Eskil Fagerström beskriver trenden att skolor och förskolor översköljs av underliga tävlingar med världsförbättrande syfte (länk)

Tvåa i Skol-EM i femmans tabell, nordiska mästare i inomhuspjätt, skolmatsalen har fått sin första Michelin-stjärna, åttornas kabaré sätts upp på Dramaten. Ja, det tävlas och vinns och görs succé och odlas tuppkam så att det riktigt svindlar.

Snart får vi se rubriker som ”Hela 7B på Svaleboskolan hoppar över gymnasiet – antas direkt till Harvard.” Eller ”Nobelpriset till tredjeklass på Klostergårdsskolan – löste cancerns gåta på tiorasten”. För att inte tala om ”Världsrekord på Kalvinknatet – Ella Boch Ella K först under nio sekunder på hundra meter.”

Alla dessa aktiviteter förskjuter intresset från det som borde vara skolans huvuduppdrag:

Det knepiga är om pseudoframgångarna i diverse tävlingar tillåts överskugga de riktigt viktiga saker, positiva som negativa, som händer i skolan. Eller får utgöra måttstock på om skolan är bra eller dålig.

Att Elsa lärde sig läsa, Elias fick en kompis och att Ellen vågade tala inför klassen – det är sådant som utgör de riktiga succéerna och underverken i skolan. Det kan man behöva påminna sig om emellanåt.