikeLike

       Reply ↓

       • Man sitter stilla och iakttar spindeln själv. Dessa trådar är förutsättningen för att spindeln skall kunna jaga med nät. Den rör sig nämligen bara längs en del trådar i nätet, ty den fastnar lika illa i det drypande klibbet som alla andra.

         Nej, du är inte onödigt misstänksam. Goda avsikter och drypande välvilja, den vägen leder inte någonstans dit där man egentligen vill tillbringa någon tid alls.

         LikeLike

         Reply ↓

       • Jag tolkar dig som att man måste vara lite passiv och lita på att spindlarna avslöjar sig själv? Då kanske man får ge dem lite utrymme och undvika att utmana dem i spindelnätet?

         LikeLike

         Reply ↓

         • Tolka mig snarare som att kunskap är det som kan rädda en, även när man fastnat i ett till synes genomklibbigt nät.

           LikeLike

         • Kunskap i betydelsen distanserad kyla? Jag tror att de här traditionella begreppen inte riktigt fångar in komplexiteten i det här. Ibland är närhet och distans inte motpoler. Tanke och känsla är möjliga att förena.

           LikeLike

         • Motsäger det något i det jag sa?

           LikeLike

         • Nej – jag försöker nog formulera en egen ståndpunkt. Inte polemisera med dig.

           Den där läkaren som kritiserade det eviga pratandet kom lite oväntat i programmet. Jag försöker förstå om det verkligen är möjligt att förklara budskapet i en högskolemiljö. Studenterna vill gärna ha entydliga budskap:
           “prata är bra”.

           LikeLike

         • Tala är silver, men lyssna är guld?

           LikeLike

         • Metaforen “Spindel i nätet” antyder en figur med fullständiig kontroll. Det är väl alltid en illusion och frågan är om vi vill återskapa den här bilden av den gode läraren som egentligen vet vad barnen behöver?

           LikeLike

         • Jag föredrar Anansi

           LikeLike

   • Två tankar slår mig. Dels att tala med ju inbegriper att båda får talutrymme (vilket hos riktigt små barn inte innebär i ord. Annars talar man ju till barnet, och det tror jag absolut man kan göra för mycket. Den andra tanken kommer från det jag ser på mina hundpromenader, alla som går med barn men talar med någon annan, i headset. Undrar vad det gör med barns språkutveckling, att lyssna till halva konversationer – över deras huvuden (bildligt och bokstavligen).

     LikeLike

     Reply ↓

     • Att tala förbi barn – jo det är nog vanligare än vi tror. Normalt skulle jag försöka beskriva det som ett intressant tillfälle att träna sin fantasi (eftersom barnet är en meningsskapande varelse som fyller i med egena tolkningar) men jag är rädd att sådana räddningsförsök enbart är patetiska.

       LikeLike

       Reply ↓

       • Nåväl, det här med att barn skall vara i fokus, i centrum av uppmärksamheten, det är en rätt ny företeelse och inte enbart av godo. Även om det vid en hastig blick kan tyckas som att det ger trygghet och självsäkerhet skapar det inte sällan en rätt stressad individ som inte riktigt förmår finna tryggheten i sig själv och kan komma att växa upp med ett ständigt, osäkert och lätt neurotiskt behov av mer uppmärksamhet, mer bekräftelse, mer fokus.

         LikeLike

         Reply ↓

         • Jag menade inte alls att barn alltid ska vara i fokus, vi minns väl alla hur mysigt det var att sitta lite utanför och lyssna på de vuxnas samtal. Men om barnet i det fysiska rummet upplever sig vara ensam med sin förälder och denne ändå befinner sig någon annanstans är det väl lite mysko. Till och med min hund tittar ju konstigt på dem vi möter som tycks gå helt ensamma och tala högt för sig själva, hon verkar tro att det är oss de talar till och jag gissar att små barn uppfattar det på liknande sätt.

           LikeLike

         • Vi lever i en tid där kommunikation också sker på andra sätt än de gjorde när vi själva var barn. Trots detta har vi ibland lite svårt att vänja oss vid tanken på att denna kommunikation är en del av världen, och en del av den verklighet i vilken våra barn växer upp, utan vi betraktar det vi ser filtrerat genom vad vi föreställer oss att vi minns av vår egen barndom.

