Jag har i olika sammanhang kritiserat genuspedagogiska ansatser för att vara moraliserande och alltför inriktade på att korrigera pojkars beteende. Den traditionella manliga könsrollen är hårt ansatt och kritisk maskulinitetsforskning har inga svårigheter att hitta problematiska mönster inom männens värld. Det är ungefär lika spännande som att anklaga reklam för att vara sexistisk.

Någon har uppfattat mig som traditionellt macho och det bjuder jag gärna på. Lite tråkigare är tendensen att avfärda kritiken som antifeministisk och jag brukar framhålla Faludi, Badinter och Chodorow som avgörande inspirationskällor.

När jag kör bil är jag ganska känslig för musik. På motorvägen drabbar mig den här spolingens sång med oväntad kraft:

Jag ligger nog utanför målgruppen.

Eller inte?