http://twitter.com/#!/tystatankar/status/121113550587568129

Ibland behöver jag vila från debatten och njuta av kloka människors äkta och djupa engagemang. Helena Rosén berättar om livet på ett skoldaghem.

Huvorna är uppe, kaxigheten drillad. På Östergårds skoldaghem går åtta högstadieelever, alla killar just nu, som inte har kunnat gå kvar i sina vanliga klasser. För att de sällan var där eller inte hade en chans att hänga med. Ofta för att de slogs med nävar och ord. Inte sällan kommer de från en familj som har det tufft på ett eller annat sätt. Det är killar som kan tyckas se hårda ut, men som har ett bultande behov av omsorg.

– De behöver bli bemötta med ett leende om morgnarna och få frågan hur de mår. Och det går inte att lura dem. De känner direkt om intresset för dem är uppriktigt. Man kan inte spela, säger Helena Rosén.

Jag blir väldigt glad över att före detta studenter håller huvudet högt!

Men Helena Rosén är trots det noga med att betona att eleverna fortfarande är formbara. Det är aldrig för sent, inte för någon människa, och absolut inte för ett barn.