https://twitter.com/andreasekstrom/status/133536137934405632
Hur kommenterar jag händelsen utan att vara olidligt cynisk?
“Det är bara en häst”?
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
https://twitter.com/andreasekstrom/status/133536137934405632
Hur kommenterar jag händelsen utan att vara olidligt cynisk?
“Det är bara en häst”?
Tysta tankar 
Då har du ingen aning om relationen mellan honom och hans häst. Jag tror inte det handlar om att vara djurvän i det här fallet. För att få en sån här framgångsrik häst måste man jobba tillsammans med den varje dag i flera år. Det är ett intimt samarbete mellan häst och människa och relationen blir därefter. Så…du behöver nog inte kommentera det alls faktiskt utan låta det vara bara.
LikeLike
Det känns bra att inte förstå.
För mig är det en intressant fråga om kärleken till djur är överförbar till människor? Är djurälskare mer empatiska än andra?
Eller är det en annan form av kärlek som man måste uppleva för att förstå?
LikeLike
”
Dränka en råtta i en vattenhink … !!!
Fy f..n
“
LikeLike
Du citerar Monika och jag är inte säker på vad du menar – min medkänsla med råttor är ganska begränsad.
LikeLike
Det var bara en reflektion kring hur olika vi funkar vi människor. Vissa har en extrem empati för allt levande ända ner på bakterienivå.
Ribban läggs på olika nivåer.
Jag är ambivalent. När jag för några år sedan tvingades döda min dotters kanin som fått en hjärnblödning så grävde jag en grav och lade i en mjuk handduk i botten för att låta honom ligga mjukt och skönt innan jag sköt. Tårarna sprutade och jag hulkade medan jag grävde över graven och placerade korset på plats. Sedan hade vi några minuters andakt.
Sigge hade bevisligen skapat anknytning även hos mig själv.
LikeLike
Jag är inte säker på vad den berättelsen säger om dig. Men förmågan att gråta är viktig.
Min far var jägare och lärde mig att det finns saker som man måste göra. Att befria djur från onödigt lidande är en sådan sak. Därför slog han ihjäl pestdrabbade kaniner eftersom de annars skulle dö en plågsam död.
Jag tror han har rätt – det skulle kunna kallas “heder”?
LikeLike
Den säger det jag ville säga.
Dvs dubbelhet och ambivalens.
Plikt och sårbarhet i en enda röra.
LikeLike
Ungefär som resten av livet då!
LikeLike
Jag har vaga minnen av en novell (Böll eller Hesse?) där en bildad korrekturläsare på en tidning rättar allt missbruk av ordet “tragisk”.
I ordets grekiska ursprung handlade det om något ödesbestämt – en händelse som gudarna råder över och som människan inte kan värja sig emot. Åskådaren anar vad som kommer att hända men kan inte avvärja katastrofen.
Det är alltså ett ord som rymmer andra dimensioner än “en tråkig händelse”!
LikeLike
Husdjur, dit hästen hör är nu en familjemedlem.
Annat var det Mats när du och jag växte upp då var det antingen ett arbetsredskap eller husdjur.
LikeLike
Jag anar att gränsen är flytande. Antagligen hade jag varit lika blödig själv…
LikeLike
Världens bästa hopphäst är väl något annat än ett husdjur – den är ju liksom själva förutsättningen för hans idrottsutövande. En stavhoppare sörjer kanske när favoritstaven går sönder, vad vet jag, men den är troligen något enklare att ersätta. Sen är den ju dessutom ett älskat djur, som dör “under” honom i samband något som han kräver av den att den ska göra – om än i ett ganska uppenbart samspel. Klart som fan att det kan vara det mest tragiska (på det personliga planet) man tycker sig ha upplevt hittills i ett 43-årigt liv.
LikeLike
Jo – vem är jag att döma andras känslor.
Själv har jag fortfarande starka känslor för vår gamla skrotade SAAB 96, men inser att det är svårt att kräva förståelse för detta.
LikeLike
Inga problem, i familjen fäller vi ibland en tår över 70-talets två Renaulter, Patric och Patricia. Mitt femåriga jag var helt övertygade om att de var gifta med varandra och mitt vuxna jag är inte helt övertygat om motsatsen…
LikeLike
Kärleken är den största gåtan!
LikeLike