Emma Leijnse beskriver en gymnasieskola som försöker vara både och.
– Jag tror att om vi utformar yrkesprogrammen så att de ger behörighet, så får vi fler sökande, säger Ken Dahlberg, rektor för Teknikprogrammet på Tullängsskolan.
Resonemanget från regeringen för att sänka kraven på yrkesutbildningarna, att fler ska vilja gå dem, tror han inte på.
– Jag tror att det är tvärtom, att om man ställer högre krav så söker fler. Eleverna upplever att yrkesprogrammen idag är en återvändsgränd, man får inte med sig så mycket behörighet som man skulle vilja ha, säger han.
Skolverkets siffror visar också att elever väljer väldigt olika beroende på vilken kommun de bor i. I Lomma går bara 16 procent av eleverna yrkesförberedande program, medan 54 procent av eleverna i Hörby gör det.
Jag inser att status och attraktion hör ihop. Men störst av allt är frihet. Dagens ungdomar tycks värdera möjligheten till framtida yrkesval högt. Variationen är stor mellan kommunerna.
Så stor andel av eleverna går på yrkesförberedande program, uppdelat på kommun.
Svedala: 40
Staffanstorp: 37
Kävlinge: 35
Trelleborg: 34
Burlöv: 33
Vellinge: 21
Malmö: 19
Lund: 17
Lomma: 16
Det är en komplicerad fråga och olika samhällen försöker romantisera kroppsarbeten på olika sätt. Bilden är chockerande på många vis.
Tysta tankar 
Rektorns kommentar lyser igenom. Det är tydligen bara pengar som gäller.
Sedan undrar jag hur han ska kunna trotsa lagen om han skapar behörighet till högre studier i de yrkesförberedande programmen. Det är inte något fritt valt arbete i dagens skola.
LikeLike
Jag brukar inte argumentera med dig när det gäller lagen. Men nog är du lite paranoid när det gäller rektorers drivkrafter?
LikeLike
Tycker du det?
Drivkraft är väl bra. Men det är massor med måsten numera.
LikeLike
Mats
Det finns i livet många sk parallella problemställningar.
Alla har inte förutsättningar att utan utslagning passera ett högskoleförberedande program.
Andra vill gå gå ett yrkesförberedande program men vill samtidigt ha trygghet för framtiden.
Konstigare är det väl inte.
Varför inte göra båda grupper nöjda.
Det måste väl gå att genomföra. Eller hur.
LikeLike
Varför inte göra det möjligt för den som vill att i slutet på perioden välja till ett år med matte, engelska och svenska.
De värsta hormondimmorna har då kanske släppt för långt fler.
Eller för att vara ännu säkrare (vad gäller hormondimmor) ha möjlighet att läsa det sista studieförberedande året ända upp till 5 år efter yrkeslinjen med praktik. Då har ju dessutom hjärnkontoret börjat bli mer färdigt sådär vid 23-25 års åldern.
LikeLike
Den möjligheten har de redan – folkhögskola har en yngre åldersgräns (18 år) men ingen övre.
LikeLike
Det är bevisligen något som glappar i den kollektiva infokedjan.
LikeLike
Oförmågan att välja kanske är ett djupare problem och jag anar att det ligger djupt i vår kultur idag. Det framställs som en stor demokratisk framgång att att kunna skjuta upp de avgörande livsvalen.
Hur långt kan vi driva den tesen?
LikeLike
Det kan man undra. Själv måste jag varit ovanligt knäpp som gjorde yrkesvalet redan i 14 års åldern.
Sedan att jag inte senare i livet jobbat som tekniker är en helt annan sak.
Tesen blir skit samma vad du utbildar dig till du kommer sannolikt att jobba med något helt annat.
Fast man skull kanske resevera att ge f-n i att studera på mediaprogrammet eftersom det går tusen på dussinet i den branschen.
LikeLike
Jag förstår inte problemet.
De som går yrkesprogrammet och kommer på att de vill vidare har bara att komplettera de kurser och poäng som behövs för att få den behörigheten.
Hur svårt kan det va att läsa innantill i lagen.
LikeLike
Kanske behövs ett historiskt perspektiv. Realskolan fick mycket högre status än folkskolan en gång i tiden och stor tillströmning och det berodde inte på att den var bättre för de som strömmade till och det berodde inte på att de kunde tillgodogöra sig avancerad fysik och kemi etc. Det berodde på att alla vill känna sig som att just de väljer inriktning mot de statusfyllda yrkena.
