2007 presenterade en ivrigt trumpetande Jan Björklund kraftfulla åtgärder mot mobbning i skolorna och jag var på ett underligt möte där representanter från Skolverket skulle förklara och inplementera de evidensbaserade och godkända metoderna. Stämningen var ganska besvärad och jag ställde en del misstänksamma frågor. De ansvariga var nog lite generade över de krampaktiga försöken att skapa en vetenskaplig stämning över spektaklet. Jag citerar bloggen från april 2007:
En djupare fråga är vad det är för syn på vetenskapen som Björklund för fram. Finns det forskare som kan tänka sig att stå till tjänst här? Finns det någon yrkesheder som skulle kunna hindra styrningen av forskningen mot detta fält? Inom journalistiken kan en reporter åberopa en paragraf om förnedrande uppdrag – finns det en motsvarighet inom akademin? Eller är allt tillåtet i jakten på forskningsbidrag?
Jag tycker det är beklämmande att ungdomar kallar varandra ”hora” – men för forskare som väljer att legitimera sådana här påhittelser… nej, det är kanske för grovt.
Det var ganska hårda ord av en nybliven och upphetsad bloggare – men idag kanske det är nödvändigt att fundera över hur det kunde gå så fel. Läs i Skolvärlden:
Inget program mot mobbning fungerar tillfredsställande. Åtgärder som kamratstödjare och medling har till och med visat sig öka mobbningen på skolor. Det visar en stor utvärdering som Skolverket har gjort.
Skolverket, Lärarnas nyheter, DN, Svd, AB
Från Skolverkets hemsida citerar jag med glädje:
– De manualbaserade programmen är ett trubbigt verktyg i kampen mot mobbning. Vi förespråkar istället att man utgår från Skolverkets allmänna råd och systematiskt skapar en strategi utifrån skolans unika förutsättningar, säger Annika Hjelm, undervisningsråd på Skolverket.
Fyra år har slösats bort i tron på att vetenskapen skulle presentera generella lösningsmetoder på specifika problem.
Min cyniske arbetskamrat sa:
– Jag förstår inte varför man ska gå på kurs om mobbning. Det är väl bara att ta den minste killen och slå så hårt man kan…
Tysta tankar 
Jag känner bara sorg när jag läser det här, för i och för sig kände jag som du när det lanserades, att det här är en för svår fråga att ändra på med så här enkla metoder men samtidigt är det sorgligt att inge händer.
Det går nog att konstatera att när andelen vuxna ökade och när skolans fick bättre med resurser så minskade mobbningen men i övrigt har vi inte ens några orsakssamband som pekar ut möjliga lösningar.
Jag säger inte “vad var det jag sa” utan jag säger att jag hoppas att jag inte kommer få möta den här besvikelsen fler gånger.
LikeLike
Ibland är du mycket mognare än jag.
LikeLike
Såg på nyheterna att Skolverket sågar skolornas mobbingprogram. Byråkraterna har massor av kritik mot hur skolorna motverkar mobbing. Verket pekar på felen, men kommer inte med några klara lösningar. Skolverket är en organistation som letar fel, men inte kommer med några lösningar. Hur länge ska skattepengar läggas på ett byråkratiskt verk, med litet förtroende? Det är slöseri med medel att tillåta ett verk komma med kritik, men aldrig svara på frågor eller ge svar. LÄGG NER SKOLVERKET!
LikeLike
Problemet 2007 var att verkets styrning hindrade skolorna att utveckla egna metoder. Tilltron till s.k. forskningsbaserade manualer blockerade den lokala skolutvecklingen och den professionellana nivån.
Rapporten ser jag som en botgöring för gamla synder. Det finns hopp. Men lösningarna kommer inte uppifrån!
LikeLike
Dessa pseudovetenskapliga lösningar har ju kommit uppifrån de också – antingen uppifrån huvudman eller uppifrån försäljarparnassen. Vi talar om att eleverna ska tänka kritiskt medan vi själva glatt tuggar i oss allt som dyker upp framför näsan *ruskar bekymrad på huvudet*
LikeLike
Klokt skrivet!
