Jag läser planer och årsredovisningar om hur högskolan arbetar för att höja kvaliteten på sitt jämställdhets- och mångfaldsarbete.
Eftersom jag är en obotligt seriös person börjar jag med att ta reda på hur universitetskanslern ser på frågan:
Lars Haikola svarar på sekretariatet för genusforsknings hemsida:
– Jag har själv tryckt på att jämställdhetsarbete inte handlar om attitydpåverkan, utan om kunskap och kompetens. Frågorna kan inte ha en egen fil, utan måste in i systemets kärna. Det är att ta ett större ansvar. Vi lägger krutet på att få in genuskompetens i bedömargrupperna.
Jag måste nog fundera vidare på hur vi arbetar med breddad rekrytering och mångfald om vi INTE ska påverka våra egna och de blivande studenternas attityder? Någon som kan förklara för mig?
Frågan om könsbalans har många fallgropar och jag tröstar mig med att värre än i konstvärlden kan det inte bli(?). Nio av de tio viktigaste svenska konstnärerna är enligt tidningen Konstvärlden kvinnor. Läs här och här.
Tysta tankar 
Tavelmåleri har sedan flera decennier förlorat i manlig sexuell status.
Det känner männen av och söker sig därför till nya arenor.
Instrumentalmusik av alla sorter är dock fortfarande en manliga arena.
Även om cocktailjazzen med frontade kvinnor med sensuell blick är på återgång så kvarstår faktum. instrumentalmusiken är en manlig bastion.
LikeLike
Det vart fel: Inte återgång. Jag menade återkomst.
LikeLike
Jag rekommenderar att “genusexperterna” som hävdar könets sociala konstruktion besöker ett antal olika “gaming centers”. Om vi kunde få skolan mer lik dem skulle den garanterat locka pojkarna. Mer tävling, action och direkta resultat.
LikeLike
Jag tror att det finns flickor som gärna vill rädda världen:
https://lumaol.wordpress.com/2011/02/21/nu-raddar-vi-varlden/
LikeLike
Mats, hur ser du på könsbalansen inom annan kreativ verksamhet som t.ex. fotografi; Årets bild 2011; 4 av 32 är kvinnor, eller musik; Nordiska rådets musikpris 2010: 1 av 13 är kvinnor. Den könsbalansen måste rimligtvis också innebära fallgropar att se upp med?
Apropå gaming och McGonigals intressanta föreläsning; eftersom jag har så många elever som är engagerade i världens just nu största onlinespel så har även jag skapat mig karaktärer och spelat en del för att få ta del av den världen. Att enormt med tid spenderas där råder det ingen tvekan om, att vi bör vara uppmärksamma och bejaka ungdomars intressen råder det heller ingen tvekan om men att just detta spel, som människor spenderat 5,93 miljoner år på att spela, ger stora insikter om vår omvärld och kring hur vi socialiserar är jag mer tveksam till. Hon pratar om att denna process gör spelarna mer benägna att rädda världar samt att bilder av goda ideal skapas. Sedan kan jag heller inte låta bli att hennes bländade tal också kan ses som en säljarpresentation, hon är trots allt spelutvecklare.
Här finns mycket att diskutera. Man kan vända på resonemanget och säga att spelare tränas i att polariser och förenklat dela upp världar i ont och gott. Man kan säga att en majoritet av alla uppdrag man ges handlar om att slentrianmässigt döda ett visst antal varelser. Att samarbete uppmuntras stämmer, men kring vad? Att lösa uppdrag som i många fall innebär att döda andra. Jag ser heller inte så särskilt många bottnar i själva berättelsen, utan tycker faktiskt att den är just väldigt enkel och traditionell, ont mot gott. Många kan, säkert med rätta, peka på mig som pessimist kring detta. Men just i WoW så ser jag faktiskt inte alls hennes poänger som så självklara. att amerikanska barn tenderar att spendera lika mycket tid i spelvärlden som i skolan är, om det stämmer, ett mycket intressant fenomen som jag har svårt att förhålla mig till ska erkännas. Även jag ser naturligtvis att detta är en naturlig del av i princip alla våra elevers vardag och jag söker efter metoder att väva in dem i undervisningen. Här har jag mycket kvar att jobba med, minst sagt. Naturligtvis finns det många spel på marknaden som, till skillnad från WoW, passar ypperligt i skolans värld. Där problemlösning kring lokala och globala frågor t.ex. kan vara oerhört värdefulla att använda sig av. Inget utesluter det andra och spel kommer vi att behöva inkorporera i undervisningen, så är det. Under tiden får man slipa på sin metodik och didaktik. Ursäkta långt inlägg…
LikeLike
hej Andreas – korrekturläsning är för fegisar!
