Jag brukar värja mig mot tanken på att männen i förskola och skola skulle ha ett särskilt ansvar som goda förebilder. När det manliga nätverket träffades senast diskuterade vi också de här förväntningarna utifrån Torbjörn Messings text på Newsmill. Han utser mig till förskollärarnas John Wayne och jag tror inte det är menat som en komplimang.Vad menar han med “En ny mansroll”? Vill vi vara en del av det projeketet?
Läs hela artikeln: Länk och mina svar till höger. Kommentarerna är som vanligt ett äventyr för sig.
Samtidigt är det viktigt att fundera över vilka förebilder vi själva använder för att skapa riktning i våra liv. Går det att växa upp utan tydliga förebilder?
Vi tänker olika. Någon vill rädda världen och använder Bono som inspiration. John Lennon hjälper oss att tro på fred och människan. Jag nämner Bob Dylan som ett exempel på en förebild som vägrar vara förebild. Den mest oväntade hjälten är nog Leif G W Persson som på något sätt förkroppsligar integritet som livsstil.
Vilken är din manliga förebild?
Tysta tankar 
Bra exempel! De visar vilken bredd mansrollen egentligen har. Det är inte så enkelt som Yvonne Hirdman försöker få det till: att mannen är det kvinnan inte är och vice versa. (Jag vet att hon använder begreppet genuskontrakt utifrån idealtyper, men hon har en tendens att fastna i sina idealtyper.)
Bland dina exempel är Leif GW Persson helt klart min favorit.
LikeLike
Jag är rädd att människosläktet långsamt kommer att dö ut om alltför många män försöker efterlikna just Leif GW… Men när det gäller själva sakfrågan tror jag att begreppet förebild helt enkelt är för diffust för att vi ska kunna ta ställning för eller emot. “Att vilja vara som” eller att “låta sig inspireras av” är ju inte samma sak, men båda kan man ju använda förebilder till.
För att ta ställning så tror jag att vi mår bra av att låta oss inspireras av så många olika personligheter som möjligt – och då tror jag att “risken” är större att fyra kvinnliga lärare erbjuder något rätt likartat än om vi har två manliga och två kvinnliga lärare att inspireraras av. Och självklart balanserar vi då på gränsen till reproduktion av könsroller – men har vi tur har dessa lärare en något mer komplex personlighet än att bara vara sitt kön.
LikeLike
Jag tycker också att det här är komplicerat och funderar mycket över de nyanser du beskriver. Samtidigt kanske jag att behöva någon form av vägledning i framtida svåra situationer och då skulle det vara skönt att kunna dra fram någon form av dygdemönster som kunde lysa min väg (äsch – det var ju Rudolf med röda mulen)
De män som arbetar ensamma i förskolan utsätts för den ohyggligt svåra uppgiften att representera ett helt kön. Det kan aldrig sluta lyckligt!
LikeLike
Varför skulle de gör det? Representera ett helt kön, menar jag.
Finns det inte en hel värld runtomkring förskolan, fullständigt myllrande av män. Finns det inte berättelser, filmer, sagor, böcker, sånger, pjäser där det dräller av män? Finns det inte manliga badvakter eller bibliotekarier barnen möter vid det veckoliga besöket på biblioteket och badhuset?
Finns det någon risk att det dras för stora växlar på könet på förskollärarna när det gäller förebilder?
LikeLike
Absolut dras det för stora växlar på denna aspekt och jag försöker tona ner allt jag kan.
Det bästa argumentet för män handlar mer om att de bär med sig andra erfarenheter in i verksamheten – men då måste det finnas utrymme för dessa!
LikeLike
Kan du inte skriva ett inlägg om vilka dessa erfarenheter är.
LikeLike
Borde nog göra det! För mig är den här vinkeln ett sätt att runda den infekterade arv/miljö-diskussionen.
LikeLike
@Mats ändå lyfter du den, gång efter gång, i samtal och diskussioner, denna aspekt om att representera ett kön? Jag förbryllas lite över att du, trots att du vill tona ner den, ständigt kommer tillbaka till den. Är det en aspekt många studenter upplever som problematisk? Eller är det en aspekt många studenter förväntas uppleva som problematisk (studenter är ju ofta så artigt väluppfostrade att de upplever det de förväntas uppleva, om förväntningarna presenteras rimligt tydligt)? Eller är det något lärarhögskolan ser, men som blir problematiskt för att studenterna och förskolorna inte ser det?
