Jag slår på Aktuellt och hoppar till när utbildningsministerns myndiga röst kungör nyheten om att staten vill satsa på biomedicinsk forskning.
Som vanligt är det “vääärldsklass” som gäller.
Rektorerna på berörda lärosäten ser glada ut. Jag är lättad så länge det inte gäller skolan.
Tysta tankar 
Hade det annonserats att nu tänker regeringen satsa lite försiktigt sådär på en hyggligt fungerande bättre begagnad anläggning hade jag blivit bekymrad. Ska det göras ska det göras ordentligt, världsklass är det minsta jag förväntar mig.
LikeLike
Läkemedelsforskning är ingeting för småhandlare och det är naturligtvis bra med en rejäl satsning. Frågan är väl om vi har de resurserna som krävs för att kravla oss upp ut till en hyfsad nivå?
Men ambitioner är bra och jag anar att retoriken handlar om att locka partners?
Det är nog själva ordet som är förargligt.
Och dialekten.
LikeLike
Uppriktigt talat – jag begriper mig inte på den här reflexmässiga anti-Björklund-retoriken. Trivs man med dagens kunskapsnivå? Känner man någon slags förvriden stolthet över att sjunka i internationella mätningar? Har det utbrutit någon kollektiv variant av ‘vi vågar inte försöka för tänk om vi lyckas vad gör det med våran självbild’?
Bondesamhället är historia. Industrialismen är historia. Det talas om ett kunskapssamhälle men varenda liten satsning möts med samma hån som möter forskningsresultat i delar av skoldebatten. Hur tänker man då?
LikeLike
Jag vill så gärna tro!
Men en del av retoriken kring skolan gör mig så matt att det låser sig. Först var det ingen hejd på hur dålig skolan var ( och analyserna var ofta skrämmande grunda) sedan skulle allting bli jättebra (och metoderna att höja statusen var ofta skrämmande naiva).
Den här kaxigheten känns mer fotbollsmatch än utbildningspolitik. Utredningen “bäst i klassen” var ett lågvattenmärke och ibland tycker jag att Mats Alvesons kritik av högskolevärlden är relevant. Vi ersätter substans med slagord och tomheten triumferar.
Men biomedicin är kanske ett enklare fält att bedriva statlig politik på än andra områden? Hur var det med ägarbild och styrning? Handlade om att rädda kvar forskningskompetens efter Astrakraschen? Eller fanns det en långsiktig strategi?
Min bild av branschen är att det krävs långsiktighet och ENORMA investeringar. Ingenting för populistiska regionalpolitiker.
LikeLike
Tro? Det är ingen ny religion vi pratar om! Vi pratar om forskning och vetenskap, om kunskapsutveckling och vetande.
Ja, det krävs långsiktighet och investeringar, det krävs forskning och att man tar forskningsresultaten ad notam i stället för att räkna ögontinder, vräka sig på gamla sönderfallande lagrar och pjumla runt med vad man själv tror eller känner eller önskar. Fortsätter vi med det kommer forskningsanläggningen att fyllas med forskare från alla möjliga länder – utom Sverige, ty svenska ungdomars kunskapnivåer kommer att vara otillräckliga ens för att jobba i kantinen. Mitt hjärta brister när jag hör hur svenska skoldebattörer avfärdar forskning och rutinfnyser åt allt från regeringskansliehåll, samtidigt som man utan att blinka ställer utbildningsministern till svars för lokalpolitikers självrättfärdiga beslut. Allt medan kull efter kull av ungdomar kämpar på med att försöka lära sig själva matematik utifrån böckerna, försöka hitta samband mellan de lösa fakta de fiskar upp ur kunskapshavet Internet och hamna långt ute i ett ingenmansland av rädsla för både världen, framtiden och okända människor, en rädsla skapad av okunskap. Jag förtvivlar! Vad sysslar vi med?
Ursäkta utbrottet. Jag ska hålla mig borta från “skoldebatten” på Facebook ett tag, den gör mig… hmmm… frustrerad, kan vi säga.
