Jag häpnar över ett uttalande från Rosengårdspolitikern Konstatinides (S). Länk
Att förskolan och skolan har misslyckats hävdar han är skolans eget fel.
– De kommer bara med bortförklaringar. De skyllde på Rosengårdsbornas socioekonomiska situation, på kravaller, stenkastning och bränder. Rektorerna har dessutom kört sitt eget race. Många gånger har jag frågat dem om vi kan fortsätta så här men förändringsbenägenheten har inte funnits, säger Andreas Konstantinides.
Nu ska allt göras om. Till dem som inte vill förändra har han sagt att passar det inte kan de söka jobb någon annanstans.
Oppositionen uttrycker förvåning (länk):
– Övriga politiker borde kräva hans avgång. Genom sitt uttalande har Konstantinides avhängt sitt förtroende och hans attityd mot personalen är skrämmande. Hur tror han att de ska uppbåda motivation och engagemang efter en sådan salva?
Det säger Elisabeth Elgh (M), tidigare vice ordförande i Rosengårds stadsdelsfullmäktige under flera år och idag regionpolitiker och ledamot i sociala resursnämnden.
Som högskoleanställd borde jag nog inte ha någon åsikt, men är illa berörd. Jag är glad över att politikerna tror på de nya ledarna, men försöken att lägga skulden på rektorer och lärare är minst sagt skamliga.
Bara en dåre springer där änglar tvekar
Tysta tankar 
En snäsvis fråga: Varför är det skamligt?
LikeLike
Det är skamligt för att det är fel, skolorna har haft oerhört svåra utmaningar.
Det är skamligt för att huvudmannen har ansvaret för rekryteringen av rektorer som i sin tur har ansvar för rekrytering av lärare. Den som eventuellt skulle vara felrekryterad, har ändå gjort sitt bästa och politikerna kan inte smita från sitt ansvar.
LikeLike
(s) politikerna kan ju ha blivit felciterade eller det han säger lösryckt, men jag tycker han då snarast ska skicka in ett beklagande. Den här typen av mentalitet hos skolans arbetsgivare är i annat fall ett typexempel på det som kört skolan i botten. Det är VD som begår harakiri utan att skylla på medarbetarna. Det är helt enkelt inte smart för ingen mår bra av att skyllas för det man inte har möjlighet att åtgärda.
Man får ju rysningar inför det som de tänker göra och tänker på Tolvåkersskolan där de skickade in Gestaporektorer när deras besparingar hade börjat ställa till problem.
LikeLike
Vad som är skamligt är den offerkultur som finns i skolan. Det är alltid någons annans fel.
Och tar vi Tolvåkersskolan satte man dit rektorer med fel kompetens i förhållande till uppdraget.
Som alltid, när du rekryterar ledare ska den ha kännedom om branschlogiken. Det hade definitiv inte dessa rektorer som Tolvåkersskolan haft.
LikeLike
Ja och SKOLANS OFFERKULTUR BÖRJAR UPPIFRÅN hos SKL och kommunförbundet som gnäller över dåliga lärare och svårigheter med eleverna när besluten och pengarna för att rekrytera lärare och sätta in resurser rätt kommer uppifrån.
Konstantinides är ett flagrant exempel på de som skapar skolans offerkultur.
LikeLike
Men Mats, han lägger inte skulden på rektorer och lärare. Han lägger ansvaret på alla, även på lärare och rektorer, och det framgår tydligt både före och efter den del du lyfter fram. T ex:
“Men vi måste alla ta vårt ansvar och inse att vi har gjort fel, allihopa, och att det nu inte finns någon återvändo, säger han.
Han hävdar också att det inte handlar om mer pengar utan att det är skolorganisationen som måste förändras. Skolinspektionens kritik har faktiskt hjälpt till, menar han”
Visst skönmålar han sin egen insats en aning, när han hävdar att han minsann alltid… men han förnekar inte att han bär en del av ansvaret.
Och nog ligger det en del i det han säger, gör det inte? Lärare och rektorer måste också ta sin del av ansvaret, måste också rannsaka sig själva och ärligt tänka över om de verkligen gjort sitt bästa. Vi minns rapports reportage från i våras, gör vi inte, där rektorn på Rosengårdskolan till synes obekymrad pratade om hur det skulle krävas år för att åstadkomma någon förändring. Han visste inte hur man hade tänkt när man lät högstadieelever sitta och skriva namn på siffror under mattelektionerna heller, minns jag. Nog finns det utrymme för självrannsakan i en sådan organisation?
