Anette Hellman disputerar och jag läser presentationen med intresse.
Jag har tidigare kritiserat författaren och är lite undrande inför utgångspunkterna som tycks vara starkt inom-institutionella (Länk till tidigare inlägg)
Anette Hellman använder sig av uttrycket pojkighet, snarare än maskulinitet. Detta för att de normer som barnen i förskolan förhåller sig till väldigt mycket har att göra med hur man förväntas vara som barn. Och där är ålder viktigt.
Jag skulle nog föredra att Anette använde ordet “pojkaktighet” i stället för “pojkighet”. Den här “manliga” positionen är naturligtvis ett resultat av förhandlingar och en ytterst tillfällig konstruktion. Men det är bra att begreppet “hegemonistisk maskulinitet” avfärdas som analysverktyg. Det ger inga ledtrådar vid tolkningen av barns lek och låser blicken vid traditionella maktmönster.
Det här med “ålder” som kategori är ganska nytt för mig. Är det den vilda tonårspojken som spökar i bakgrunden? Någon som ska tämjas?
Genom att berömma vissa handlingar på det här sättet, och koppla det till kön, lärs barnen hur man bör göra som pojke eller flicka. Att bli stor innebär att leva upp till förväntade könsmönster.
Jag skulle hellre säga “att bli stor innebär att våga experimentera med förväntade könsmönster”. Den där enkla linjära socialiseringen är en alltför banal som modell för de komplicerade processerna.
När det gäller själva sakfrågan är jag osäker. Du kan naturligtvis i god postmodern anda färglägga Batman hur du vill men jag är rädd att myten banaliseras om vi gör honom alltför deltagarstyrd. För den som verkligen älskar Batman är det här en viktig fråga – även om vi har vant oss vid att vår hjälte gestaltas av olika skådespelare och tecknas av olika tecknare.
Om jag minns rätt var Fantomen (Dragos) lila i vissa länder?
Grattis förresten! Jag återkommer när jag läst.
Tysta tankar 