LikeLike
Det finns två möjliga bra sätt att göra generella hållbara förbättringar. Antingen samlar man ihop många erfarenheter, många lyckade handlingsmönster, ser ett mönster och sen beskrivs och förtydligas förutsättningarna av forskare eller också har forskare en idé som provas, breddas och avgränsat genom att testas i verkligheten.
Pseudovetenskap och frälsarläror stör bara processen. Det är synd att det ska vara ett så stort misstroende mellan skolforskare och lärarkåren pga den bitterhet många lärare känner efter skolforskarnas angrepp om förändringsobenägenhet etc. Här erkänner jag att jag också blivit drabbad av en del bitterhet även om jag försöker balansera med mina positiva erfarenheter.
När jag tar del av skolverkets utvärdering inser jag att även om det inte finns riktigt fullvärdigt stöd för hur skolor ska agera så kan en skola som läser utvärderingen och kombinerar med sina egna erfarenheter hitta fram till något bättre. Kanhända kan vi om några år analysera de åtgärder skolorna vidtagit och få fram något ännu bättre.
Sorgligt långsamt för helheten men kanske i alla fall åt rätt håll.
LikeLike
Jag tror att vi måste skilja på manualer och program här. Jag tror inte heller att man säkery kan säga att ett visst program alltid skulle fungera men problemet med programmen i utvärderingen är ju framför allt att ingen skola tillämpat dem fullt ut. Det går alltså inte att utvärdera programmen. Att arbeta utifrån manualer, att ha “värdegrund” på schemat, visar sig i utvärderingen kunna vara kontraproduktivt. Dock kan program som innehåller manualer även innehålla insatser som enligt utvärderingen har positiv verkan mot mobbning.
Jag glädjs över resultaten, det finns insatser so bevisligen fungerar, skolledare, lärare, övrig skolpersonal och elever kan tillsammans använda den kunskapen och aktivt arbeta för elever inte ska behöva få skolgång och liv förstört av mobbning.
LikeLike
Framför allt ska vuxna i skolan arbeta tillsammans för detta. Vi är vuxna, och måste ta det ansvar det innebär. Eleverna är elever, ansvaret för skolklimatet ligger inte på dem.
LikeLike
Självklart ska eleverna inte ansvara. Men utvärderingen visar till exempel att det är viktigt att ha killarna med på tåget när man tar fram ordningsregler och att eleverna ska vara involverade genom att tii exempel vara väl insatta i skolans antomobbningsstrategier (däremot inte som “angivare”)
LikeLike
Nu använder du ett tredje begrepp vid sidsn om manualer och program – insatser!
Det är absolut nödvändigt att tro på handlingarnas betydelse. Alternativet är fuölständig cynism och det vill vi inte vara bärare av.
LikeLike
http://www.lararesyrkesetik.se/web/yrkesetik.nsf/doc/004D5025?openDocument
LikeLike
Tack för länken!
Vi måste verkligennhålla liv i den etiska aspekten så att inte metoderna tar över. Vi är ju så rysligt angelägna om att hitt något som verkligen funkar!!!!!
LikeLike
*Viktig länk! Jag har läst och tagit till mig.
LikeLike
Jag har väl haft det lite på känn. Det här är bara metoder, prat. Det är som när man försöker lära barn språk på dagis, men bara tror att man gör det på samlingarna och i någon aktivitet under veckan.
Och tänk om det är så att det inte handlar om skolan, men att eftersom barnen visstas där under en stor del av sin vakna tid, så är det där det märks? Tänk om det istället är något eller en kombination av följande:
* Ökad ojämlikhet i samhället under de senaste 20 åren.
* Ett råare klimat i samhället. (Vem minns upphävandet av censuren, att det numera är OK med våldsförhärligande filmer?)
* Att det inte finns några vuxna längre. Lärare får ju inte hantera konflikter som vuxna, för då riskerar dom åtal och sparken. För att inte tala om föräldrarna som inte agerar vuxet.
