Jag följer Svd:s serie om manlighet och vet inte vad jag ska tycka. I dagens tidning möter vi en allvarlig ung man som försöker manövrera mellan olika ideal (Länk):
Vi befinner oss i en hyresrätt i Hägersten. I lägenheten bor Manne Forssberg, född 1983, tillsammans med sin fru och deras dotter.
21 år gammal skapade han debatt när skrev boken ”Kukbruk: en bok om kärlek, känslor och kön för unga killar och andra undrande”. Hans engagemang föddes emellertid redan 1998. På den tiden ville han omforma mansrollen.
– Jag var för separatistisk i mitt synsätt och tänkte att män behövde manliga förebilder. Nu vill jag hellre att mansrollen förgörs.
Längre fram beskriver han arbetsfördelning och maktförhållande i familjen och jag anar att Manne ställer stora krav på sig själv.
Visserligen sköter han de flesta hushållssysslorna och lagar all mat medan hustrun tar hand om ekonomin. Visserligen delar de lika på ansvaret för dottern. Men ändå. Tittar man närmare visar det sig att hon köper barnkläderna, hon är projektledaren och organisatören, hon sköter relationerna med gemensamma vänner och fungerar som familjens ansikte utåt.
För mig framstår det som om kvinnan intar en tydlig ledarroll. Ändå är han inte nöjd:
– Det visade sig att vi kanske inte var jämställda i samma utsträckning som jag trodde.
Det är nog pressande att försöka leva upp till bilden av att vara “den nye mannen” och jag tror att en del av ansträngningarna är lika påfrestande för honom själv som för omgivningen. Kanske är jag överkänslig mot den här formen av godhet och reagerar med misstänksamhet mot män som ser sig själv som föredöme.
Vi ser att dagens mansroller (obs plural!) förändras – en del av oss är otåliga och andra oroliga över att vi inte vet vad som kommer efter. Men vad menar Manne med att förgöra mansrollen? Gäller det alla roller? Kan vi tänka oss ett socialt liv där vi inte styrs av några konventioner och förväntningar? Finns det inte en risk för att vi romantiserar jaget och hamnar i någon form av essentialism?
Manne är kritisk mot separatism (det är jag också) men innebär det att han tycker det är OK att 95 % av pedagogerna i förskola och de tidiga skolåren är kvinnor? Om vi antar ett utopiskt perspektiv spelar ju inte lärarens kön någon roll. I praktiken är separatismen redan genomförd fast som kvinnligt modell.
Det finns andra dimensioner i sociala relationerna än förebildlighet. Kanske borde Manne fundera över skaffa en liten gnutta svalande likgiltighet i förhållande till sin mansroll? Den kommer antagligen att förändras utan att han gör själva omgörningen till ett projekt som riskerar att framstå som olidligt pompöst.
Jag skulle kunna ta mig själv som exempel.
Idag finns jag i olika färger och former
Tysta tankar 
Mats, jag har svårt att se att det är något fel i mansrollen.
Den har väl alltid prövats mot rådande kontext. Jag tycker de här 80-talisterna uttrycker sig som vi gjorde på sent 60-tal och 70-tal. Då kanske mer ur politiska termer. Men det är samma tugg.
Problemet är att de mer verkar “svassa” efter damerna. Och Manne skulle i den mansvärld du och jag växte upp kallas toffel. Undra om det i andra kretsar än där Manne befinner sig fortfarande kallas så bland män. Det är trots allt en skillnad mellan medelklass och “arbetarklass”.
Jag vet inte, är inte problemet att vi diskuterar manligheten efter en bild som kvinnor försöker sätta på oss i den offentiliga debatten. Trots allt är matriarkatet inriktat på någon slags jämviktsönskan. Och så funkar inte vi män. Vi är mer tävlningsinriktade.
Här har du mina funderingar på gårdagens artikel:
http://pluraword.blogspot.com/2011/07/vem-har-inte-brottats.html#comments
LikeLike
Det är något bekräftelsesökande som gör mig generad, fast jag vet inte riktigt varför. Kanske ligger det för nära.
Toffel eller inte – tja det menar jag nog är en privat fråga som de löser bäst inom hemmets ramar. De flesta vuxna människor är kapabla till att utforma överenskommelser kring arbetsfördelning utan att göra storpolitik av det.
LikeLike
Visst är man kapabel till det. Men som du vet har vi ju en förtjusning i att sätta etiketter. Och i den uppväxtmiljö jag kommer ifrån fick män med detta beteende just den etiketten.
Och bekräftelse varför då?
LikeLike
Jag tänker att det är banalt evolutionärt att vilja vara attraktiv på partnervalsarenan – nu finns det en alternativ konkurrerande diskurs som jag försöker förstå.
I bästa fall innebär den individuell frihet och normupplösning. Å andra sidan kan det vara en smygnarcissism som skapat ett nytt fält att visa upp sig på. I värsta fall ser vi en tävling i jämställdhet.
LikeLike
Vad menar du med alternativ diskurs.
Även denna sk diskurs är en av oändligt många varianter på partnervalsarenan.
Vissa honor vill ha hanar av en viss sort.
Är detta banalt?
LikeLike
Det banala är det enkla – problemen uppstår om vi blandar samman de här arenorna.
Männen som använder den alternativa “rättvisearenan” som konkurrensmetod och sedan blir förorättade över att den inte fungerar. En hel del av antifeminismen tror jag går att förstå utifrån de här reaktionerna:
– Nu har jag försökt göra mig precis till den mannen jagtrodde ni ville att jag skulle vara… och ändå är ni inte nöjda.
I kommentarsfälten flödar de här bittra kommentarerna från män som tycker livet är orättvist när de har blivit bortvalda på partnervalsarenan.
Ordet banalt är kanske fel – i någon mening är det antagligen ganska sofistikerat!
LikeLike
P.s. Jag försökte kommentera från iPad hos dig men fastnade i spamfiltret? Den där sista verifieringen verkar inte funka…
Flashproblem?
LikeLike
Man ska inte ta sig själv på för stort allvar…då blir det komiskt.
LikeLike
Den dan man tar sig själv på allvar är det illa;)
LikeLike