Jag går en högskolepedagogisk kurs och om några år kanske jag kan kalla mig senior adjunkt. Det betyder ungefär överårig påläggskalv i utrotningshotad yrkesgrupp.

Idag föreläser rektor Lennart Olausson om universitetens historia och det är spännande att jämföra de olika idéerna om vad som har varit lärosätenas huvuduppgift genom tiderna. Lunds universitet startades på 1600-talet med det uttryckliga syftet att göra svenskar av danskarna med hjälp av tyska lärare (eller var det tvärtom?)

Vi diskuterar det moderna humboldtinspirerade universitetet där forskarna är en sorts fria andar som tjänar vetenskapen under rituella former. Verksamheten sker med oklar anknytning till samhälle och yrkesliv utanför murarna, men åtnjuter naturligtvis starkt statligt beskydd.

Malmö högskola intar en delvis annan position och rektor beskriver det som en postmodern kontextualiserad hållning. Omvärlden sipprar in och påverkar vår verksamhet och myten om den fria och oberoende forskningen känns avlägsen. Vi vill gärna vara en del av det nya och den uttryckliga ambitionen är att bygga många broar mellan högskola och näringsliv i någon form av partnerskap.

Utanför högskolans murar är inte respekten för formell kompetens lika stor och det är inte govt att en avhandling öppnar dörrarna. Vi opererar på en marknad och bygger ett varumärke. Frågan är hur långt vi vågar gå i vår iver att omfamna det entreprenöriella?