Jag hoppar till inför titeln som är en uppenbar provokation mot skola i allmänhet och lärarutbildning i synnerhet. Länk till facebook
Jag citerar från presentationen på FB:
“Jag har använt mig av samma anteckningsblock sen jag gick i sjuan. I det blocket har jag klottrat på hälften av sidorna och antecknat kanske en halv sida (jag skulle tro att det var från en biologilektion i åttan). Vad jag menar är att jag inte tycker att man ska ödsla tid på onödiga saker under sin skoltid. Visst är det bra att lära sig studieteknik och hur man ritar en tankekarta, men jag anser att det inte är det som ger dig de högre betygen. Istället har jag under mina år bakom skolbänken funderat ut hemligheterna bakom vad som gör just dig till en MVG-elev, och inte bara en i mängden.
Jag har lärt mig hur man håller ett föredrag på MVG-nivå, utan att ha skrivit ner ett ord. Jag har lärt mig hur man kan komma för sent och ändå få ett plus i kanten. Jag har till och med lärt mig att behärska konsten att räcka upp handen fast jag inte ens vet vad vi pratar om. Vissa har talang för att sjunga, vissa har talang för att spela tv-spel och andra har talang för att göra en frivolt mitt på trottoaren. Jag råkar ha en talang för att slappa framgångsrikt, och med hjälp av den här boken vill jag ge dig ett litet hum om hur man gör.”
Det känns som om våra utdragna diskussioner om pedagogik, mål, innehåll, metoder, möten, mening och så vidare kommer från en annan planet. Nu gäller det att få så mycket ekonomiskt utbyte som möjligt genom minsta möjliga ansträngning. Det handlar alltså i första hand att koda av läraren rätt. Betygen är skolans mål och mening.
Skolan som spel! Varför inte?
Jag tror att den här boken skulle vara ett spännande underlag för ett seminarium om bedömning. Antagligen är Douglas mer än villig att dela med sig av sin visdom och vi lärarutbildare behöver nog se skolan ur hans perspektiv oftare.
Bedrövad lämnar jag bokhandeln med Jacques Werups senaste bok Medan jag levde under armen.
Jag lyssnar på Paul Simon – Once Upon A Time There Was An Ocean och fastnar på raden:
Nothing is different, but everything has changed.
Tysta tankar 
Jag möter många elever med precis samma inställning som Douglas och jag lyckas lura dem nästan jämnt. De brukar lära sig ett antal viktiga saker hos mig ändå. Haha höhö HAHAHA
Vill ni veta hemligheten? Det är inte att jag är så smart eller något sådant, det är att Douglas och de andra innerst inne vill lära sig saker.
LikeLike
Jag har läst boken, och vitsen är inte att Douglas inte vill lära sig saker. Han vill lära sig en väldig massa saker, det han inte vill är att lägga en massa energi på vad han upplever som irrelevanta saker. Med andra ord – att han upplever de kunskaper skolan vill att han ska visa upp som onödiga och så urmodiga att bästföredatum är passerat.
LikeLike
Hans inställning kolliderar med den skola vi känner till – som definierar sig själv utifrån en uppsättning värdefulla baskunskaper som ska planteras och kontrolleras.
Douglas bildningsbegrepp är nog större än så.
LikeLike
I kollisioner mellan olika synsätt kan man hitta en enorm mängd möjligheter till lärande. Varken skolans baskunskaper eller Douglas kunskapsträvanden är fel och jag upplever att en frisk diskussion kring dem kan förse Douglas med det bästa från två världar.
Vi har något viktigt att lära ut i skolan men i sann Ferenc Marton anda blir detta ändå bättre av att öppna upp genom att visa på alternativen.
LikeLike
Mats, visst är det så, därför ligger hans bok i högen ‘potentiell kurslitteratur’ inför nästa läsår här hos mig =)
LikeLike
Det visar sig ofta vara så att de kunskaper kursplanerna betonar överlappar mycket med de kunskaper “Douglas” vill lära sig. När vi är medvetna om att det inte är boken eller anteckningarna som definierar målen så kan det gå väldigt lätt att möta “Douglas” och de som liknar honom.
Det finns förstås en risk att en elev som tolkar skolkoden som att boken och anteckningarna avgör kan tycka det är väldigt orättvist när Douglas får bättre betyg men jag undrar om det är speciellt många lärare Douglas lurar.
