Den stora valtröttheten drabbar mig. Tanken på nyval skrämmer mig mer än allt annat och jag dansar fram till urnorna (varför heter det så – det är väl ingen begravning?) med ett hysteriskt skratt.

Statyn i ljusgården skrattar hånfullt mot mig. Den heter fortfarande Patterns of failure. Kunde det vara mer ironiskt?

Säkert – Dansa, fastän hjärtat blöder