Jag raglar ut från National Portrait gallery bedövad av alla intryck. Varje tid har sitt sätt att avbilda sina hjältar och det finns många spännande exempel på konstnärer som försöker tänja på gränserna. Själv fastnade jag framför Wallis Simpson och Dylan Thomas.

I teaterkvarteren runt Leicester Square hittar jag en ostaffär och en liten bit av mig själv.

På puben bakom Liverpool street ser vi Arsenal förlora mot Chelsea. Min bordsgranne är brorson till den assisterande hjälptränaren och bedövande påstridig i sina goda råd till spelarna:
– For Gods sake, listen to me for once in a lifetime…

Jag drar mig undan till toaletten och möter mig själv i dubbel upplaga. Nu vet jag dessutom varför handfläkten heter Airforce.

Jag undrar om det är en bra idé att påbörja en pretentiös serie med reflekterade självporträtt från offentliga toaletter? Finns det något bättre sätt att skaffa sig dåligt rykte som självupptagen?

På den här puben serverar de i alla fall gott veteöl.