LikeLike
Om vi ska betygsätta social kompetens och strategisk förmåga att utnyttja sina resurser är betyget givet MVG+++++!
Men för mig som lärarutbildare är det besvärande om studenterna fokuserar på annat än kursmålen. Jag tror ju att just de kunskaperna är nödvändiga för att klara jobbet.
LikeLike
Fast jag pratar inte om social förmåga utan om att de här eleverna också har lätt att förstå de resonemang som kursplanemål satt upp som viktiga. De har kanhända lite orättvist lätt att tillägna sig den nödvändiga grunden av fakta men vi kan inte ge dem lägre betyg för att de uppnår målen på ett väl enkelt sätt.
LikeLike
Jag tolkar inte det som att Douglas fokuserar på fakta. Däremot har han hittat en väg att bli överbelönad för sin reflexiva förmåga. Han har blivit en kriterieryttare….
LikeLike
Nej Douglas fokuserar inte ett enda dugg på fakta utan han sveper med sig en nödvändig del fakta för sina resonemang.
LikeLike
Jag kan fylla på med ett exempel från kursen Teknikutveckling och företagande och betygskriteriet “att förstå företagandets villkor”. För de flesta elever är det här ett mödosamt arbete med anteckningar från berättelser, tankekartor och faktaspäckad text för att sen börja visa förståelsen genom att sätta ihop informationen till meningsfullheter genom att spegla den i varandra och sin övriga omgivning. “Douglas” slöar hela vägen genom arbetet men sen om jag lockar in honom i en diskussion om ämnet företagandets villkor demonstrerar han stora insikter i drivkrafter, framgångsfaktor och arbetssätt. Det är ett solklart MVG både för kursplanekriteriet och för att klara sig i verklighetens företagarvärld.
De flesta behöver den mödosamma vägen dit men Douglas är värd sitt betyg trots sin slöa seglats fram till det.
LikeLike
Jo jag känner igen. En del studenter läser alla böckr och försöker memorera dem ordagrant – men misslyckas ändåmpå tentan.
Livet är inte rättvist!
LikeLike
För att spä på diskussionen lite var det något i den stilen Douglas gjort som vi praktiserade när jag gick på KTH och Stockholms Universitet för “hundra år sedan”.
Det första vi gjorde när kursen började vara att samla ihop ett antal tentor från gångna år. Skanna igenom vad som frågades. Minimerade läsavsnitten i kursliteraturen till de områden vi statistiskt kom fram till att lärarna ställde frågor om och lät någon stackare gå på föreläsningarna för att anteckna.
Var det extra tråkigt lät vi de som var intresserade av ämnet läsa det före oss andra, varpå vi tog deras övningsuppgifter och rättade beräkningsfel och svenskan.
Så kan det gå till. Man kan inte bli Tarzan i alla 50 examensämnen i en civilingejörsexamen. Det gällde ju att komma ut ur plugget på stipulerad tid.
LikeLike
Så vad lär vi oss i skolan?
LikeLike
Att det är vad vi ser ut att göra, inte vad vi faktiskt gör, som gör skillnad.
LikeLike
Är lösningen ännu mer rigorösa tester?
LikeLike
Börja i andra änden – vilket är problemet som adresseras? Definiera det, så blir det lättare att hitta en adekvat lösning.
LikeLike
Problemet är att vi romantiserar en bild av motiverade barn som behöver viktiga kunskaper för att gå vidare i livet. För barnet är skolan ett spel – en bana hos Super Mario där det gäller att hitta fusket på snabbast möjliga sätt.
Det är en annan form av färdighet som vi inte riktigt har fångat in på kursplanenivå. Bologna tänker i andra banor!
LikeLike
Ett utmärkt första steg. Problemet ligger alltså i att synen på barnen inte stämmer överens med verkligheten.
Vi kan inte ändra på barnen så att de passar in i vår syn på dem. Alltså får vi ändra på vår syn på barnen.
Hur gör vi lättast detta? Jag tror det blir svårt att förmå oss att ställa upp på att skriva tester, rigorösa eller inte, för att inte tala om vilken dyrbar och omständlig byråkratiapparat som skulle behövas! Och frågan är vem som skulle bedöma dessa testresultat och dra slutsatser utifrån dem?
