Utifrån rättegångarna mot Mangs och Breivik skriver Heidi Avellan tankeväckande om tendensen att skuldbelägga mödrar för söners handlingar.
I USA pågår en debatt om “mammafundamentalister”, som startats av boken The Conflict av den franska filosofen Elisabeth Badinter. Dess tes är att dagens moderskap med alla krav på att vara perfekt mamma och totalt uppoffrande har ersatt den gamla sexismen som jämställdhetens fiende:
En mamma ska helt gå in i rollen som mor.Den mamma som fortsätter jobba – av ekonomiska skäl eller fritt val – tar alltså risken att skada barnet och att som Eva i Vi måste prata om Kevin en dag stå där med omvärldens fördömande och försvara sina livsval inför domstol.
Badinters bok Manlighetens X och Y betyder mycket för mina tankar om kön och genus. Min nyfikenhet är väckt och jag vill verkligen förstå vad som ligger bakom frågan. Handlar det bara om rättvisa (varför anklagar ingen papporna?) eller är det meningsfullt att diskutera föräldrars ansvar för sina barns handlingar?
Stolthet och skuld är oupplösligt förenade.
Tysta tankar 
Ja, vad ska man säga. Man är väl en produkt av den fostran man fått. Hur den ser ut kan man ha många synpunkter på. Men mitt handlande är alltid utefter mitt egna fri val som individ och kan inte lasts förädrarna. Om så skulle vara fallet skulle man väl gå i ledband hela livet.
LikeLike
Och det gör vi inte?
LikeLike
Nog tassar vi lite här? En psykolog skulle nog hävda att det finns något oförlöst i de här relationerna.
Även om vi principiellt hävdar individuellt ansvar tycks många män ägna mycket kraft på att bevisa för sig själv att de lyckats skapa den nödvändiga distansen.
(jfr Badinter!!!!!)
LikeLike
Jo,men någon gång måste man klippa navelsträngen:)
LikeLike
Det kanske är tur att samhället hjälper oss att sätta den där gränsen 18 år? Samtidigt är jag glad att det finns relationer som vi själva måste ta ansvar för och definiera innehållet i. Att vara förälder är nog ett sådant livslångt äventyr – du tror att du är fri och självständig…
LikeLike
Nej, definitivt inte. Så mödrarna kan inte var skyldiga till barnens handlande i vuxen ålder.
LikeLike
På ett juridiskt plan har du helt rätt. Men är det möjligt att uppleva en moralisk skuld om man inte lyckats ge sina barn de nödvändiga redskapen för att möta livet?
LikeLike
Vet inte, kan bara relatera till vad min 91 åriga mor har sagt. Hur kan ett barn som föds så vackert till världen bli en sådan.
Om det är moraliskt eller inte har jag ingen uppfattning om. Men någon form av misslyckande kan jag skåda i uttalandet. Hur det yttrar sig i enskilda fall är ruskigt svårt att bedöma.
LikeLike
Misslyckandet finns nog alltid som en möjlig väg – gjorde jag rätt, kunde jag gjort snnorlunda?
Sedan kan vi naturligtvis ifrågasätta om det är meningslöst att ställa föräldrar till svars för de egna besvikelserna.
LikeLike
Själva skuldbegreppet tillhör de religiösa floran.
Att det däremot finns komplexa kausala orsakssamband kan ingen intellektuellt tänkande förneka.
Självklart påverkar både mödrar och fäders varande hur avkomman kommer att leva sitt liv.
En enda lång kedja av orsakssamband ända sedan de tvåkönade arterna av evolutionen bildades.
Är livet deterministiskt ?
LikeLike
Förresten :
Vad har cupcakes med saken att göra. Bättre med en morsa som tar med barnen ut i skogen än en morsa som bakar onyttigheter.
LikeLike
Jag tror att vi har många tankar om hur den goda föräldern bör agera. Ibland känns det som om vi ska försöka ligga lite lågt med de här teorierna – fast risken är väl att dörren då öppnas för andra kraftfulla påverkare.
Det vore skönt om vi kunde markera någon form av tillit!
LikeLike
Men mitt i allt så finns det vissa ageranden och sätt att vara förälder som skapar mer trygga och livslångt lyckliga “välfungerande” individer.
Pekar vi ut dessa egenskaper är problemet att vi samtidigt tvingas stigmatisera det andra.
Sånt känns obehagligt.
Min fru gör inget annat än att försöka hjälpa dem som inte haft så jäkla tur i livets lotteri.
LikeLike
Jag håller med – det är tankarna om det goda agerandet som håller ihop samhället. Jag minns hur rädd jag var att göra fel som nybliven förälder.
LikeLike
Om jag säger Winnicott så vet du vad jag menar, inte sant?
Good enough är ett koncept som behöver luftas både här och där.
LikeLike
Låt oss ta chansen till lite folkbildning:
http://en.wikipedia.org/wiki/Donald_Winnicott
Hans texter är alltid inspirerande!
LikeLike
Pingback: Fäders ansvar « Tysta tankar