För hur kan man förklara de här problemen i en tid där barnen får en sådan uppmärksamhet, när fokus på demokrati och barns inflytande i skolan och på dagis är så stor, när det finns mängder med program för att se och hantera mobbning? Alla krafter sätts in, men resultatet blir det motsatta. Åtminstone tycks det så.
LikeLike
Intressanta reflektioner Maths, jag tror de behöver vara med i diskussionen fram mot bättre lösningar.
LikeLike
Tack, Jan.
Ytterligare en reflektion. Tänk om dessa problem grundläggs på dagis. Eller ska vi här kalla det för förskola? Stora barngrupper med få och stressad personal, som lägger mycket vikt vid läroplansarbete men ingen på omsorg och att ge barnen en vettig anknytning? En liten människa som tillbringar 8 – 10 timmar av sin vardag på förskola utan att bli sedd och bekräftad, annat än vid vissa inlärningstillfällen, utvecklar inte någon bra självkänsla. Utan en god självkänsla känner man sig inte trygg och då tar man till fula saker för att hävda sig. Dessa “trasiga” små människor kommer till skolan och mobbningen ökar.
LikeLike
Jag svarar på detta längre ner. Förskolans grundläggande arbete med självkänsla och samarbete är helt oersättligt.
LikeLike
Nu är du väldigt svartsynt!
Menar du att det här fokuset på lärandet skulle kunna bidra till att barnen känner sig nedvärderade om de inte presterar?
Har det gått så långt?
LikeLike
Det är nog mer komplicerat än så, tyvärr. Genom att, som man säger, förstärka pedagogiken skapar man ett fokus på just det. Man har nu helt glömt omsorgen. Dessutom finns det nu en hel del forskning som visar på effekterna av att barn inte har någon att knyta ann till. Tänk dig att gå till jobbet, vara där i 8 – 10 timmar och inge pratar med dig eller bekräftar dig. Det krävs en uppvärdering av omsorgen, skulle jag säga.
Jag har ingenting att invända mot att barn får lära sig saker. Men när de inte får mer grundläggande mänskliga behov tillgodosedda, då går det snett.
LikeLike
Heja Maths! Mig tycks det som att du är nära att i ord formulera på ett sånt sätt att även personer utanför verksamheten kan få insikt i vad som gör förskolan så unik och oundgänlig! Ös på!
LikeLike
I en annan diskussion med Mats lyfter jag fram att en allt bättre förskola kan ha varit en förutsättning för att PISA resultaten inte gick ner mer. Jag har på min blogg en ganska kraftfull argumentation mot för mycket omsorg i skolan men läser man noggrannare så förstår man att det inte handlar om att minska leken och mötena med individerna. Det vore oerhört sorgligt om förskolan tappade bort sådana bitar. Den har varit föregångare för att lyfta fram detta och jag är helt övertygad om att för de här åldrarna är det viktigare än att lära sig läsa. Läsinlärning är bra men får bara inte ske på bekostnad av detta.
LikeLike
Tjo flöjt, vad ska man säga om detta?
Ett är säkert, kulturella skillarder gör skillnad.
När vi “svenskar” tar illa upp av språkbruk som “det här är min hora” när killen presenterar flickvännen får omgivningen ett tecken på djup okunskap i det statsfeministika fästet. Lika väl som utrycket “jag ska döda dig din djävul”.
Inget av uttrycken är just så vi svenskar tror att de är.
Det stora O:et råder om hur Sverige ser på olika kulturmönster utanför det “äkt svenska”.
LikeLike
Närvarande VUXNA!
MOBBING neutraliserad!
Elementa!
LikeLike
Eller barn som får vara ifred under stimulerande och drivrulles förutsättningar?
LikeLike
Knappast. Tänk den hierarki och statushets som pojkarna har när de är ensamma i kuddrummet. Det är stimulerande, men ack så problematiskt.
LikeLike
Kanske är det så enkelt och så svårt Anders.
Frågan är om alla vuxna kan neutralisera mobbning eller om några kanske spär på den?