Jag föreslår att vi försöker hitta en annan väg, vad säger du om det?
LikeLike
Det blir spännande att se om studentinflytande är en möjlig väg. Frågan är om känslan av delaktighet går att använda för att lyfta innehållets betydelse. Nu är allt fokus på bedömningen och betyget.
Men vad är det vi mäter? Och varför!
LikeLike
Allt beror på vad man lägger i begreppet ‘studentinflytande’
LikeLike
Det går naturligtvis att hålla den här diskussionen väldigt kort och hänvisa till att de har sökt till en utbildning som ser ut på ett visst sätt. Då är förhandlingsutrymmet väldigt begränsat.
LikeLike
Det är en tolkning av begreppet. Lite rumphuggen känns den, och lite grottmänsklig på ett slags ‘jaja, gå på två ben om du absolut vill men kom inte till MIG och klaga när du får ont i ryggen’-sätt…
Men visst stämmer det. Risken att skolan rätt som det är står inför ‘en utbildning som ser ut på detta sätt vill ingen söka, siste man som lämnar bygget i kväll släcker och larmar’-situation finns dock, och det vore kanske lite snopet.
Jag hade nog valt en annan väg om jag var ni, men det är jag det.
LikeLike
Den nya lärarutbildningen är starkt definierad centralt och utrymmet för kursledare/arbetslag är litet. Tanken på att öppna för en diskussion med studenterna om innehåll är skrämmande ( och mycket lockande)
LikeLike
Att öppna för en diskussion innebär bara att man lovat att de får tycka, inte att man ska ta någon som helst hänsyn till vad de tycker.
LikeLike
Då kanske det är ärligare att inte ge illusionen av möjligt inflytande.
Märks det tt jag är osäker på maktförhållandena i en massutbildning?
LikeLike
Jag skulle ljuga om jag inte svarade ja på den frågan.
Ja, det vore ärligare. Dessa skendemokratiska låssasinflytandesituationer som genomsyrar ungdomars liv idag ger inte sällan en skev uppfattning om vad demokrati faktiskt är, om vilka möjligheter till inflytande man som enskild människa faktiskt har, och vilka skyldigheter denna frihet innebär. På lång sikt och i ett samhälleligt perspektiv kan det visa sig att detta är rent destruktivt för demokratin.
LikeLike
Oj, vad jag ställde till det.
Vad jag försöket säga är att hur mycket ni lärare på akademisk nivå förr i världen försöket kringränna eleverna lyckades ni inte.
När ni sedan gått den gymnasiala vägen med schema, meritpoäng och studiegång har ni fullständigt missat den akademiska friheten.
Vitsen på den tiden jag gick på dessa anstalter var att vi i vår egen drivkraft lärde oss något, även om jag vissat HUR tidigare. Det var inte på något sätt så att vi inte kunde ämnet utan valde en smartare väg att nå resultaten än vad institutionen räknat ut.
Nu när den akademiska utbildningen mer liknar gymnasiet är det bara programerad kunskap som rapas upp därifrån. Lika intressant som att vrida och vända på formler.
En koppling mellan studiemedel och prestation är fullständigt fel för att få fram en kunskapgeneration.
Ropen skalla: “Frihet och kunskap till alla”! , möjligen med tillägget “för dem som kan”.
LikeLike
Det kan vara så att Berglunds bok upplevs som obehaglig och aningen oseriös för att han pekar på något vi lärare inte alltid vill erkänna för oss själva (eller andra) – vi är utbytbara.
LikeLike
Vi lärare är absolut utbytbara men när vi läser Douglas bok ska vi veta att “Douglas” i allmänhet brukar ha haft lärare som har lärt honom viktiga saker. Vi är olika och absolut inte enkelt omplaceringsbara kuggar.
När en kommungubbe läser Douglas bok och slänger ur sig förenklade recept om skolan ska vi vara medvetna om att kommunen lätt skulle kunna byta honom mot någon bättre medan skolan sällan har möjligheten att byta ut en lärare mot någon bättre.
LikeLike
Det jobbiga är att det inte lönar att klaga över att en publicerad bok är publicerad. Ett sagt ord kan inte osägas, en tänkt tanke kan inte otänkas.
