Jag brukar ha tur med journalister och är ganska tillitsfull. Ibland ber jag om att få läsa texten och rättar de värsta missförstånden. Samtidigt inser jag att en artikel behöver en viss dramaturgi och har inget emot att vara lagom provocerande ibland. Fördelarna överväger ofta obehaget.
Artikeln i Svd är bra. Christian och Elisabeth framstår som nyanserade och öppna. Kommentarsfältet är som vanligt en trafikolycka även om en del grodor har tagits bort. Att kritisera genusvetenskap i den tidningen är innebär inget stort risktagande.
Mer spännande är Maths fördjupande resonemang om “den typiske pojken”.
Artikeln handlar om hur lite som har hänt inom barnomsorgen under den tid som den haft en läroplan. Den kvinnodominerade verksamheten styr ändå pojkarna mot en stereotyp mansroll, verkar vara den bärande idén.
Men då har man missat en väsentlig sak: det är främst traditionella kvinnor som söker sig till branschen. De har sökt sig till de här yrkena för att de anses som ”kvinnliga”, trots att en kvinna egentligen inte har några biologiska fördelar när det gäller att ta hand om 15 stycken 1- och 2-åringar. Man vill ha den kvinnliga gemenskapen med de ”kvinnliga” värderingarna. Plus en inkomst.
Det spelar ingen roll vad som står i läroplanen, de personer som befolkar avdelningarna går inte att förändras så lätt.
Tysta tankar 
Dina kommentarer var mitt i prick, Mats.
Jag är dock rädd för att den sidan mest absorberas av redan troende.
LikeLike
Tack!
Troende på vad?
LikeLike
De som tror på denna flummiga sida i SvD. Den har ju utmärkt sig genom åren som en oas för ovetenskapligt tyckande.
LikeLike
Det känns inte som om läsekretsen följt med på den resan!
Jag blir skrämd av vilka starka reaktioner genusvetenskapen väcker. Så farlig är den inte…
LikeLike
Farlig, men bidrar den med någt över huvudtaget?
LikeLike
Jag gillar maktanalyser – och könsmaktsordning är ett användbart perspektiv. Problem uppstår när svaret föregriper undersökningen.
Risken finns att vi missar klassperspektivet som ofta är mycket starkare som påverkansfaktor.
LikeLike
Man skulle kunna slå hål på detta. I boken “Avund och konkurrens” finns en beskrivning av hur tjejer och killar skiljer sig.
I den tillhör inte tjejerna de som likt killar tävlar. Ocvh tävlan är ju en form av positiv avund som kallas konkurrens. Denna konkurrens tävlar vi män om hela tivet även när det gäller makt till skillnad från tjejer som eftersträvar ett jämviktmönster. Sticker tjejer utanför detta jämviktsmönster slår de snåla systrana till och avunden börjar med skvaller, baktalande och misskreditering.
Det är inte männen som skapar könsmaktordningen utan kvinnorna själva.
LikeLike
Den tanken har jag snuddat vid någon gång i en diskussion där kvinnor hävdat att män är fixerade vid stora bröst.
Jag menar att det är en myt som underhålls i en hemlig tävlan kvinnor emellan. Drivkraften projiceras på män som får skulden och tvingar kvinnor att operera sig…
LikeLike
Det är svårt att läsa vad andra har skrivit och försöka att på ett nyanserat sätt beskriva vad den andre skriver. Jag har under åren förvånats över hur folk kan läsa en text för att bara ta det som sticker i ögonen och framföra det som syftet med det skrivna.
Skulle man idag skriva en bok om barnomsorgen och redan på första raden kalla verksamheten för dagis, hur tror du då att vissa skulle tolka resten av texten?
Och att, som du nu, ha skrivit artiklar på nätet och sedan någon tar ett par citat som ska sammanfatta din “åsikt” i ämnet, måste vara en märklig upplevelse. Hoppsan, kunde jag bli tolkad på det sättet?
LikeLike
Jag är notoriskt lättsinnig och har ingen forskarkarriär att bevaka. Därför kan jag le åt kommentarerna på Newsmill och skriva hur jag egentligen menar på bloggen.
Där har jag nästan full kontroll!
LikeLike
Det är skönt att ha kontroll och dessutom sakna prestige. Tänk så mycket friare man blir då! 🙂
LikeLike
Om man benämnde även actionfigurerna dockor, skulle gossarne få komma ut ur buskarna då, tror ni?
Allvarligt talat, det är klart att problemet inte ligger hos barnen, och jag gläds åt att detta förtydligas.
LikeLike
Gossarna kommer ut ur buskarna när du gör något som intresserar dom. Vuxenvärlden måste vara intressant. Även på den så kallade förskolan.
Sedan är det samma problem här som i t ex nanny-programmen. Man ser det som att det är barnen man ska förändra, när det egentligen handlar om att ändra bemötandet från de vuxna.