Får vi pengar till att ha tillräckligt många närvarande vuxna?
LikeLike
Tyvärr finns det människor som “trivs” bäst i situationer där den här typen av samspel existerar. Man försöker återskapa den var man än är. De rår inte för det och ser säkert i de flesta fall inte vad det gör, men de sprider inte den där goda och medmänskligt empatiska stämningen omkring sig. Ta en titta i lärarrummet nästa vecka och se vilka det är som skapar en god stämning och vilka som orsaker konflikter.
LikeLike
Jag tvekar inför föreläsarrollen men tycker att det här är ett spännande ämne. I grunden handlar det om barnsyn och jag tror att Parsons idé om vuxenvärldens nödvändiga inflytande på barnens socialisation är väldigt dominerande hos många. Utan övervakning och kontroll utbryter tyranni och “Flugornas herre” blir då en skildring av barns sanna natur (onda)
http://en.wikipedia.org/wiki/Socialization
Mer romantiska tankar om goda barn som utvecklas bäst under frihet går att hitta hos allt från Rosseau till A.S. Neill.
I torsdags hade jag ett seminarium med studenter i termin två som uppmanades att tänka på “en lycklig plats” från sin barndom. Vi samlade erfarenheterna på tavlan och försökte hitta mönster. Många hade minnen av lugna ställen där de fick vara fred, men mest slående var att de flesta mindes platser där barnen lekte utan vuxen kontroll eller insyn. Ingen gav exempel från institutioner eller vuxenstyrda aktiviteter.
Själv har jag plågsamma minnen av hierarkin i skolan – men efter skoldagen tillbringade jag minst två timmar på fotbollsplanen i åldersblandade ostrukturerade grupper utan tillstymmelse till vuxeninsyn. Och där minns jag över huvud taget ingenting som liknade mobbning. Vi var ju där för att spela fotboll och alla behövdes!
LikeLike
En intressant fråga är då: i vilken ålder var dom när de där vuxenfri lekarna skedde? Var dom 2 år? Var dom 10 år? För naturligtvis är “behovet” av vuxna mindre när man är 10 än vid 2. Själv var jag inte ute på gatan och lekte själv förrän jag var runt 5, året innan jag började lekis. Och då lekte vi runt huset utan att några vuxna var med.
LikeLike
Det var en lös uppgift och fria svar. De barn som vuxit upp på landet hade generellt större frihet och ytor att röra sig på.
I dagens institutionaliserade barndom är det inte lönt att gå ner på gården – det är ändå inga barn där!
LikeLike
Mats, det kan ju vara så att du upplevde fotbollen så annorlunda för att din plats i hierarkin där var en annan än din plats i skolgårdshierarkin. Det är en tanke värd att tänka på.
LikeLike
Min plats i skolan var dubbel. I årskurs 1 och 2 fick jag premium som bäst i klassen. När det gäller den inofficiella brottareankinglistan pendlade jag mellan tredje och fjärde plats.
På fotbollsplan stod jag oftast i mål eller var en hyfsad back. Hierakin var inte lika viktig här!
LikeLike
Inte bland dem som fick vara med på planen, som var hyfsade backar eller villiga att stå i mål. Kanske var det precis som du minns det, men kanske fanns det någon som på sin höjd fick vara bollkalle, eller inte ens vågade närma sig planen eftersom h*n visste att det inte var för henne/honom?
LikeLike
Fredrik Ekelund har skrivit om vår fotbollsplan i sin senaste bok “fadevår, tack för ljuset” och jag tror vi romantiserar den på samma sätt. På en rund plan med korsande planer var det svårt att bevaka hierarkier. Vi var glada om vi fick ihop lag och jag minns inte att någon ställdes utanför. Men det fanns naturligtvis hierarkier och om två matcher pågick samtidigt på de korsande planerna tror jag att de mindre barnen fick vänta om det blev krockar vid mittpunkten.
