Jag är fortfarande väldigt nöjd med artikeln i Pedagogiska magasinet. Dessutom innehåller tidningen ett välskrivet porträtt av Helena von Schantz som skriver en av Sveriges vassaste skolbloggar.
Helena berättar om reporterns och fotografens arbete vid intervjun och funderar över yrkeststolthetens betydelse.
Just yrkesstolthet var något jag hade orsak att fundera en hel del över i samband med intervjun. Först kom fotografen. Kvällen innan ringde han för en halvtimmes diskussion om vad jag skulle ha på mig och hur vi skulle lägga upp det hela. Sedan åt vi lunch så att han skulle få en känsla för vem jag var. Därpå följde två och en halv timme av poserande till detaljerade kommandon. Titta dit, lägg armen där, flytta huvudet två centimeter åt vänster. Allt detta för en bild i Pedagogiskt Magasin. Journalisten var lika mån om detaljerna. Ordentligt påläst, vassa frågor och förbluffande uppmärksamhet, sinne för betydelsefulla detaljer och även hon tog tid på sig.
Jag känner igen yrkesmannens besatthet vid detaljer. Tyvärr lider jag av den motsatta sjukdomen – en grundläggande brist på tålamod.
Spännande med så proffsiga människor. Men hur har helt rätt i din sista kommentar, varken du eller jag har det där tålamodet. Detaljer tråkar ut.
LikeLike
Men var vi inte överens om att man inte kan ha roligt jämt?
LikeLike
Äsch – det är sådant jag säger när jag vill verka klok och mogen…
LikeLike