När en kommunpolitiker eller kommuntjänsteman, man eller kvinna, läser boken och tolkar verkligheten utifrån denna är det upp till lärarna i kommunen att visa hur det egentligen ligger till.
LikeLike
Hur byter man ut kommungubbar? Vad menar du? Politiker eller tjänstemän?
Jag hänger inte med!
LikeLike
En kommunpolitiker som tror att man ska anpassa hela skolan efter de behov Douglas har kan man rösta bort. En kommuntjänsteman med den åsikten kan få sitta och fylla i papper där h*n inte gör skada tills h*n tröttnar och byter jobb.
LikeLike
Jan, tror du själv på det du just skrev?
LikeLike
Douglas bok är rolig och jag tror att det skulle vara stimulerande att träffa honom. Det är inget problem med boken om vi lärare inser att den inte trycker ner oss och gör oss mer utbytbara. Hade inte någon lärare lyckats ganska bra på vägen så hade inte Douglas kunnat få till en så välskriven bok. Lärarkåren kan känna rätt mycket stolhet över vad vi ändå lyckas med.
LikeLike
“17 hemliga råd om inlärning” av Ivar A. Bjørgen.
LikeLike
Är det samma upplägg? Kan du ge en vink?
LikeLike
Den handlar också om hur man på ett enklare sätt ska klara sina studier. Kanske inte lika utmanande. Men vad sägs om att skolan kanske inte alltid är den bästa platsen för studier?
LikeLike
Maths, klart den inte är. Skolan är EN plats för studier, en bland hur många som helst, egentligen. Det som gör skolan speciell är att den är en plats skapad för att ge utrymme för studier, till skillnad mot många andra platser där studier och lärande liksom är en bieffekt.
LikeLike
Jag tror också att informellt lärande ofta är överlägset. Frågan är hur man tar med sig dessa kunskaper in i systemet och får dem validerade?(poängsatta)
Jag uppfattade nog bokem mer som ett sätt att runda systemet och det tror jag är en riskabel teknik i längden. Jag blir ganska provocerad av studenter som tror att de har listat ut hur jag tänker…
LikeLike
Men är inte tanken att dom ska lista ut hur du tänker? Om dom förstår det, så vet dom ju också vad som ska lära sig. Det visar också prov på mentaliseringsförmåga, vilket är viktigt.
LikeLike
Nej – poängen är att jag vill att de ska använda sin energi till att tänka själv och använda teorier för att bearbeta sina egna erfarenheter. Om fokus ligger på att de försöker lista ut hur jag vill att de ska tänka avstannar den här processen och resultatet blir… dåliga och ängsliga lärare som är rädda för att tänka fel!
LikeLike
Men jag är medveten om att det finns en uppenbar risk för rundgång här – Moment 22!
LikeLike
Visst är det så – dilemmat är att elever och lärare har olika mål med det som pågår i klassrummet (eller var man nu håller till)
LikeLike
Ferenc Marton tanke, eleverna ska både lära det normativa (utprovade arbetssättet som läraren kan) och ha kunnat spegla detta i många alternativa angreppsätt.
LikeLike
Spännande tanke : måste läraren stå för den normativa positionen?
Vilket utrymme finns för olikheter och osäkerhet?
Studenterna kommer till mig med troskyldiga frågor:
– Vilket är egentligen det bästa sättet att käranden läsa?
LikeLike
Och svaret är helt enkelt:
-Käre student, precis som du och jag lär oss saker på olika sätt beroende på olika kynne, olika erfarenheter och olika möjligheter i vardagen så passar olika sätt olika bra för olika elever. Därför behöver en lärare en rikt varierad uppsättning metoder och en grundlig och ingående insikt i hur läsinlärning går till. Läraren behöver också vara medveten om att h*n aldrig kommer att bli fullärd, och vara ödmjuk inför detta.
LikeLike
Marton utvecklar sin tanke och jag är inte säker på att jag kortfattat kan göra den rättvisa. Den normativa tankegången måste alltid finnas med och ibland är det bara läraren som har den. Sedan är hela dynamiken uppbyggd kring att utnyttja olikheter i gruppen både för att presentera spännande alternativ och för att presentera fakta och normativ metod.