LikeLike
Det finns tusen saker som skulle kunna ha gjorts bättre. För mig är det delvis en psykologisk fråga där politikern vill framstå som handlingskraftig och måste distansera sig från det som har skett.
Samtidigt vet han att det inte går att byta ut den samlade lärarkåren. Rosengård har redan ett rekryteringsproblem – trots att de bjuder över andra stadsdelar i lönesättning.
LikeLike
Mats, när du säger detta är jag nästa snudd på att säga att då är loppet kört. Enda lösningen är då att lägga ned skolan.
Eller är offerkulturen så hård att det inte går att vrida hjärnorna på den samlade lärarkåren.
LikeLike
Inte alls, Plura, det finns liv i den gamla märren än.
Men en kultur behöver bytas ut mot en annan, och jag är inte helt säker på att det är någon “offerkoftekultur” som är det mest akuta. Däremot behövs det, här och där, ändras på hur man ser på eleverna. Lärarnas uppgift är inte att tycka synd om och bekräfta bilden av utanförskap, lärarnas uppgift är att utveckla styrkor hos eleverna och ge verktyg till att bryta detta utanförskap.
LikeLike
För mig är det ett mysterium att lärare orkar arbete med de här barnen år efter år och ständigt brottas med de egna väl dokumenterade och offentliggjorda misslyckandena. Jag är alldleles för otålig och beroende av yttre framgång för att se de enskilda individernas goda resultat när stora grupper sorteras bort från utbildningssystemet.
Men jag är glad över att det finns lärare som har tålamod och visdom nog att se det på lång sikt. Man gör så gott man kan och varje möte är en viktig händelse. För dessa vardagens hjältar tror jag att den här visionära diskussionen ter sig ganska underlig. De vet att utveckling handlar om relationer och kontinuitet – chefer kommer och går….
LikeLike
Ursäkta mig ett ögonblick, Mats, men “de här barnen” som du pratar om, många av dem kommer till mig så småningom, och många av dem har syskon eller föräldrar som går hos mig och jag måste understryka att “de här barnen” är fullkomligt normala ungar, med samma begåvningar, samma drömmar och samma önskan om en framtid som vilka barn som helst.
Problemet sitter inte i eleverna.
Jag vet att du inte menade det så, men dina formuleringar kunde ge det intrycket.
LikeLike
Morrica, kanke det finns ett liv i märren, men då behöver den en “hästkur”.
Eleven ska alltid komma i första rummet i skolan. Det är de lärarna är till för att hjälpa få den rätt mätiga kunskapen så de slipper hamna hos dig Morrica.
Det sagt i all välmening och inte ett uttryck för att du inte ska ha något jobb av den anledningen.
Hur jag än vrider och vänder på problemet ser jag att detta måste bygga på omständighetenas djävulska och möjligen (här kommer en känsla jag får när jag hörde intervjuverna i våras) ett problem med kvinnors jämviktsmodell. En kultur som bygger på avund om någon i det kvinnliga kollektivet skulle sticka ut uppstår ju detta. Om så är fallet är det inte konstigt att problemen fortsättar.
För hur ska man annars tolka den totala förnekelsen av att ständigt backa i resultaten.
LikeLike
Plura, dagens verklighet, där människor kommer till folkbildningen för att de är piskade, av arbetsförmedlingen eller av soc eller för att de inte fått det de lagligen har rätt till i den traditionella skolan har lett till att en av de viktigaste aspekterna i folkbildningen – frivilligheten – har hamnat i bakgrunden.
Jag håller med dig – jag vill att människor ska komma till folkbildningen för att de vill bilda sig, vidga sina vyer, öka sina möjligheter till inflytande, skaffa sig ett större nätverk; inte hamna hos oss som vore vi civilisationens sista utpost innan utanförskapets ödemarker.
LikeLike
Nej “de här barnen” är en olycklig formulering och jag är glad att du lyfter fram problemet.
Ur lärarkårens perspektiv är det enkelt – man vill lyckas! Eller i alla fall känna att man har gjort sitt bästa utifrån de givna förutsättningarna.