LikeLike
Låt oss förenkla det!
På 60-talet var det någon som sa “If you’re not a part of the solution, you’re a part of the problem”
Vi kan beundra Björklunds engagemang och höga produktivitet i skolfrågorna – men ur ett historiskt perspektiv måste frågan ställas om de här åtgärderna verkligen gynnade vår position som ledande utbildningsnation.
Ökad detaljstyrning?
Ökad kontrollapparat?
Legitimationskravet?
Behörighetsbestämmelser om vem som får undervisa och vem som får sätta betyg?
Talet om modellskolor?
Fokusering på läsa-skriva-räkna?
IT-strategi för skolan?
Estetiska ämnenas utarmning?
Skolifieringen av förskolan?
Det finns en del tendenser som inte går att skylla på okunniga eller snåla kommunpolitiker.
Ett stort engagemang och gott självförtroende förlåter mycket, men jag hoppas att Jan Björklund har bättre rådgivare om han ger sig in i den biomedicinska värden. Den är nog minst lika komplicerad som skolan.
Jag hade gärna sett en stat som fokuserade på de grundläggande samhällsfunktionerna som elförsörjning och järnvägar. Spåren från varvs- , försvars- och bilindustri förskräcker.
Men jag antar att den här satsningen är kaffepengar jämfört med de stora bolagens forskningsanslag. Därav den lätta fnysningen inför “världsklass”.
Jag är fortfarande för forskning. Tyvärr krävs det nog ett stort mått av tro för att ge sig in i den här branschen. Har du en aning om hur många av Astras senaste projekt som har resulterat i färdiga mediciner?
Förbluffande få.
Det krävs nog både tro, hopp och en förfärlig massa pengar i branschen.
Men det kan också vara ett välmenande försök att lindra effekterna av Astras nedläggning. Då ska vi kanske vara lite återhållsamma med pukorna och trumpeterna?
LikeLike
Än sen? Har du någon aning om (jag tror och hoppas du svarar ett triumferande ja på detta) hur många av de projekt som inte resulterat i färdiga mediciner som resulterat i ny kunskap? Det är det forskning handlar om, inte producera på beställning, det är industriernas jobb och se hur bra det går för dem, utan att prova nya vägar och ta reda på så mycket som möjligt, och att sedan återvända till de gamla och titta på dem igen, i skenet från det man lärt sig på de nya.
Mindre tro, mer vetgirighet, tack, om jag får önska.
Vad gäller svenska skolor så misstänker jag, utan att ha undersökt saken närmare, att det du beskriver och så många körkvider om just nu är en uppryckningsprocess, en uppstädning, strukturering, organisering och inriktningsprocess. Jag misstänker att den är av övergående natur, men uppfattas som nödvändig för att få ordning på den skola där det inte ens ses som bekymmersamt utan naturligt att X antal elever faller bort.
LikeLike
Först – jag känner ingen som inte är bekymrad över att så få barn når målen för grundskolan. Vem tänker du på?
Tillbaka till biomedicinen!
Jag kanske är präglad av mina vänners beskrivning av hur det är att arbeta inom läkemedelsindustrin, där fokus ligger på att producera patenterbara läkemedel.
Samtidigt bedrivs det grundforskning och din tes om att det blir en hel del spill i form av kunskapsöverskott som kommer andra tillgodo. Det är väl ungefär som resorna till månen – deras främsta bidrag till utvecklingen är inte kunskaper om månen utan att mängder av material utvecklades för att möta de utmaningarna som låg inbyggda i projektet.
När det gäller den nya satsningen verkar det vara lite vag ansvarsfördelning – men mycket entusiasm och förhoppningar om väldigt mycket pengar.
Jag anar att varken du eller jag kan bedöma värdet av satsningarna ur ett strikt vetenskapligt perspektiv och det är väl hädiskt att associera till bilhandleri. Men – nu är det gjort.
