Jag kanske har fått för mycket – genusdiskussionerna om skolan tycks leva sitt eget liv och jag skräms av mitt bristande intresse.
Det kan vara något med sommaren. Jag målar fönster.
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Jag kanske har fått för mycket – genusdiskussionerna om skolan tycks leva sitt eget liv och jag skräms av mitt bristande intresse.
Det kan vara något med sommaren. Jag målar fönster.
Tysta tankar 
Det gör du rätt i. Om något är manligt så är det väl det eller?
Genus, tja jag börjar blir som Stefan Sauk, var det i Jacobs steg, “jag är skeptisk”!
LikeLike
Jag tror det var Lorry?
Skeptisk verkar lagom ansträngande…
LikeLike
För att travestera:
Varför blåsa på mansrollens glöd
med allt detta tal om densammas död
LikeLike
Ah – poesi!
Man skulle nog kunna påstå att ryktet om mansrollens död är betydligt överdrivet…
LikeLike
Det finns en tid att tala, och det finns en tid att lyssna.
Måla på och förklara att nu är den tid då du lyssnar 😀
LikeLike
Tack!
Ett utmärkt råd. Det finns något allvarligt bakom tjatet som gör det svårt att inte blanda sig – men efter att ha sett tråden i Settergrens artikel haverera känns det utmärkt att jag lärt mig undgå fru
Madegårds knep.
LikeLike
Du kan t ex lyssna på Philip Zimbardo tala om saken:
LikeLike
Jonatan Lindborgs perspektiv, de skötsamma pojkarnas perspektiv är väl rätt intressant att lyssna till. Som den skötsamma man du blivit Mats så målar du lämpligen medan du smälter och förstår det perspektivet också. Skolan ska ju möta alla elever på ett rättvist sätt eller hur?
LikeLike
Skötsamhet är väl skolans överordnade ideal? Sedan finns det en del andra aspekter som jag också menar går att se som könsneutrala – självständighet och reflektionsförmåga är också viktigt.
Problemet är att författaren tror att det finns en ny norm som han ska tvingas in i. Jag är osäker på var han fått de idéerna ifrån. Han verkar klara sig ganska bra men skulle velat ha mer bekräftelse i skolan.
Jo – de barnen känner jag igen.
LikeLike
Skätsamhet passaar bra ihop med både självständighet och reflektion. Din analys av Lindeborg som ung känns snabb.
LikeLike
Att möta elevers bekräftelsenehov ingår väl i det skollagen kräver?
LikeLike
Njae – en sådan formulering känner jag inte igen. Jag tänker nog att det är bättre om de lär sig att bekräfta sig själv!
LikeLike
Mats, kan det tänkas att lärare som kanske inte helt lärt sig bekräfta sig själva och i någon mån inte riktigt känner sig bekräftade kanske föreställer sig att eleverna känner ungefär samma sak, och därför upplever självbekräftelse i att bekräfta eleverna, som därmed vänjer sig vid att bekräftelsen kommer utifrån så vidare och så vidare? Eller trasslade jag bara in mig ohjälpligt och obegrlipligt i den meningen?
LikeLike
Det blir fort komplicerat!
Min tes är att vi kan inte ersätta meningsfulla uppgifter med ett ständigt bekräftande. På sikt blir det ytterst farligt att ersätta inre motivation med yttre.
Men det är svåra begrepp!
LikeLike
I min skolvardag ägnar vi oss inte åt någon speciell bekräftelseaktivitet utan elever känner sig bekräftade av den återkoppling de får på det vi gör. Curlingmentaliteten kan dock få en del att tappa fokus på innehållet och då tappar ett självklart bemötande av elevens behov och blir till trams.
LikeLike
I skolans värld möter vi tjejerna som flockas kring läraren, killarna som vill visa sig duktiga inför lärare, killar eller tjejer. De vill bli sedda de vill bli bekräftade. Ibland för att de hemma får lite bekräftelse men nästan lika ofta numera för att de hemma sköljs över av bekräftelse på allt de gör. “Så gör en god förälder”.
Bekräftelse kommer inte innifrån det är ju en mekanism för skapande av samarbete och en återkoppling på att individens sätt att vara passar in i dess omvärld. I detta har läraren en roll att uppmuntra men kanske lika ofta en roll i att vara rak om att återkoppling på varje liten sak eller framför en annan elev inte är OK.
Jag tror att mycket av genusdiskussionen kan lösas upp genom att inse att det är många olika behov som ska mötas och individerna ska få hjälp att hitta sin väg till samarbete med andra. Det är kanske så alla ska känna sig bekräftade i skolan.
LikeLike
En skola där alla känner sig bekräftade? Jo det låter som en vacker tanke!
Jag är nog en smula mindre utopisk och nöjer mig nog med något mer vardagligt – jag tror inte vi ska skriva mål för hur barnen ska känna!
LikeLike
Mycket klokt, Mats. Börjar vi diktera hur någon, elev eller anställd, ska känna öppnar vi obehagliga perspektiv.
LikeLike
Nog behöver vi lite visioner för många dimensioner av skolans vardag och studerar vi sen skollag så finns det en hel del om att möta eleverna som ligger nära bekräftelse.
Mål ska enbart handla om kunskap och tror man mig om att förespråka diktat har man förstått ytterst lite av det jag skriver. Att bekräfta handlar för mig mycket om att möta olikheter och skapa delaktighet.
LikeLike
Det är ett spännande och mångtydigt ord!
Förskolan har länge haft ett mycket ömt förhållande till ett kompensatioriskt förhållningssätt. Läraren överdriver sin känslomässiga roll och ställer sig själv i centrum på ett sätt som riskerar att passivisera barnen.
Relationen är naturligtvis viktig, men den får lokal inte bli själva målet för verksamheten.
LikeLike
Just det, det är inget lätt begrepp och enkla vägar kan leda fel åt båda håll. Ett till perpektiv: http://curiousheathen.wordpress.com/2011/07/31/att-gora-skillnad/
LikeLike