Jag funderar mycket över det här med män i förskola och skola. När jag försöker beskriva vilka kvaliteter männen skulle kunna tillföra verksamheten riskerar det att bli väldigt traditionella bilder och jag är orolig över att en del kvinnor känner sig anklagade när jag påpekar brister i verksamheten. Efter 25 år i förskolan känner jag en stark lojalitet mot institutionen förskola och reagerar reflexmässigt när värdet av pedagogiken ifrågasätts.

Jag ser två traditioner. Förskolan har ett  arv av att vakta och vårda, medan skolan betonar lära och uppfostra. Idag finns en tendens att förena de här idéerna i förskolan och jag är förvånad över att det sker så konfliktfritt.

Problemet är att livet består av andra dimensioner som inte ryms inom de här traditionerna. Jag lyssnar på det fantastiska radioprogrammet om sången Fattig bonddräng och drabbas av allvaret i beskrivningen av Alfred och Emils relation. Drängen är den ende som verkligen ser Emil och som hjälper honom att hitta en väg. Det är en mycket vacker skildring av vänskap.

Lyssna till radiprogrammet!

Gå med i Facebook-gruppen Vi som tar till lipen av Fattig bonddräng!