LikeLike
Jag tänker på rektorer och lokalpolitiker och ja, en och annan lärare också, som med huvudet skenheligt lutande hänvisar till område och kultur och socioekonomi och att man därför inte kan räkna med att fler än… blabla, du har hört dem, om inte annat i media.
Biomedicinsk forskning var det. Ja, associerar man till bilindustrin förstår jag att man blir lite orolig. Jag ser inte analogin, forskning är lönsamt på ett helt annat sätt, industrin är bara reproduktion och pengar in måste vara mer än pengar ut.
LikeLike
Jag tror nog att en stor del av det vi kallar forskning bedrivs inom just läkemedelsindustrin. Hur många var det som fick gå i Södertälje? 2000 tror jag? Inom Astra anar jag en strikt uppdelning mellan produktion och olika delar av forskning som kan vara mer eller mindre omedelbart nyttig.
LikeLike
Och det kan vara en nackdel att det gör det, patentjakten kan komma att hamna i vägen för det samarbete som tarvas för att komma från ‘nähä, det här blev ju ingen medicin mot snuva’ till ‘men om man… så… och vips… och sen… och titta här, ett vaccin mot öroninflammation!’
Till exempel
LikeLike
En del av grundforskningen handlar om att pröva alla substanser mot allt – att kasta upp miljoner pilar i luften och se vad som händer.
Det är ett dyrt och spännande äventyr som robotar utför i laboratorier.
Sådana verksamheter har bra företag råd med – när det går bra och andra läkemedel genererar vinst. Problemen uppstår när pengarna tar slut och aktieägarna gnölar.
LikeLike
Om lokalpolitiker och rektorer som skenheligt nonchalerar problem – nej jag känner inte igen beskrivningen.
Däremot möter jag ofta moralister som påpekar förväntningarnas betydelse och tycker att andra borde skärpa sig.
Vi bör inte göda politiker- och rektorsförakt i onödan.
LikeLike
Detta kan vara min första kommentar med underrubriker.
Skoldiskussionen:
Vi bör inte sopa in problemet under matten och stampa på det i förhoppningen att ingen ska lägga märke till högen heller. Det är elever vi stampar på om vi gör så.
Det är ett problem om forskning, och den i svensk skoldebatt så omhuldade erfarenheten från olika delar av världen, indikerar att just förväntningar faktiskt är en avgörande faktor men denna faktor avfärdas som moralism. Det är ett problem vi behöver lösa, raskt.
Och nu över till forskningsdiskussionen:
Sådan verksamhet kostar pengar, ja, men det är också den som genererar vinster på lång sikt. Om man stänger in sig i sitt lilla laboratorium och kastar pilar omkring sig så kan man upptäcka saker och ting. Om man samarbetar med andra laboratorium, forskare, skolor etc runt om i världen kommer man att upptäcka saker och ting man inte skulle upptäckt annars. Njugg ekonomi är ett största hindren för vetenskapens framsteg.
LikeLike
Jag tror att Astras forskningsbudget översteg de flesta svenska universitets forskningsanslag inom medicinområdet – så din beskrivning av små isolerade laboratorier är inte helt rättvis. samtidgt finns det ett problem i att kunskapen låses in av konkurrensskäl. Så i princip finns det mycket att vinna på en global strategi för att knäcka de återstående gåtorna. Samarbete brukar inte vara fel.
SKOLAN
Den här artikeln tycker jag är ett avskräckande exempel på hur politiker inte bör agera.
LikeLike
Hum. Jag pratar inte om Astra. Jag pratar om forskning som fenomen. Jag har inte satt mig in i Astras forskningsbudget, helt nonchalant tar jag mig friheten att helt ignorera den pekuniära petitessen när det gäller forskning och förutsätter att politiker och andra sponsorer inser att they’ve got to spend some to gain some. Om de inte gör det kommer de få se forskarna försvinna ut i den värld som inser läget.
