Min vän Håkan startar en diskussion på Facebook utifrån den här tidningsartikeln i Sydsvenskan:
Ulf Törnberg sammanfattar Epleys forskning förtjänstfullt men frågorna hänger kvar:
P: Så om man säger “min fru förstår mig inte” så kan man räkna med att ingen annan heller gör det?
M: Om jag tror att min fru förstår mig – betyder det att alla andra också gör det? Eller att jag inte har en aning om någonting…
Jag drabbas av en insikt om kommunikationens bräcklighet och anar att den här lockande övertygelsen om att vara “förstådd” antagligen är en form av raffinerat självbedrägeri.

Självbekräftelsebehov, törhända?
Detta petar ju elegant hål på argumentet ‘om han verkligen älskade mig skulle han veta vad jag vill’, det tycks ju vara rent tvärtom! Om han förstår dig så väl beror det på att ni kommunicerar som främlingar.
LikeLike
Visst öppnar det oväntade perspektiv. Vi är notoriska främlingar som famlar efter varandra i ett ödsligt universum? Och tröstar oss med illusoriskt samförstånd.
LikeLike
En underbar bild! Skepp som möts i natten
LikeLike
typiskt forskarsnack det där, det finns en sanning gömd någonstans där, men slutsatsen uppfattar jag inte som sanning. Jag tycker nog att det finns en ljuvlig avslappnad trygghet i att kommunicera i en bra familj. Den mest skruvade humor uppskattas och risken för att ironier ska missförstås är obefintlig.
LikeLike
Det låter bra – jag är så där notoriskt misstänksam mot samförstånd. Kanske är ironi ett bra sätt att testa?
Jag är nog rädd att den aggressiva sidan tar över och försöker lägga band på min ironiska sida.
Det går halvbra! Knappt….
LikeLike