Det är intressant när man tänker att det är flickor som fick mycket uppmärksamhet av sin pappa som “lyckas”. Flickorna bör då ha blivit uppmärksammade för annat än sitt utseende och att de var behagliga, utan som några som det var lite action i, som kunde saker.
LikeLike
Det är inte automatiskt ett problem att barn vill leka lite ifred en stund, vare sig det är med actionfigurer, traditionella dockor eller kottar. Svenska förskolebarn aktiveras ofta i alldeles för hög grad, de får aldrig öva sig på att ha tråkigt, får sällan chansen att sitta och klura ut något att göra eller stillsamt filosofera över tillvaron. Konsekvenserna ser vi i skolan, där barnen nästan blir maniska ibland när de har tråkigt, de kan inte hantera upplevelsen, har inga erfarenheter att ta till, och upprepar förskolemönstret att fylla den stillsamma stunden med aktivitet och snack.
Jag avviker kanske från ämnet, men det kan vara så att detta drabbar små pojkar hårdare än det drabbar små flickor. Mitt intryck är att det går för sig att små flickor sitter och dagdrömmer en liten stund innan “dagisfröknarna” blir nervösa och börjar aktivera.
Men jag kan ha fel, jag är inte inne i förskolevärlden i någon mån just nu utan ser den helt utifrån
LikeLike
Jag började mitt liv inom barnomsorgen med att jobba på fritis. Det var i slutet av 80-talet. Redan då fick jag höra hur fritisfolket hävdade att barn inte kunde leka på skolgården när de kom. Barnen hade inte fantasi nog. Skolgårdar kan vara ganska kala områden. Dessutom inga sandlådor. 😉
LikeLike
När jag började jobba på förskola 1978 var det omodernt med gungor. De ansågs passivisera barnen som helst skulle leka sociala och aktiva lekar.
Det är nog viktigt med tilltro på många plan!
LikeLike
Jag kan föreställa mig att det kräver en hel del is i magen att inte genast gå in och sysselsätta dessa fantasikvävda fritidsbarn i det läget. Hur lång tid tog det innan de lärde sig att det var ok att leka utan att någon vuxen talade om hur?
LikeLike
ps att gunga kan vara såväl meditativt som oerhört socialt. Tänk alla de djupa samtal som förs mellan två individer som sitter intill varandra på varsin gunga!
LikeLike
Idag är leken trängd från olika håll. Både pedagogiskt och moraliskt är den hårt attackerad och jag saknar ståndaktiga kämpar.
Kanske Lars H Gustafson är mannen att ta upp kampen?
Han är skicklig på att använda FN:s barnkonvention till att belysa vardagliga frågor.
LikeLike
Visst är gunga bland det roligaste som finns. Jag byggde en hammock för förtroliga samtal och vi fick riktiga gungor efter något år.
Den där känslan av att bli gungad liiiite högre än man egentligen vågar. Den känslan är viktig! En sekund av ovisshet innan tyngdlagen och kedjorna skapar ordning igen!
LikeLike
I området där jag bor gungar papporna gärna. Ibland med barnen, ibland utan barnen. Jag föreställer mig komplett ovetenskapligt att dessa fäder därmed gör en insats för lekens bevarande. Mammorna föredrar generellt att sitta tillsammans och prata och skratta, även om en och annan mamma också gungar då och då.
LikeLike
En vacker bild av frihet i det lilla formatet. Samtidigt är dagens gungor ofta parodiskt små och äventyrsbefriade.
Jag minns min barndoms hopptävlingar från gungor. Under gungorna var det sand. Vi tävlade om att hoppa utanför gropen…
LikeLike
Morrica, där sa du något viktigt. Barn ska ha tråkigt ibland. Det fick man lära sig självmant när man växte upp på bakgården. Sitta på trappen till porten och ha tråkigt. Eller sitta vid fönstret när det regnade och längta ut och ha tråkigt.
En viktig lärdom för att få tanketid…
LikeLike
Det du tar upp Maths med “pappas flicka” är intressant. Min mor växte upp med tre äldre bröder. Där lärde hon sig det manliga beteendet. Det intressanta är att i vuxenlivet har hon aldrig förstått det systeliga koketteriet och baktalandet.
Har för mig att också Liza Marklund har berättat om det. Har för mig att hon brukar kalla sig “en stridsvagn i högklackat”. Inte säskilt likt systerkapet precis.
LikeLike
Jag tror att Maths refererar till en undersökning bland kvinnliga VD:ar. Den enda gemensamma faktorn var deras nära band till fadern.
Det innebär inte med nödvändighet att de imiterar ett manligt beteende – det kan också handla om en djupare form av självförtroende som inte bygger på imitation (av modern)
LikeLike
Så kan det vara.