Är du helt säker på att du vill ta diskussionen om Rosengårdspolitikern ett varv till? Jag har inte ändrat ståndpunkt, och har ingen som helst avsikt att göra det heller – eleverna i Rosengårdsskolan är precis lika kloka och begåvade som vilka elever du än väljer att jämföra dem med.
LikeLike
Vi har inte diskuterat statlig forskningspolitik tidigare? Bilden av ett centraliserat nationellt system känns lite gammal och just nu byggs det någon partikelaccelerator (?) utanför Lund som förkroppsligar tanken på ett europeiskt samarbete. Det krävs nog – samtidigt är det oklart vem som egentligen ska betala den här anläggningen. Men lobbyistens har lyckats övertyga politikerna om nödvändigheten.
Humanioras representanter är inte lila framgångsrika.
LikeLike
Jag tror inte att jag har påstått något om rosengårds elever som motsäger ditt påstående.
Min motvilja gäller en politiker som spelar bort sina bästa kort genom att välja den enkla vägen (organisera pm och byta chefer) det är byråkratens klassiska metoder.
LikeLike
Slutklämmen i kommentaren föll bort, så budskapet blev ett annat ser jag. Sorry. Såhär tänkte jag säga:
“eleverna i Rosengårdsskolan är precis lika kloka och begåvade som vilka elever du än väljer att jämföra dem med. Problemet är att de bemöts som de vore lite dummare, lite mindre begåvade, lite mindre ambitiösa enbart på grund av sitt postnummer. Som alla andra elever gör de sitt bästa för att leva upp till förväntningarna på dem.”
Vilka är de bästa korten? Jag skulle säga eleverna, och att spela bort dem tycks vara en gemensam ansträngning.
Om forskningen då se: Humanioras behov ser annorlunda ut, men man tycker kanske att dess representanter vore väl skickade att sätta ord på såväl behov som vinster med satsningar.
LikeLike
Kortmetaforen antyder att rektorn är en spelare som har vissa möjligheter att diponera sina resurser efter eget tycke. Den här friheten, som jag skulle vilja beskriva som fingertoppskänsla och den absoluta kärnan i ledarskapet, är ömtålig och lätt att byta ut mot ängslig regelstyrning. Om rektor ska ta ansvar måste den personen också få ta egna beslut. Annars blirnledarskapet meningslöst och urvattnat.
Rektorerna väljer däremot inte vilka elever som ska gå på skolan. Detta regleras av lagen och jag tror vi ska vara tacksamma för det.
På ett plan är kortmetaforen extra intressant varje kort har ett givet värde men i rätt sammanhang kan även hackor få stor betydelse..
Jag tror det finns bättre metaforer för barnen.
LikeLike
Jag tror att den utbildningsvetenskapliga forskningen får ungefär 1% av de samlade statliga forskningsresurserna. Eller var det två?
Det kan ses som ett misslyckande för dess företrädare – eller en samhällelig prioritering.
LikeLike
Inte bara rektorn spelar, lokalpolitikerna spelar när de lägger budget, lärarna spelar när de lägger upp och genomför läsåren. De som inte har makt att välja hur korten läggs, eller om det ska spelas patience eller poker, är eleverna. Din analogi håller hyggligt, tycker jag.
Nej, rektorn väljer inte vilka elever som kommer att gå på skolan, men h*n har ansvaret för hur det pedagogiska arbetet läggs upp. H*n har ansvaret för hur resurserna fördelas, och för att faktiskt följa och följa upp hur undervisningen genomförs, och hur elevernas kunskapsutveckling fortlöper. H*n ska stötta sina lärare i att faktiskt förvänta sig att eleverna skall plugga, skall utvecklas, skall komma i tid till lektionerna etc. H*n har också ansvaret för att se till att resurser avsätts till läxstöd, speciallärare, elevvårdsteam etc. Det är ett gno att vara rektor, och kräver att h*n både prioriterar och delegerar.
LikeLike
Du beskriver uppgifterna väl – min centrala poäng var att politikerna inte bör använda rektorerna som syndabockar när resultaten uteblir.
