Elin Ruth Sigvardsson – Is It Over – Radio Edit
Jag gillar att köra bil och ibland känns motorvägen mellan Vellinge och Malmö mindre kort. Idag hör jag en ny röst och gissar vilt på Martha Wainwright innan jag får reda på vem som sjunger. Hur har jag kunnat missa det här?
Hemma letar jag reda på några Youtubeklipp. Det är inte riktigt lika kul och hon är verkligen väldigt ung.
Men begåvad!
![]()
Det finns många duktiga tjejer nu för tiden.
Men det finns en hinna, en plastfilm som hindrar mig att fullt ut beröras.
Ett fabricerat maner. En slags stelhet och känslomässigt förutsägbart efter att man hört en eller två låtar. Själen får liksom inte komma fram i helljus.
Det är möjligt att det fanns samma typ av maner hos mina kvinnliga stjärnor på 70 talet. Men det fattade jag inte.
LikeLike
Jag håller med! Det där sköra onämnbara går inte riktigt att beskriva och jag utgår nog från att det är jag som cynifierats och inte riktigt låter mig svepas med.
Det handlar delvis om att våga släppa kontrollen och lägga analysen åt sidan. Maner får vi nog alltid räkna med . Drömmen om det absolut autentiska är nog bara en dröm.
LikeLike
Tjejer utan plasthinna, antidot mot cynism
Fiona Apple : I know
Melody Gardot: Love me like a river does
LikeLike
tack! Snyggt och nervigt.
Bildspråket riskerar att ta bort lite av allvaret från sångerna – kanske är det genrens förbannelse? En hotande banalitet genom konkretion.
LikeLike
blunda 😛
LikeLike
Jag önskar att jag inte var så nyfiken… Bra råd!
LikeLike