LikeLike
Mats, jag tror att du missar att det fanns en del som aldrig var med i de här stora härliga grupperna. Våra förklaringar då var så enkla? Trött, inte smutsa ner sig för mamma, …
LikeLike
Visst – jag missar stora grupper. Till mitt försvar kan sägas att jag aldrig har trott på generella lösningar.
Exemplet från studentgruppen visar just på de olikheter du belyser. Många ville bara vara ifred – kanske hade de gett upp tanken på en möjlig gemenskap.
Jag är inspirerad av Ben Furmans bok “Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom”, som lyfter frågan till att handla om barns förmåga att hitta strategier.
LikeLike
Vi kan inte se denna rapport som ett misslyckade, som att vi förstört 3 år av tid. Nu är det bevisat som jag redan sedan långt tillbaka trodde, en del metoder är rent av skadliga. Vi måste engagera oss alla, vuxna, elever, rektorer och vi som är publik är viktig i detta. Vi måste ingripa, säga ifrån eller rapportera vidare till vuxen. Man accepterar mobbningen om man ser det men väljer att inte göra något. Vi får inte låta fler ta sina liv pga att vi inte tar vårat vuxna ansvar! Jag föreläser om ämnet och tror på ett samarbete med alla, samt att beröra elever så de förstår innebörden i att man faktiskt dödar en annan människa inombords och tyvärr också ibland tar offret sitt liv.
LikeLike
Nej det är inte rapporten som är ett misslyckande utan ansatsen. Försöken att styra insatserna visar en naiv tilltro till vetenskapens möjlighet att peka ut generella metoder.
Att verksamheten har utvärderats är lysande. Nu kan vi gå vidare.
LikeLike
Jag skrev vuxna med versaler av ett fundamentalt syfte.
dvs
VUXNA
LikeLike
Kopplar du samman ordet med någon form av “mognad”?
Frågan är om deras funktion är övervakande eller inspirerande. Det är stor skillnad!
LikeLike
Jag tror att det behövs både övervakande och inspirerande vuxna. Den inspirerande sidan för att förebygga och motverka, den övervakande för att upptäcka och “åtgärda”.
LikeLike
Jo det är dumt att polarisera.
Jag blir fortfarande ledsen när våra studenter säger att de ska gå ut och vakta barnen på rasten.
Då menar jag att de sökt fel utbildning!
LikeLike
Fast jag vet att skolan har en förvarande funktion…
LikeLike
När jag gick i skolan och ständigt vart hårdmobbad såg jag aldrig någon VUXEN i korridor eller på skolgård.
Fika i det trevliga LÄRARRUMMET var det ständiga TILLHÅLLET.
Jobbigt att läsa av verkligheten. Suck jag är trött. Det där är någon ANNANS samhällsuppdrag.
Jag vill vara BLIND.
LikeLike
De lärare som höll till där kanske fokuserade på det berömda kunskapsuppdraget och överlät omsorgen till… tja – till någon som inte fanns!
På min tid hade vi skolvärdinnor som var närvarande under rasterna. Ofta kloka kvinnor med väldigt låg status i skolans hierarki.
LikeLike
Det handlar om perception och spegelneuroner och förmågan att läsa av diffusa signaler.
Jag har en uppövad förmåga att känna vibrationer i luftens molekyler.
Min fru säger att jag är hypersensibel.
Det är ett handikapp.
LikeLike
Kanske.
Men jag antar att du betraktar det som en del av dig själv?
Jag gissar också att du skulle sakna den här egenskapen om den försvann?
LikeLike
Ja, hård hud och skygglappar kan nog göra livet något enklare, men troligen också enkelspårigare och kanske även lite tristare.
LikeLike
Mats
Det snabba svaret är JA
Jag behöver få vila.
En ständig jakt. Efter vila.
Men å andra sidan. Vem skall sitta i fikarummet och predika för grabbarna (gubbarna) om den kollektiva ondskan.
(se dagens Skavlan så förstår ni vad jag menar)
Philip Zimbardo kunskapskompis till Millgram.
http://svt.se/2.149571/1.2307340/
Den kollektiva ondskan. Nyliberalism! Jag “gapskrattar” åt individer som inte förstått hur evolutionen funkar. Fri vilja = utopin Jesus
Gudrun tittade också in. Min hjärna trädde in i mental dvala.