En del arbeten kräver långsiktighet och att byta chef skapar inte med nödvändighet förändring/förbättring.
LikeLike
% är inte särskilt intressant. Intressantare är om resurerna räcker till eller inte.
LikeLike
Vi vet inte vilken roll disputerade förskollärare skulle ta i den lokala skolutvecklingen. Risken är att de som nu går i forskarskolor sugs upp av högskolorna.
Förhoppningen var att de skulle arbeta ute på fältet. Kanske en naiv sådan?
LikeLike
Kanske ser man saken från fel håll? Skulle en disputerad förskollärare tillföra något i den enskilda förskolans verksamhet, just i kraft av sin disputation, eller skulle den disputerade förskolläraren tillföra mer för denna och andra förskolor om h*n tog sin erfarenhet med sig till högskolan och delade den, och resultaten av sin forskning, med andra i snarlika positioner, både inhemska och internationella? I mångt och mycket beror det kanske på hur aktiva de förskollärare som befinner sig ute ‘på fältet’ är i att ta del av den forskning som publiceras?
LikeLike
Om det handlar om att höja yrkets status bör den disputerade välja akademins väg (postdok, docentmeritering, professur…) men idag betalar många kommuner licentiandstudier för aktiva lärare med den uttryckliga förhoppningen att de ska tillföra ett direkt mervärde i verksamheten efter utbildningen.
Har du sett Bunker Roy i Tedtalks? Varför han inte vill utbilda män…
LikeLike
Vi kan inte ha rektorer som inte får kritiseras heller. Det är inte alltid så att ett byte av chef förbättrar verksamheten, men ibland är det så. I synnerhet kan det vara så om chefen sitter alltför bekvämt och känner sig alltför säker på sin position.
LikeLike
Jag tror inte att någon (varken lärare eller rektorer) på den berörda stadsdelen “sitter tryggt”.
Med en inflyttningningstakt där befolkningen byts ut vart tredje år föreställer jag mig att kontinuitet i lärarlaget är en avgörande faktor.
Jag tycker att ordet “desavouering” är ovanligt lämpligt här.
LikeLike
Det har inte saknats ambitioner eller pengar:
http://www.sydsvenskan.se/malmo/mycket-babbel—lite-verkstad2
LikeLike
Kan det vara så att det handlar om olika perspektiv? Något i stil med att medan politikern finner elevernas lärandesituation otillräcklig och i frustration över detta går ut i media och förklarar att så är fallet, och det är faktiskt så att rektor och lärare också har sin beskärda del i detta, inte enbart men också politikerna, så tycker du att en del i politikerns uppdrag är att sluta upp bakom rektorn och uttala sitt stöd?
(ps byt ut ettan mot en tvåa i länken så fungerar den, och hänvisar till en artikel som inte säger särskilt mycket om satsningar på skolan, bara nämner dem i förbifarten, utan berättar om kostbara stadsdelsprojekt som inte givit riktigt det resultat man tänkt sig. Intentionen är säkert god, men vart den väg som stenlagts med dessa leder vet vi, inte sant?)
LikeLike
Nja – han har trots allt byggt upp organisationen och anställt de här personerna som nu hånas som bakåtsträvande. Jag tycker det är lite för enkelt och jämför gärna med fotbollsvärlden där ängsliga styrelser ofta byter ut tränaren när det går dåligt för laget.
LikeLike
(Kommentarerna hoppar omkring varandra, har du sett det?)
Om satsningen på forskning handlar om att höja yrkets status ligger fokuset i satsningen helt fel. Forskning handlar om att lära sig mer och bör komma alla till godo, inte vara en del i ett ängsligt positionerande gentemot kringvarande.
