Jag är måttligt intresserad av stockholmsk lokalpolitik. På twitter rasar diskussioner om slussar och ekar. Motsättningarna följer sällan det vanliga höger/vänstermönstret. Ledarskribenten Sanna Rayman från Svd gör tillsammans med sin man ett försök att blåsa liv i politiken genom att skriva en ny text till en melodi av Mikael Wiehe och publicera den som bildspel på youtube. Det handlar möjligtvis om vänsterns nostalgi och de som är emot en ombyggnad förlöjligas med Mitt hjärtas fågel som musikbakgrund.

Wiehes “manager” (finns det ordet fortfarande?) Anders Larsson ber Rayman & co att ta bort filmen från nätet och just i det ögonblicket slår fällan igen. Den så kallade Steisandeffekten inträder. Genom att hävda sina rättigheter underblåser Larsson uppmärksamheten kring den moderata kampsången och plötsligt åtnjuter  paret även offerstatus.

Det är ganska obehagliga övertoner i diskussionen och många skribenter tycks vara mer än lovligt hämndlystna. Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman menar att Wiehe “aldrig missar en chans att hylla tyranner” och sätter därigenom en pinsamt låg ton i det som skulle kunna blivit en intressant debatt om upphovsrätt. Kommentarerna blir därefter.

Jag menar att de som vill pröva lagstiftningen kring immateriella rättigheter bör välja en värdig motståndare. Disney eller Warner brothers skulle  inte tveka att skydda sina artister från dylika intrång. Du vill inte bråka med Lloyd Webbers advokater.

Kanske retar jag mig på att de här debattörerna har en ytterst lättsinnig inställning till upphovsrätt och immateriell egendom. Jag försöker lära de blivande lärarna att det finns regler för vilka bilder som får användas och att allt på nätet inte är fritt. Grundregeln är att fråga och alla bör känna till regelverket kring Creative commons. Men när kultureliten tar sig sådana friheter blir det meningslöst att propsa på lag och moral.

Det juridiska fikonlövet “parodi” är extremt litet och svårdefinierat. Jag hade nog inte väntat att attackerna mot upphovsrätten skulle orkestreras från moderata ledarskribenter. Hur ser de på ägande egentligen?