LikeLike
Jag tror att det är en oundviklig aspekt i alla grupprocesser att minoriteten utsätts för ett generaliseringstryck.
Eftersom den ende mannen representerar 100% av barnens erfarenheter av ´manlighet´ under dagen får det en symbolisk tyngd som är olycklig. Mina erfarenheter av att vara ensam man är ganska entydiga – det är lätt att reduceras till en symbol. Särskilt lätt är det om man vinner något på att leva upp till något politiskt korrekt som till exempel “den nya mansrollen”.
Jag tror inte att vi kan förbereda studenterna nog på de här motstridiga förväntningarna och har försökt beskriva dubbelbestraffningens logik tidigare. De är dömda att göra fel ur någon grupps perspektiv.
I det här fallet gör jag nog en Zoran – dvs skriver ur ett ganska privat perspektiv. Manliga nätverk finns bara i Malmö och Borås. På övriga lärosäten är detta en icke-fråga. Jag försöker förstå varför männen avbryter sina studier. Det är min drivkraft.
LikeLike
Jag borde nog förtydliga. DEJA:s hållning är
1) Det är inte viktigt att rekrytera män eftersom läraryrket är könsneutralt och männen ändå gör samma saker som sina kvinnliga kolleger.
2) Om det skulle komma in män i skolan finns det en risk att de stereotypieras – dvs gör traditionellt manliga saker och då förstärks barnens uppfattningar.
3) Männen är dömda att inte kunna distansera sig från de här mönstren.
Jämför Messing:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/03/16/skolan-beh-ver-fler-genusm-n-inte-cowboys
LikeLike
P.S. Går inte GW hem hos brudarna?
LikeLike
Jag har under mitt liv haft både manliga och kvinnliga förebilder … Jag kopplar inte förebilden till vilket kön personen tillhör, utan till annat.
LikeLike
Bra utgångspunkt! Samtidigt är det här ett fält som jag tror att vi inte helt råder över.
På en enkel nivå gör vi rationella val och utnyttjar starka personer som inspiratörer – på ett djupare plan tror jag att de här personerna ´talar´ till oss… Äsch, jag har inte tänkt färdigt!
Jag har ett vagt minne av att den gemensamma nämnaren hos framgångsrika kvinnor i näringslivet var att de hade ett nära förhållande till sina fäder. Kanske var den relationen ett redskap för att slippa den kvinnliga imitationens onda trollband?
LikeLike
Min tro och erfarenhet är att vi är mer olika som människor än vilket kön vi tillhör. Sen att vi har socialiserats in i att se könet som viktigt är en annan sak.
Om jag går till min grundfamilj var min främsta förebild min äldre bror. Jag satte honom på pedistal ända till den dagen då han trillade ner och blev en helt vanlig bror. Men att han blev det berodde på hur han behandlade mig. Han avskydde t.ex. när någon gjorde skillnad på oss. Om han fick något och jag blev utan, för att ta något exempel.
LikeLike
Rättvisa är svårslaget!
LikeLike
Men det var så mycket mer än rättvisepatos hos honom. Men nu börjar jag bli personligt privat här 🙂
LikeLike
Är inte det bra?
LikeLike
Det hade varit intressant att se en kommentar från dig angående ovanstående länk. Som vilken typ av förebild kan den gode “Sly” fylla en funktion? Och vad är en “karlakarl”? Jag föreställer mig att han har ett enklare svar än både du och jag kan frambringa.
LikeLike
Kläder är liksom inte min grej – däremot finns det ett fantastiskt kapitel om S S i Susan Faludis bok Ställd som handlar om hur det är när Sylvester tar avstånd från sin traditionella mansroll efter det att hans far har försökt rida ner honom i en hästpolomatch.
Man kan liksom inte tävla med sina föräldrar!
Annars är Rambo underskattade filmer och huvudpersonen en mycket mer komplicerad hjälte än många tror!
LikeLike