LikeLike
Tack för påpekandet om hoppande kommentarer. Jag tror att det handlar om att jag svarar innifrån wordpressappen och har ställt tråddjupet till fyra nivåer ( och då händer det konstiga saker)
Forskningens uppgift – vilken storslagen frågeställning! Jag minns diskussioner från 70-talet då marxister försökte förklara huruvida det handlade om ideologi (falskt medvetande) eller om forskningen snarare hörde hemma på en annan nivå som inte var underkastad historiematerialismens hårda kategoriseringar.
Men utifrånen krass syn är forskningens uppgift att legitimera makten . Då blir sådant som Kritisk vetenskap (sociologi??) under en diktatur en anomali.
LikeLike
Nu tappade du bort mig helt i resonemanget – vilken han har anställt vem? Rektorn eller politikern? Och vem har byggt upp verksamheten, och vem har det pedagogiska ansvaret i densamma?
LikeLike
Ha, jag aktiverade den femte nivån för att kunna svara direkt på kommentaren.
Om jag inte minns fel har Konstatinides varit ordförande i Rosengård länge. Han och hans partikamrater kan inte plötsligt börja skylla på tjänstemännen när det det blir tråkig stämning. Jag tror det heter deniability på amerikanska och är aldrig vackert. Ansvaret (det juridiska) vilar på politikerna och i Malmös fall i sista hand på kommunstyrelsen. Sedan vet jag att de flesta som arbetar i stadsdelen känner ett djupt ansvar för att göra det bästa möjliga av en komplicerad situation.
Artikeln visade att många har skojat till det med projekt och jag tror att stadsdelen är i princip sönderbeforskad. Det enda som gäller är uthållighet och arbetsvillkor som lockar folk att stanna kvar.
LikeLike
Han la inte hela ansvaret på varken rektor eller lärare i artikeln, men han la en del av det på dem. Forskning är större och allmängiltigare än små lokala projekt. Rosengård må tyckas unikt i den svenska idyllen, men internationellt finns många exempel att ta del av och mångas erfarenhet att dra nytta av. Uthållighet är till nytta om den är av rätt sort, annars riskerar den bli destruktiv.
LikeLike
(förmodligen beror det på appen – jag gillar den lilla kaosungen det innebär, en oberäknelighet som man inte riktigt vet vad den kommer att tillföra.)
Utifrån vilken krass syn? Legitimera vems makt över vem? Visste jag inte bättre skulle jag kunna tolka detta som att du är forskningsskeptisk, och helst såge att allt lullade vidare enligt samma gamla teorier helt utan granskning eller ifrågasättande. Vilket ju i praktiken verkligen skulle innebära att alla möjligheter till inflytande och påverkan försvann från den lärarkår som till slut bleve helt isolerade i en anakronistisk ficka, eftersom världen vare sig man vill eller inte fortsätter röra sig och förändras. Och eftersom jag inte tror det var så du menar så måste jag än en gång fråga: hur menar du?
LikeLike
När det gäller Rosengård är jag tyvärr forskningsskeptisk. Stadsdelen har försörjt generationer av etnologer och sociologer – nu är det dags att kavla upp armarna och stanna kvar.
Hejochhå så blev jag populist!
Men när det inte finns någon vardaglig ungdomsverksamhet känns det trist att stora resurser går till jippon och utvärdering av dessa.
I nästa liv ska jag bli mer forskningsromantisk.
LikeLike
Etnologer och sociologer har fel fokus. De menar sannolikt väl, men skolan behöver inte beskrivas, den behöver fokuseras och dra nytta av forskning som är relevant för just skolan.
LikeLike
Den hör avgränsningen är viktig. Jag har kamrater som hoppat av samarbetsprojekt när de insåg att 90% av budgeten skulle gå till forskarlöner och utvärdering. Jag tror lärare på Rosengård är trötta på att objektifieras – att ta makten över bilden av sig själv är en del av professionaliseringen.
LikeLike
Vet du, Mats, jag bekymrar mig mycket mer för eleverna på Rosengård än för lärarna.
LikeLike
Jag tror det är ett avgörande problem om inga lärare vill arbeta i stadsdelen. På sikt vore det förödande.
