Jag läser Jacques Werups självbiografi Medan jag levde och är lite avskärmad från omvärlden.

Första gången vi träffades var jag 16 år och vårt hopplöst nybörjarmässiga dixielandband Jazzbolaget spelade på legendariska Cabaret Fredagsbarn.

Jag anar nu att vi nog skulle utgöra en form av ironisk motvikt i förhållande till de djupsinniga diktuppläsningarna och avantgardistiska improvisationerna som dominerade föreställningarna. Redan då var rastlös oförutsägbarhet den ledande principen för Jacques Werup.

Jacques böcker har följt mig genom åren och hans kluvna inställning till livet och hemstaden speglar min egen utveckling skrämmande väl.

Det vore dumt att recensera en bok som ligger så nära mig själv.

Länk till reportage SVT

Uppdatering:

Jens Liljestrand gör en kluven presentation  i DN

Med alla sina pretentioner, inkonsekvenser och ögonblick av total nakenhet, blir den faktiskt också, till sist, en spegling av mänsklig komplexitet som framstår som något av det viktigaste jag läst på länge.