Men de kvinnor jag prata med och umgåtts med i dessa ställningar är mer “män” än kvinnor i sitt mönster. De skulle aldrig kommit till den positionen enbart på systerliga maner. Så fort systrana sticker ut från matriarkatetets jämviktsbehov utesluts de i systerskapet.
LikeLike
Den har statens öra och är ytterst PK.
Obetydlig men betydande!
LikeLike
Jag förstår inte varför det tycks vara så bråttom med att
bli av pojkbeteenden. Vad ska man sätta i stället? Jag gissar att man bara vill införa något obestämt icke-manligt beteende, och hur är det beskaffat?
LikeLike
Ja, den frågan kan man ställa sig. Hur ska vi vara, vi män? Det är väl lite det som artikelserien i SvD försöker lyfta. Jag har för mig att DN hade något liknade för ett tag sedan.
Någonstans handlar det om balansen och funktionen i en relation, skulle jag tro.
LikeLike
En vanlig reaktion är att vi som ställer oss skeptiska inför omgörningsprojektet är skräckslagna inför förändringen och reagerar negativt inför en hotande maktförlust.
Kanske måste den positiva bilden göras tydligare. Innan vi överger den traditionella manligheten vore det intressant att se vad alternativet är. Vilket utrymme finns att experimentera? För vems skull gör vi det?
LikeLike
På mig har schablonbilden av män och pojkar aldrig stämt. Jag var inte ens moppeintresserad! Och eftersom jag inte satt mig på en hög manlig pedestal, har jag inte heller ramlat ner. Ändå kan jag förhålla mig skeptisk.
LikeLike
http://svt.se/2.108068/1.2471854/otrogna_pappor_far_otrogna_dottrar
Appropå socialkonstruktivistiska föreställningsvärldar.
LikeLike
Ouppps! Zebrafinkar!
“Det intressanta nu är förstås om en liknande genetisk komponent finns även hos oss människor.
– Det skulle givetvis gå att få svar på, men det kräver en studie som innebär en rad etiska problem. Plus att man måste fråga ut människor om deras sexuella beteende och då finns alltid risken att man inte får helt ärliga svar, säger Elisabeth Bolund.”
Biologin är en ständig källa till förundran!
LikeLike
Jag tänkte mest på den grandiosa föreställningen om att kunna skapa den nya människan.
Precis som att normalfördelningen skulle kunna ändras med några genustrollformer.
Hokus Pokus.
Jag vill bara påpeka att det även tidigt 60 tal fanns:
Blyga, tysta, busiga, bråkiga, tjejjiga, fotbollstokiga, tekniknördiga, mammiga, rädda, tuffa, långa, korta, mörka, bleka, coola, töntiga ……
Pojkar av alla sorter.
Skulle det liksom vara nytt.
Något får mig att tro att det var exakt detsamma år 0.
LikeLike
Jag förstår din poäng och delar den helt. Det är något rörande med vår vilja att vara del av något nytt!
Inte ens de nya moderaterna känns särskilt nya…
LikeLike
Nej de börjar likna sossarna allt mer. Oroväckand.
LikeLike
Eller tvärt om…
LikeLike
Kanske möts de på mitten och tittar varandra stint i ögonen innan de fortsätter på inslagna vägar?
LikeLike
LikeLike
Är verkligen förtryck inbyggt i mansrollen? I så fall räcker det väl att avlägsna alla sådana tendenser
från småkillarnas lek?
Försöker man inte gå för långt?
LikeLike
Förtryck är ett starkt ord. Ingemar Gens försökte avromantisera den fria leken som han menade dolde obehagliga budskap. (se Newsmill)
Det gick inte så bra – leken har många försvarare.
Ibland.
Korta stunder.
LikeLike
@Bertil. Om mansrollen innehåller förtryck så är det kanske beroende på hur man definierar den rollen och vem som gör det. Jag vill hävda att man inte per automatik blir förtryckare, misshandlare och våldtagare för att man är man. Sedan är det en annan sak att det för det mesta suttit män vid makten och där utövat förtryck, liksom att det även har skett i hemmet. Man kan ju titta på vilka män som förtrycker, för det finns dom som inte gör det.
LikeLike
Mats, innan jag läser alla inlägg ovan har du mina tankar här :
http://pluraword.blogspot.com/2011/07/fel-langtas-bild-i-forskolan.html#comments
LikeLike
Då får man sannerligen sluta tala om ett strukturellt förtryck! Det blir ju fördomsfullt om det nu är så att inte alla män förtrycker (så är det inte). Är det så att också vissa kvinnor förtrycker (så är det) så får vi börja tala om förtryckande människor.
Man får ju helst inte nämna att invandrare leder kriminalstatistiken, fast de gör det.
Det är något konstigt här!
LikeLike