LikeLike
Mats, vuxna är normen, det beprövade. Och barn och ungdomar har i alla tider utmanat och ifrågasatt just detta för att hitta sin egen och tidens mening. Redan de gamla egyptierna utnyttjade den då ganska nymodiga uppfinningen att skriva, till att ondgöra sig över ungdomens förfall. 😉
LikeLike
Jo men vi tänjer nog på begreppet “normativ tanke” om vi öppnar upp för tolkningen “det finns ingen norm”.
Jag är rädd att den metakognitiva aspekten har både sin lockelse och begränsning här. Vi vill ju inte trampa ner i relativism!
LikeLike
Jag förstår att jag representerar makten och i den meningen måste vara beredd att klargöra för mina värderingar. Vid betygssättning blir det här ytterst nödvändigt och ingen tvekan får råda om vilka regler som gäller.
Samtidigt har jag svårt att vänja mig vid tanken på att skolans yttersta funktion skulle vara att lista ut hur läraren vill att du ska tänka. Det känns liksom lite – tomt?
LikeLike
Tja, jo, det är ju så.
Lärarutbildningen representerar makten, liksom läraren representerar makten gentemot eleverna. Det är en delikat position som kräver både integritet, etik och ödmjukhet. Elevens rättsäkerhet underlättas av öppenhet och transparens, liksom studentens gör det på högskole- och universitetsnivå.
Men än en gång – elevens och studentens perspektiv är ett annat. Vi talar om läskoder och skolkoder, men lärarkoder, det faktum att olika lärare ser olika på lärande såväl som kunskap och redovisandet av dessa är något vi gärna undviker att närma oss.
LikeLike
Ett spännande moment är att be studenterna konstruera tentamensfrågor och diskutera vilken kunskapssyn som ligger bakom deras förslag.
Går de att rätta?
Motsvarar de kursmålen?
Finns det utrymme för eget tänkande?
LikeLike
Att öppna upp för att det inte finns några normer är lika spännande som att fundera kring konceptet anarki och nog lika förödande i praktiken.
Jag ser att de mest spännande kreativa skapelserna tillkommit i polemik mot någon norm och ofta resulterat i relativt små modifieringar av normen.
LikeLike
Men att “fundera kring konceptet anarki” kan väl inte vara så farligt?
Problemen uppstår väl när man försöker förverkliga det.
Idén om “ingen makt” är också ett normativt påstående som vi måste förhålla oss till.
LikeLike
Det är intressant att fundera över varför det uppstår problem när man försöker förverkliga koncept som anarki. Vad faller det på?
LikeLike
Att fundera kring konceptet anarki har lett till många viktiga aha-upplevelser. Att fundera kring varför det inte fungerar i praktiken kan säkert vara minst lika lärorikt. Är det så att vi behöver någon typ av konfliktlösningsmetod eftersom våra behov inte alltid fungerar ihop och att “den starkes rätt” är en av de lättare att ta till men ganska usel på andra sätt.
LikeLike
Kan det vara intressant med lite fotbollsexempel även i den här tråden. Under min uppväxt var den vanligaste metoden för att bestämma fotbollslag en som byggde på en variant av “den starkes rätt”, dvs. de duktigaste fotbollspelarna valde lag. Under en period var dock den duktigaste fotbollsspelaren ganska okänslig för effekterna av lagsammansättningen. Elitlaget mot “resten” ledde till tråkiga matcher och kraftigt dalande intresse för att vara med.
Vilka kriterier kring bestämmanderätt är bra för organisationen och ledarskapet?
Ska de som liknar “Douglas” bestämma skolans arbetsmetoder?
Hur skapar vi ett ledarskap som är bra för många?
LikeLike
Bra exempel! Huvudfrågan är tilltron till barnens förmåga att skapa lekar bortom de vuxnas kontroll.
Min erfarenhet är att de barn som är lekskickliga har hög status på förskolan. Deras makt bygger alltså på en förmåga att organisera meningsfulla lekar där många är delaktiga.
Den andra formen av makt kanske handlar om att bevara privilegier. Vi ska nog inte blanda samman de här formerna av maktutövning.
Just fotboll är ganska trist om inte lagen är jämna även om man kan hitta många sätt att skapa handikapp (krympa mål, ge försprång o.s.v.) Till sist vill vi ju bara spela!
LikeLike