Men till sist handlar det om barnen – de kan inte flytta på samma sätt som lärarna.
LikeLike
Exakt!
LikeLike
Sanslöst!
VM i tråd eller?
Ta Helg
och lyssna på detta. Masterclass i hissmusik
LikeLike
Tack Anders – med ett sådant namn kan man inte misslyckas.
LikeLike
Tysta tankar gillar inte Björklund. Det visste vi redan. Men det är klart att det kan bli tröttsamt med bombastiska utrop om “världens bästa skola” och annat.
Jag emotser din systematiska genomgång av de Björklundska reformerna. Om man kan göra någon sådan innan rättsfallen för den nya skollagen har kommit i större omfattning.
LikeLike
Jag hyser väl en motvillig beundran för honom, men är bekymrad över att kunskapssynen inte motsvarar dagens samhälle och att synen på organisation är strikt hierarkisk.
Men det kanske är så att skolans framtid avgörs i rättssalarna? Tror vi det är en framkomlig väg?
LikeLike
Skolinspektionen och inspektörerna från skolverket bäddar för det tillsammans med skolans överklagandenämnd. Kan besluten överklagas i allmän domstol? Eller i europadomstolarna. Advokaterna går en ljusnande framtid tillmötes.
LikeLike
Det är inget lockande scenario. Jag möter lärare som drivs av rädsla snarare än lust.
Ingenting skrämmer mig mer.
LikeLike
Vad är man rädd för? När man funderat ut det brukar nästa steg vara att ta reda på så mycket som möjligt om det som skrämmer, så blir det nästan alltid mindre läskigt.
LikeLike
Den klassiska behaviorismen förenklar allt beteende till en längtan efter belöning och skräck för bestraffning. I båda fallen är det makten uppifrån som fördelar gracerna.
I ett nyckfullt system gäller det att hålla tungan rätt i mun. Man vet aldrig vem det är som håller i piskan i morgon. Jag antar att de flesta människor söker skydd hos varandra när livet blir alltför komplicerat. Men skolan kan nog inte vara en trygg plats – med våra uppskruvade mål menar jag att misslyckandet delvis är inbyggt i systemet.
Och misslyckandet ropar på syndabockar… (här har vi varit förut)
LikeLike
Fegheten och rädslan ropar på syndabockar. Misslyckanden ger oss information, kunskap och erfarenheten som gör chansen att lyckas större nästa försök.
Står vi inför ett vägval, tro? Jag har aldrig varit bra på det där med trygghet, min tunga är för vass för att hållas rätt i mun och att fundera över vem som håller i piskan tycks mig som slöseri med tid om jag vet att den oavsett vilket kommer att landa på min rygg.
Hur ser det andra alternativet ut?
LikeLike
Jag försöker skriva “mod” på ett sätt som inte får det att verkar klämkäckt eller nedlåtande i förhållande till dem som väljer att inte synas.
Men grundantagandet måste vara att misslyckandet är möjligt att reparera – annars blir livet en orimligt kravfylld resa mot den slutgiltiga domen (som för oss icke-religiösa yttrar sig i diffus stress och flackande blick)
Om vi försöker tänka oss ett annat lättsinnigt alternativ handlar det i min världsbild om att göra så gott man kan. Och försöka hålla sina dåliga sidor tyglade.
LikeLike
Mod, säger du. Vad är mod? Hur är man när man är modig?
Misslyckandet behöver inte repareras. Det behöver däremot repeteras. Dvs man behöver försöka igen – bättre förberedd och bättre rustad med det man lärde sig av att misslyckas. Den som aldrig misslyckas utvecklas inte, och jag har svårt att tänka mig värre öden. Faktiskt, helt uppriktigt.
Att göra så gott man kan? Jag är skeptiskt, det finns en bortförklaring inbyggd redan från början i detta, en som går stick i stäv med dina egna ord om var lärandet äger rum.
Berätta mer om det där med mod istället, det lät mer konstruktivt.