LikeLike
Spegelneuroner och en perception har vi alla. Men jag tror att problemet uppstår på en nivå över den rena kemin och biologin. En lyhördhet för vad som händer, känslomässigt, ja.
Dels kan jag tänka mig att det finns för lite kunskap om vad som händer i stora (för stora, där relationerna blir fler än man riktigt klarar av) barngrupper. Dels att personalen inte för sig själva har definierat sin roll så att den innefattar ett känslomässigt och socialt engagemang. Mer än på ett ytligt plan.
LikeLike
Mats, Hmmm i ena ögonblicket glorifierar du barnens fria fotboll och i nästa ögonblick är det fel när inte vuxna är tillräcklig synliga.
Anders, du är naturligt arg över det du råkat ut för, men samtidigt tror jag att du gärna vill välja hur du förbereder dig för ett svårt uppdrag.
LikeLike
Jag återerinrade mig Zimbardos forskning och att hans huvudpoäng om miljön och rollernas betydelse. Jag upplever ju både Rousseau och de som ska disciplinera till godhet som naivt okunniga. Jag minns två olika fotbollsplaner, den ena var ängen där Olles mamma ibland kom ut med saft, den andra var grusplanen mellan höghusen där den fulla kvinnan kom ut och skrek. Gissa på vilken fotbollsplan alla fick vara med och på vid vilken det kunde utbryta slagsmål om rätten att vara med.
Fundera på effekten av rastvakter som oroar sig över åtgärdsprogram och hur de ska hinna förbereda nästa lektion?
Fundera på effekterna av att ha skolsköterskor, vaktmästare, kuratorer… med tjänsterum och besökstider må-to 9-10?
Rapporten hade med en tanke om att lärare som man visste att de skulle vara på ett visst ställe hade mycket bättre effekt än de som plötsligt kunde dyka upp och komma på den som misskötte sig. Varför?
LikeLike
“Det behövs en by för att uppfostra ett barn”
Frågan är hur aktiv den där byn behöver vara? Bilden av miljöns och kulturens betydelse är inspirerande. Alternativet är stödinsatser och specialpedagogik.
LikeLike
Dina exempel tycker jag är belysande. I första finns det vuxna som bryr sig, som förstår att skapa en god stämning. I den andra saknas det.
I min bransch är det många som verkar se sig som just rastvakter. Man vaktar “fångar”. Vad barn elever behöver är närvarande och godhjärtade vuxna. Någon vuxen att samspela med. Både när det gäller dagis och skola, är det viktigt att komma ihåg att den mest grundläggande relationen är den mellan vuxen och barn, inte fröken och elev. För barnen är vi i första hand vuxna. Och det är vi vuxna som sätter standarden och skapar en stämning, antingen med vår närvaro och inlevelse eller med vårt oengagemang och frånvaro.
Så även om samhället runt om påverkar, så är de vardagliga relationerna mycket viktiga för barnen.
LikeLike
Just denna insikt saknas i de evidensbaserade programmen!
Därför kan aldrig mobbning ses som något isolerat från den övriga verksamheten.
Förbjuden tanke: skolan är en del av problemet.
LikeLike
Bravo, Mats! Förbjudna tankar behöver tänkas högt, prövas och betraktas från många håll.
LikeLike
I min vision har lärare och många andra vuxna i skolan arbetsuppgifter och projekt på gång i skolmiljön. Vi bygger en skolmiljö tillsammans istället för att vakta.
I min vision tar vi ändå hänsyn till att lärare behöver tid med kollegor, för förberedelsearbete och efterarbete. Enkla lösningar och att spara sig till en bättre skola, nej tack SKL det leder inte till något gott.
LikeLike
Är du där nu igen? På en lördag?
Kan inte stackars SKL få vila sig en dag?
Men i övrigt håller jag med!!!!!
LikeLike