För många är det ett trauma att vara del av ett system där 80% misslyckas och jag tror vi måste gräva i psykologin hos de som uthärdar.
För mig är de hjältar – även om jag inte helt förstår drivkrafterna. Många rutinerade lärare söker sig vidare till mer tacksamma arbetsuppgifter. Förvånansvärt många stannar kvar!
LikeLike
Jag har pratat om Henry Gradillas tidigare – det är han som var rektorn vid Garfield High School i Los Angeles under det turbulenta åttiotalet där bland andra matteläraren Jamie Escalante undervisade. Det finns mycket att lära sig av den bok han skrivit om perioden (mycket mer än av filmen, som nog kan vara inspirerande men är en väldigt Hollyfierad berättelse av vad som faktiskt ägde rum) för den som vill vända en skola som t ex Rosengårdsskolan.
Han berättar bland annat om hur många lärares uppriktiga sociala engagemang, hur deras omtanke och värme faktiskt stod i vägen för de reformer som var nödvändiga att genomföra. De ställde, i all välmening, så låga krav på eleverna att det de faktiskt lärde ut var att eleverna var hjäplösa, att det var synd om dem och att de inte klarade av lika mycket som eleverna i välbärgade områden.
Dessa tankegångar kanske finns hos en del av de lärare du pratar om också? Av reportaget i rapport i våras att döma är det inte helt osannolikt. Det är välment, men vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner och resultatet blir katastrofalt för de elever som utsätts för denna slags omtanke.
LikeLike
Jag tror det är dubbelt. Å ena sidan har vi en omsorgsdiskurssom bygger på att eleverna är hjälplösa objekt för den gode lärarens vilja att lyfta dem. Det är ganska bekvämt och som kollektiv kultur förödande. Vi är liksom hjältar i en hopplös kamp och INGEN kan förstå hur vi sliter…
Å andra sidan ser jag den rationella och kompensatoriska kravdiskursen som reducerar allt till organisation och rätt insats vid rätt tid.
Det är ganska många forskare som gått vilse i sina försök att förstå Rosengård.
Jag återkommer till tanken att det handlar om att motivera lärarna. Nu ska de lyftas uppifrån. Det är en riskabel strategi.
LikeLike
Jag funderar – för vem finns Rosengårdsskolan? Finns den för att lärarna ska känna att de gör sitt bästa, att de betyder något för eleverna, att de är hjältar som sliter mer än någon förstår; eller finns den för att eleverna ska lära sig vad de behöver kunna för att ha en sportslig chans att ta sig vidare i livet?
Jag vet hur jag ser på saken.
LikeLike
Ängslan är aldrig bra Mats. Det andas ditt sista inlägg. En sådan kultur är dömd till evig kräftgång nedåt.
Det Morrica beskrev tidigare är det enda rätta. Sätt krav på lärandet och sätt dit utbildningsledare som kan lyfta de självförbrännande lärarna.
LikeLike
Krav, krav, krav och ledarskap, ledarskap och ledarskap…
Jag vet inte om det går att manövrera sig förbi moralismen som vibrerar under ytan?
Jag är nyfiken på uttrycket “sportslig chans”? Vi tänker gärna på idrotten som en rättvis plats men egentligen handlar om att legitimera utslagning. Vinnaren tar allt.
LikeLike
Vilken moralism syftar du på, Mats? Lyft upp den i dagsljuset så att vi kan se den och förhålla oss till den.
Istället för att bara stirra på kraven, som utgör endast en liten bråkdel av helheten, titta på helheten – struktur, riktning, överblick, respekt, för såväl elevernas kapacitet och förmåga som för lärarnas kunnande, och ansvar är oundgängligt. Det gäller i Rosengård likaväl som i Slottstaden eller Limhamn.
LikeLike
Moralism är ofta kopplad till populism och förenkling:
– När jag gick i skolan så var det minsann…
I Rosengård finns det många myter om att det fjäskas för invandrarbarnen och många vill gärna lösa problemen genom att “skruva upp förväntningarna”. Jag menar att vi måste skilja på yttre och inre förväntningar. Om de yttre ska vara effektiva måste de utformas från en förtroende full position. Det bygger liksom på att det finns en stabil relation och att den som ställer krav verkligen vet vilka förutsättningar som gäller. Annars blir det bara retorik! Tom sådan…
LikeLike
Nu förbryllar du mig, är det skolinspektionens rapport, Konstaninides eller samtalet här i kommentarsfältet du syftar på, eller någon annan diskussion någon annanstans? Vem har sagt något om ‘när jag gick i skolan’? Vem har pratat om att det skulle fjäskats?