Det här är ett stort dilemma för lärare, när man känner att en elev behöver en lång resa med mycket stöd mot ett mål som ligger inom räckhåll. Lärare på de inte så statusfyllda programmen känner förtvivlan när de ser elever som hade behövt deras konkreta exempel för att känna motivation, de ser elever som hade behövt det täta grundläggande stödinsatser och de ser elever som hade behövt måttliga målsättningar för att inte tappa modet. De ser dessa elever välja för svåra utbildningar pga status.
Att elever behöver en viss typ av utbildningsresa betyder inte att de väljer den vägen. Suck! Vad kan skolan göra?
LikeLike
Jag tycker att du beskriver den ursprungliga tanken bra – men är verkligen längtan efter status den dominerande drivkraften i våra liv?
De studenter jag möter på förskollärarutbildningen kanske har gjort ett dåligt val. Jag ser helt andra bevekelsegrunder.
LikeLike
Inte den mest dominerande men nog så betydlig. Sedan lever vi i olika “kanaler” varvid status kan ha mycket olika betydelse för olika människor.
Tex så har jag aldrig fattat syftet med “bling bling” som jag själv ser som en indikation på inversen av status eller ett sk kompensatoriskt beteende.
LikeLike
Det kanske låter väl kaxigt när jag demonstrativt tar avstånd från status som drivkraft i människors liv? Jag möter unga människor som vill bli lärare, en del älskar barn, andra vill bara ha ett jobb – ett fåtal ser det som första steget på en väg mot hägrande professorstitel.
Under mina 25 år i förskolan var det inte så ofta jag funderade över lönen (som vi refererade till som “den månatliga förolämpningen”) men det är klart att det ibland kändes konstigt att få enormt mycket beröm för betydelsen av arbetet och mycket litet utfall ekonomiskt.
LikeLike
Men det håller ju på och ändras för förskollärare. Det är numera ett bristyrke och huvudmännen slåss om att få tag på dem. Därmed är lönerna på väg upp och statusen.
Ni utbildar för få förskollärare.
LikeLike
Jo, om det ändå är marknaden som bestämmer känns alla diskussioner om status lite ointressanta.
Jag vet inte om det är den viktigaste dimensionen. För mig var det ett stort steg då vi på 90-talet arbetade för en gemensam syn på barnet inom stadsdelen. Förhoppningsvis avstannar inte de här diskussionerna nu när förskolan blir en egen organisation med egen förskolechef.
Status är för delaktighet i ett gemensamt projekt (utbildning). Det handlar nog om att få lov att ta ansvar och bli respekterad utifrån professionella aspekter.
Jag mäter inte status utifrån aspekten “nöjda kunder” eller “beundrande blickar”. (wooops – se annat inlägg)
LikeLike
Så kan vara Mats, men det var ruskigt tydligt när jag var i Limhamn i onsdags att förskolecheferna var bekymrade kring hur de skulle få tag i förskollärare så inte barngrupperna sväller ut och blir än större än vad de är.
Eller att man får lägga ner förskolor för att man bara sysslar med barnomsorg.
För övrigt ska de bli kul att ha hela personal framför näsan om fjorton dagar när de ska få alla måste klar för sig.
LikeLike
Så är det – försöken att lagstifta fram kvalitet riskerar att välta vagnen. Förhoppningsvis är du lite snäll mot dem?
Behöver du en PRAO den dagen?
LikeLike
SYFTE är en oerhört viktig drivkraft och även om status inte så viktigt så är frånvaron av status oerhört skadligt för tilltron till sitt syfte. Ifall nästan alla ens alternativa arbeten är mer ekonomiskt lönsamma, ifall man för ofta möts av en axelryckning och en rygg när man presenterar sig som lärare, när andra vet bättre hur man ska göra sitt jobb då är det lätt att man tappar tilltron till syftet med sitt yrkesval.
LikeLike
Du har rätt – vi ska inte undervärdera ekonomins betydelse. Många av oss mäter uppskattning i pengar och då blir hundralapparna i lönekuvertet något som påverkar din självkänsla.
Själv räknar jag bloggbesökare…
LikeLike