Lustigt att du tar upp exemplet fotografi efter som jag just i dag diskuterade det med en kille.
Vi var överens om att det traditionellt kodade fotografyrket har omdefinierats i takt med att kvinnor har trängt in på området. Tidigare gällde det att ha längst objektiv och farligaste uppdrag – idag är det andra typer av reportage som ger status. Kort sagt – mångfald ger variation och kvalitet.
Parallellen till läraryrket hoppas jag är uppenbar. Om det kommer in män i yrket som gör andra yrket kan synen på skolan också förändras. Men vi vet inte i vilken riktning och jag tror det är farligt att knyta upp någon form av mål eller förväntan på annorlunda innehåll.
När det gäller Wow har jag ett utanförperspektiv och mina åsikter är vaga. I princip tänker jag att det är en viktig förmåga att skilja mellan det virtuella våldet och det verkliga. Sambandet mellan de här två storheterna är kontroversiellt och forskningen ganska ideologisk.
Det psykodynamiska perspektivet betonar att spelaren får utlopp för en spänning (och blir snäll efteråt) medan behavioristen menar att vi tränar upp och belönar fram ett visst beteende. Jag skulle verkligen behöva en åsikt i frågan men intar en avvaktande position.
Men hon argumenterar väl och jag tycker att hennes föreläsning kompletterar väl Ali Carrs som tar upp motsvarande teman i en annan TEDtalks
Frågan vilka spel som passar in i skolans värld är spännande. De traditionella drillspelen hoppas jag är på väg ut – men anar att den förenklade synen på kunskaper kommer att förlänga livslängden på sådana övningar.
“Om en lärare kan ersättas av en maskin BÖR han ersättas av en maskin”
LikeLike
Som du märker behöver jag träna på att korrekturläsa mina inlägg…
LikeLike
Jag instämmer helt med att män och kvinnor berikar och utvecklar yrken och arbetsplatser utifrån sina försättningar och erfarenheter. Enkönade arbetsplatser är inte att föredra. Min tid som värdetransportör för ett stort, mycket mansdominerat säkerhetsföretag, visade på detta, likväl som att den nästan helt kvinnodominerade skolan jag arbetat på under mina första två år som lärare inte heller var optimal.
Vad gäller spel så måste även jag förkovra mig betydlig mer. Allt för många lärare jag träffar på är reflexmässigt negativa. Den bärbara datorn och det trådlösa nätverkets intåg i skolans värld är, anser jag, den största didaktiska och metodiska utmaningen som jag har ställts inför under mina tio år som lärare. Björklund skriker sig hes kring disciplinfrågor i skolan och Fp lade ner smaklöst mycket tid på att argumentera för burkans vara eller icke vara i skolan. I det fallet med argumentet att en god kommunikation sker genom ögonkontakt. Vad säger vi då när vi i klassrummet eller i korridoren ofta möts av blickar som nyfiket och engagerat är fästa på en stor eller liten skärm. Det är en social och pedagogisk utmaning värd namnet.
LikeLike
Spännande – att tänka sig kommunikationen nedskalad till en digital nivå är verkligen en utmaning som heter duga.
Bilden av den gode lärarens ledarskap behöver kanske omdefinieras om vi inte får skälla och gestikulera i klassrummet?
LikeLike