Pelle Billing skriver om Elin Grelssons kritik av dem som kritiserar genuspedagogiken.
Jag uppskattar Pelles sätt att argumentera utifrån barnens perspektiv och hoppas på en ny ton i den infekterade genusdebatten.
Visst är många vuxna rädda för det okända, och visst leder denna rädsla till att man sätter sig på tvären när en genusvetare ska uppfostra ens barn. Men även om många vuxna sätter sig på tvären av “fel” anledning, så betyder inte detta att genusvetarna har rätt.
Vad finns det för anledning att strukturera om barnens vardag och förändra hela deras sätt att leka? Det känns lite som att utföra hjärnkirurgi på en patient med spänningshuvudvärk.
De flesta barnen trivs utmärkt på sin förskola, och både föräldrar och personal är nöjda med verksamheten. Problemet är som sagt den grupp barn som vill leka utanför könsnormen, men som straffas hårt för detta. Är det mest rimligt att bemöta detta problem med att:
- Programmera om den lek som barnen trivs med, utan att veta vilka effekter detta får på barnen.
- Lära personalen, och föräldrarna, att ta hand om (och stärka) de barn som faller utanför normen – samt markera för övriga barn att detta är OK och ska respekteras.
Vi ska inte bota huvudvärk med hjärnkirurgi. Vi ska inte döda flugor med bazooka.
Det är dags att analysera genusvetenskapens problem att marknadsföra sin teoribildning. Många tycks vara mycket misstänksamma mot projektet. För mig är det uppenbart att det centrala misstaget är att romantisera pedagogerna och demonisera barnen, vilka betraktraktas som felprogrammerade och lovliga objekt för omsocialisering. Jag oroar mig för att det finns en grundläggande brist på respekt för barnens lek – de gör felaktiga val. Pedagogerna tar sig stora friheter i skydd av läroplanens svepande formuleringar om att “motarbeta traditionella könsroller”.
Den första regeln i min bok lyder:
– Ska du bråka så välj någon i din egen storlek!
Allt ligger i betraktarens öga?
Tysta tankar 
Oj nu blev det djup:( Undrar om jag kommer upp till ytan.
Bråka kan man väl göra oavsett storlek, beror väl på vilken kampsport man behärskar:)
LikeLike
Jo, det blev fort djupt. Onödigt djupt om du frågar mig. Därför svarar ofta studenterna ofta nervöst och papegojaktigt när de ska förklara vad som menas med “genusperspektiv”. De vill gärna vara oss lärare till lags men förstår tyvärr inte riktigt hur!
LikeLike
Vet ni lärare hur?
LikeLike
Vi kan komma överens om att vi vet hur – men det är inte riktigt samma sak som att verkligen veta?
Nej, om du frågar mig så finns det olösta frågor i hur vi förväntas hantera det här uppdraget.
LikeLike
Kanske inte så konstigt att studenterna blir nervösa då. Detta med genus och skolan känns överhuvudtaget lite nervöst, gör det inte?
LikeLike
Jo – det är bara förnamnet. Och när det svajar griper vi efter enkla lösningar.
LikeLike
En vansklig strategi
LikeLike
Viktigt är att döpa om genusvetenskap till något egentligare och sannare. Nu ger namnet en avsiklig men felaktig antydan om precison och oväld.
LikeLike
Jag tänker att de beskrivande och analyerande delarna är både intressanta och relevanta.
Problemen uppstår när normativa dragen tar över!
LikeLike
Det deskriptiva ges ofta en så vinklad analys att den nästan är
förutsägbar. Det kampanjande draget är också en hämsko för utvecklingen.
LikeLike
Kanske är det en front utåt – inåt tror jag att kraven på god forskning är högre.
Ett ungt ämne med många barnsjukdomar. Kanske finns det hopp?
LikeLike
Det förmodat inåtvända döljs då synnerligen väl utåt!
En ordentligt vetenskaplig hållning vaccinerar mot bias.
LikeLike