           LikeLike

         • Men samtidigt kan vi väl inte bara acceptera allt nytt bara för att det finns där? När jag ser ett gråtande barn i barnvagn, och föräldern istället för att ägna sig åt sitt barn pratar i telefon med “någon” om hur mycket barnet gråter – då får ni gärna kalla mig gammeldags men ta för tusan och lägg på luren och ta hand om ungen… Eller som på tunnelbanan häromdagen när fyraåringen (typ) har tusen frågor till föräldern om det som passerar utanför fönstret – och denne inte ens hör frågorna utan pratar på i sin telefon med “någon” – jag tror inte att det barnet tänker “detta är det moderna sättet att kommunicera och det är en verklighet jag är nöjd med…”

           LikeLike

         • Det är rysligt enkelt att vara präktig och moraliserande, men det ligger en hel del i talesättet om att gå i någon annans skor. Visst tycks det gulligt och rart och pedagogiskt och inkännande att i stället ägna sig åt att svara på fyraåringens tusen frågor, och visst kan det tyckas rimligt att en vuxen genast tröstar det gråtande barnet i barnvagnen, men vem vet hur situationen omkring ser ut? Vem “någon” i andra änden är. Hur dagen sett ut. Vart de är på väg. Var de har varit.

           Jag hoppas du inte tar illa upp om jag misslyckas med att bli moraliskt upprörd över dina exempel och i stället konstaterar att det är mer man inte vet om andra människors liv än man kan se på ytan.

           LikeLike

         • Jag möter många studenter som är uppfyllda av sin egen godhet och som svämmar över av välvilja att ge dagens föräldrar goda råd om hur de bör bete sig mot sina barn. På ett plan vill jag naturligtvis uppmuntra dem att hålla fast vid betydelsen av det goda förhållningssättet – samtidigt minns jag hur tunn tråd jag balanserade på som småbarnsförälder. Varje dag var en kamp mot utmattning och sömnbrist – den som hade kommit med goda råd hade jag nog nitat (vänligt men bestämt)

           LikeLike

         • Utgångspunkten för min undran var inte om det var moraliskt rätt eller fel utan en uppriktig nyfikenhet på vad detta beteende kan ha för påverkan på barnen.

           LikeLike

         • Jag förstår och ber om ursäkt om svaret mer handlar om min uppdämda irritation inför en utbredd präktighet.

           Men din undran är helt rimlig och jag delar din oro.

           LikeLike

       • Det känner jag igen. Samtidigt är jag inte säker på om det går att beskriva det här på andra sätt än utifrån ganska allmänna lagomtankar?

         Som förälder var jag nog ganska distanslös inför mitt barn och ville att hela världen skulle dyrka dem med samma intensitet. Mitt andra jag var medveten om att det var helt vanliga ungar och jag kämpade en ständig kamp mot lusten att skämma bort dem. En sorts bekännelse till tanken om uppfostran som härdning – lite lagom svalkande likgiltighet.

         Men det det blev rätt bra tillslut. Eller väldigt bra om jag ska vara ärlig…

         LikeLike

         Reply ↓

         • Det blev säkert folk även av dem. Det blir det av de flesta, ibland på grund av, ibland trots föräldrar….

           En av de svåraste delarna av föräldrarskapet är att backa undan. Att ge barnen utrymme att steg för steg lära sig hantera världen, ta konsekvenser av sitt agerande, stå kvar och ihärdigt vänta på sin tur utan att få någon slags utbrott eller känna sig utfrusen även om man inte får uppmärksamhet direkt, ta initiativ, sysselsätta sig själv, och inse att man är tillräckligt bra även om det inte bekräftas sjutton gånger om dagen.

           Jag är inte säker på att det räcker med ett luddigt lagom för att klara den saken, men kanske?

           LikeLike

         • Det där med lagom är sällan något att hålla i handen när åskan går. Jag är nog präglad av alltför många studentdiskussioner som försöker ringa in “den gode pedagogen” som skulle vara den institutionella motsvarigheten till “den gode föräldern”. Många längtar efter en manual som skulle befria oss från oron att göra dåliga val.

           Men lite lagom kan vara bra att ha.

           LikeLike

         • Den gode pedagogen… du anar inte hur hårt jag får anstränga mig för att låta bli att säga något i stil med ‘det är egentligen mest såsen som avgör’…. men allvarligt talat, den gode pedagogen är väl den som reducerar sin egen position i klassrummet allt mer och i stället låter eleverna blomma ut? Som strävar efter att låta elevernas lärande ta plats, snarare än sitt eget behov av ego-boost?

           Ge dem Winnicott. Good enough räcker långt.

           LikeLike

         • Älska Winnicot!

           LikeLike

2. Pingback: Anansi och kunskapen « You're no different to me