LikeLike
Pinsamt nog syftar jag nog på mig själv och mina kollegors samtal om hur vi ska förhålla oss till de studenter som inte klarar högskolans självständiga studieformer. Hur stödja utan att förminska?
Men jag menar att det är ett generellt mönster. Vi är väldigt förtjusta i våra erfarenheter. Särskilt när vi lyckas!
LikeLike
Aha, jag förstår!
Det upplevs ibland som en balansgång på en väldigt smal spindeltråd, detta att stötta utan att förminska, och det är lätt att falla tillbaka i invanda mönster, det gäller lärare såväl som kollegor.
Jag har funnit (nu ansluter jag mig helt fräckt till era interna samtal här och vädrar mina egna erfarenheter) att det ofta har god effekt att ‘byta stol’ och försöka se saken från studentens perspektiv, att fråga mig hur jag skulle velat bli bemött om jag varit studenten.
Ett av de stora problemen i skoldebatten, upplever jag, är en tendens att se eleverna som lärarnas arbetsmaterial, snarare än som individer och personer och människor. Det innebär inte att man gör så i klassrummet, men i debatten blir det ofta på det viset och det ger ibland väldigt konstiga argument.
LikeLike
I utbildningsfabriken ligger det nära till hands att reducera studenter till råvara och vi måste hela tiden påminna varandra om sättet vi bemöter dem kommer antagligen att sprida sig som ringar på vattnet inom utbildningssystemet.
Samtidigt drömmer vi om det optimala upplägget som passar alla. Antagligen är det vårt sätt skydda oss från skuldkänslor när studenter av olika skäl misslyckad.
Vi har inte lovat att alla ska ta sig igenom
en krävande utbildning men som du säger – en sportslig chans vore vackert!
LikeLike
Om vi inte drömmer kommer vi ingenstans, så sluta inte drömma, men jag måste få fråga varför drömmen är just det optimala upplägget som passar alla? Finns det inte en risk att alla som “tar sig igenom” utbildningen då är likadana, att de som slagits ut på vägen är de som inte förmådde eller ville anpassa sig till den för tillfället rådande mallen?
LikeLike
Här sätter fingret på den allra ömmaste punkten och din nagel är både vass och lång.
Tur att jag har tjockt skinn!
LikeLike
Mitt syfte var inte att åsamka smärta
LikeLike
@Plura, det går inte att vrida på människors hjärnor det går bara att locka dem in mot fördelaktigare vägar. @Morrica, man ska göra det bättre för lärarna för elevernas skull.
En yrkeskår är inte något statiskt utan det kommer till nya och andra försvinner allt beroende på vilka arbetsvillkor som erbjuds. Detta har mycket större inverkan än förändringar inom gruppen och dessutom påverkar det gruppens inställning kraftigt. Ifall obehöriga lärare tas in så blir hela kollegiet lite slappare i sin syn på värdet av utbildning medan däremot rekrytering av några riktigt bra lärare lyfter även de övriga.
I Rosengård har man under lång tid haft för lite resurser och erbjudit usla arbetsvillkor för lärarna. Det är ett ställe med ett gediget rykte om att där misslyckas man som lärare vilket leder in i en ond spiral av att det blir svårt att rekrytera lärare och vidare i ännu sämre arbetsvillkor …..
Det går att bryta den nedåtgående spiralen men då måste man satsa på alla områdena samtidigt: elevfokus, lokaler och arbetsmiljö, förbättrade arbetsvillkor för lärarna, god nyrekrytering och bra skolledning. En kraftfull insats som kräver pengar.
LikeLike
Pingback: Vi lärare ska ta ansvar men också undvika det | Jan Lenander – Lärare är bra att ha, blogg
Det bor en liten självplågare i de flesta lärare.
LikeLike
det kanske är så att offerkoftor är stickade med tagel?
LikeLike
Ja, den där offerkoftan bör nog alla ta av sig, kavla upp ärmarna och börja kämpa när någon ska använda oss lärare som syndabockar.
LikeLike