Jag fortsätter min vandring genom Strindbergs magiska värld. En blå bok är kanske inte den lättaste vägen, men det är aldrig ointressant,

Villornas värld

Swedenborg skriver: Änglarne äro bedrövade
över mörkret på jorden; de säga, att de knappt
någonstädes se ljus, och att människorna omfatta
bedrägligheter, dem de bestyrka, och därigenom hopa
falskheter på falskheter, till vilkas bestyrkande de uppsöka,
genom slutledningar från det falska och det förfalskade,
sanna sådana satser som för mörkrets skull, vilket
undanskymmer orsakerna, och i anseende till
okunnigheten om sanningarna »icke kunna förskingras».

Detta stämmer med varje tänkande människas
iakttagelser, att allting är lögn och bedrägeri; hela
livet är förfalskat, stat, samhälle, äktenskap, familj.
Opinioner grundas på en lögnhistoria, vetenskapliga
teorier fotas på ett misstag, sanningen för dagen
upptäckes vara lögn, hjälten avslöjas som en feg usling,
martyren som en hycklare. Man håller Te Deum på
ett silverbröllop, där två äktenskapsbrytare, som ännu
leva i hor, tacka Gud för lyckliga 25 års samlevnad.
En nation samlas en gång om året för att fira »landets
förstörare», den som säger den största dumheten, som
kan sägas, får i pris en förmögenhet och en
guldmedalj; vid den årliga åsnefesten krönes den sämsta
till åsnekung. Ett dårhus är det nog, och när Hamlet
spelar galen, så far han se hur galen världen är,
men åskådaren tycker att han är den enda som ser
klokt på saken, och därför avgår Hamlet med
sympatierna.