LikeLike
För mig finns det nog en dimension av risktagande som handlar om ett personligt värde. Jag tror det handlar om att se något som större än den omedelbara egennyttan men denna tolkningen blir outhärdligt pompös.
Antagligen går det inte att skapa generella definitioner av mod. För en del människor krävs det antagligen att de uppbådar all sitt mod för att våga gå upp på morgonen. Just nu går det ganska lätt för mig.
LikeLike
Apropå humaniora så kan man, om man är bara en gnutta litterärt bevandrad, finna på människor som kan beskriva det här med att se något större utan att låta pompösa. Jag går direkt på mästaren:
Men då sa Jonatan, att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt.
”Varför då”, undrade jag.
”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”, sa Jonatan
Astrid Lindgren hade förmågan att sätta ord på det stora.
LikeLike
Det är en ganska sträng moral som döljer sig bakom de där orden. Vad är vi beredda att dö för?
LikeLike
Det är en rätt bra fråga att ställa sig.
LikeLike
https://twitter.com/nietzschequotes/status/188053823946899456
LikeLike
Att dö för idéer har ur historiskt perspektiv varit ganska vanligt. Samtidigt tror jag att de flesta har ett mer privat synsätt – att skydda sig själv och sin familj.
LikeLike
Den svenska skoldebatten handlar väldigt mycket om att bevaka den egna positionen, det har du rätt i. Jag vill inte säga att många av debattörerna är små lortar, men jag rekommenderar att man läser Bröderna Lejonhjärta
LikeLike
De största lortarna är väl de som inte deltar i debatten men ändå gnäller?
LikeLike
I det här fallet fungerar lort som död snarare än som helvete, tror jag, går inte att komparera. Antingen är man en liten lort eller så är man det inte. Storleken spelar liksom ingen roll.
LikeLike
Mats
Du verkar inte ha fattat att varje svensk kommun har som mål att bli världsklass. Även de som ligger mitt inne bland tallarna i stora Norrland.
Är det den gruppsammanhållande floskelfabriken du retar dig på så får du nog inte bara göra ett könsbyte. Du får byta art.
Vilken art är det som inte håller på med störiga “orrspel”.
Ja jag vet inte!
LikeLike
Värst av allt.
Störiga orrspel verkar funka. Folk går på sånt.
Är inte du väldigt förtjust i produkter från ett visst varumärke. Ett varumärke som halvt besegrat klotet via visuella floskler.
LikeLike
Kanske lite förtjust. Jag tror att Apples framgång handlar om mer än design.
Minns ni talet om Nookia och deras överlägsna design?
Pyttsan….
LikeLike
Visst handlar det om mer än design. Det handlar om tillhörighet och association också, om estetik och känsla snarare än teknik. Och det är precis som det ska.
LikeLike
Att vi köper en myt och en livsstil – det gäller till en viss gräns.
Jag minns hur DOS-romantikerna på Pedagogiska centralen i Malmö i början på 90-talet utbrast indignerat:
– Apple? De gör väl bara sådana där j-vla skrivmaskiner…
LikeLike
Det räcker om det gäller precis i det ögonblicket vi väljer. Och detta är inget skamligt eller dumt, det är djupt och innerligt mänskligt. Vi markerar samhörighet på många sätt, och det bidrar till samhället
LikeLike
Mode har nog den funktionen!
LikeLike
Just så!
LikeLike
Tack för rådet!
Vi som vill byta art är en grupp vars problem sällan uppmärksammas i media.
Frågan är vilken art som jag kan byta till?
LikeLike
Särarten kanske?
LikeLike
Ack – nu var du både elak och rolig:
http://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A4rartsfeminism
LikeLike
Läste artikel i Lärarnas tidning idag (ja, jag är lite långsam ibland) och tycker att du kom ut som en god egenartshumanist där. Så särart var tänkt som en komplimang 🙂
LikeLike
Jag är notoriskt svårpikad och tar det mesta som komplimanger.
Tack!
LikeLike