Sydsvenskan bjuder på den generösa rubriken “FP vill lära unga att läsa böcker” och blåser därigenom liv i den periodvis avsomnade kanondebatten. Två skräckinjagande topplistor (barnens och lärarnas) presenteras över vilka böcker som skulle kunna ingå och jag värjer mig mot den här formen av ultrapopulism. Inte heller den samlade litteraturvetareliten torde erbjuda ett trovärdigt alternativ
Om vi ska återupprätta läraryrkets status måste det vara en rättighet att efter 4,5 års högskolestudier ha mandat att avgöra vilka böcker det är som barnen behöver för att uppnå målen i ämnet svenska. Det handlar om professionalitet och yrkesstolthet.
Och att möta barnen där de är.
Tysta tankar 
Det här med Kanon är en stor och omfattande fråga. Nu vet jag ju inte hur Fp presenterar sin ide om Kanon och varför den knyts just till skolan. Allmänt tangerar väl detta med kanon konstbegreppet, där bl.a. enskildheter och konstnärer behöver legitimitet och arbetsmöjlighet. Å andra sidan vägs också en annan motsatt funktion in, den att hålla samman samhälle, det är helt okej att sörja att vi inte längre ser på Hylands Hörna gemensamt men att värna andra gemensamheter, andra företeelser som reproducerar mänsklig erfarenhet, historiskt och i nutid, ÄR det verkligen bara elitism … ? Att Läraren efter 4.5 års studier själv får besluta vad som läses i skolan låter rimligt, vi litar på att denne ändå nånstans presenterats en kanon under sina litteraturstudier?
Det jag däremot vänder mig starkt emot är väl att värdera, t.ex. läsandet … läsa är bra, läs mer, men när du läser mer, om du inte omges av ett vatten där det simmar en mångfald av fiskar var ska du då fånga din föda?
Det är ett skämt att påstå att bildning inget är värd, det är inte det enda som är värt nåt, men det ÄR väl fortfarande en enklav nånstans nere i undervattnet som fortfarande lever och som ger människan tröst och näring? Inte behöver vi försvara populärkulturens ställning, den har ju sina bastioner säkert befästa, se bara på ungdomars tv- vanor kopplat till klass.
LikeLike
Frågan om populärkulturens ställning är också starkt laddad och jag är inte säker på att vi har en enhetlig tolkning av begreppet. Magnus Perssons bok använder vi i läraruitbildningen och då handlar det mycket om barns erfarenhetsvärldar – och de tror jag behöver synliggöras i skolan om vi ska skapa en levande undervisning.
Men det är sant att lärares val ofta är en chimär. De skolas in i en kanon med hjälp av läroböcker och tradition!
Striden står väl kring vad som räknas som Bildning? Och där finns starka motsättningar som blev synliga redan i betänkandet “Skola för bildning”
LikeLike
Jag befarar att referenserna vi använder för att kommunicera framför allt i våra nära relationer, men också i de professionella innehåller en hel del kulturellt betingade kluster av “vetande”, så också satir och humor. Därför kan det som på ytan tycks vara slit och slängig underhållning förutsätta kännedom i idetraditioner som är specifika för t.ex. vårt kulturarv.
Mer än att fundera kring en litteraturkanonlista för skolan vill jag tänka på hur vi breddar vår kunskapsbas till att också inbegripa traditioner från, för oss sett, bortre delar av världen.
I möte med människor från andra kultursfärer har jag många gånger fått haja att mycket som jag vet, är inget värt eftersom de människor jag mött vet om allting annat. Det som extremast skiljt sig åt och även påverkat kommunikationsmöjligheterna, enligt min uppfattning, är tankereferenser som hör hemma i hur vi i Skandinavien och delvis delar av övriga Europa nedmonterat Gud, nedmonterat de borgerliga traditionerna, liksom hur vi med hjälp av psykoanalysens ide, har ersatt familj och auktoritet som minsta helhet. Det är inte så lite med hjälp av konst detta skett.
För att kunna förankra sig i sitt ursprungs historia, och för att kunna möta sig själv, sin nästa och världens folk krävs att vi språkligt hanterar våra ords innebörder och konnotationer. För att utveckla vår globala värld till en värld där vi lever i samförstånd krävs kunskaper, insikter och förståelse. Inte sällan presenteras den typen av erfarenheter fördjupat i konstnärligare produkter(än en lärobok i historia, religion, samhällsvetenskap).
Läskanon hos Fp kan av mig lätt sättas ihop med val- pampfletten som kompas med Sabunis bild på affisherna: “Svenska språket”, och för mig slår det an språktesthörnan där Invandraren ska Lära sig prata ordentligt och där vårt arv av Strindberg och Fröding inte skall förgås.
Naturligtvis finns ingen enskild “Läslista” som råder bot på detta ökade krav på kommunikationsförmåga, men ett reproducerande av tankegods som förpackats i ett brett urval av verk, litteratur, pjäser, sånger, filmer, det hoppas jag att ungar ska få möta, bearbeta, förstå och samtala om.
LikeLike
Jag är osäker på vad som är kärnan i förslaget:
“Vi tycker att böcker är viktiga”
“Vi vet vilka böcker som är viktiga och vill tala om det för lärarna”
“Vi vill att skolan ska fokusera på kommunikativa färdigheter och använda de nödvändiga redskapen för att utveckla dessa”
Nej – jag tror inte att kanonbegreppet går att dekonstruera till något vettigt. Det stinker.
LikeLike
Jag hittar inget om att fp skulle begränsa lärarnas frihet att välja böcker. Listan är bara en rekommendation som i och för sig kan läsas av föräldrar och elever så att de skulle kunna ifrågasätta en lärares bedömning. Den möjligheten till konstruktivt ifrågasättande känns bara positiv för eleverna och inte som något problem för lärarna. En duktig lärare bör förstås ha gedigna förklaringar till varför han strukit all läsning av exempelvis Strindberg.
LikeLike
Jag har aldrig gillat det där littaraturkanon förslaget. Det vore väl bra om lärarna läste de där böckerna (det är nämligen inte alls sagt att de har idag), men elever måste man möta där de befinner sig. För vissa elever är en Sune bok en stor prestation. Jag har som första mål att alla elever ska förstå att det kan vara kul att läsa, som andra mål att det ÄR kul att läsa. Det målet kan man glömma med en litteraturkanon.
En sak som särskilt retade mig på gymnasiet var lärare som förstörde Shakespeare på högstadiet. I den ålder när de började kunna uppskatta honom kräktes de redan åt alltsammans. Man kan alltså ge tonåringar avsmak för en författare genom fel presentation, fel urval och genom att servera det till elever som inte är mottagliga.
Nu måste jag erkänna att jag inte kan låta bli Shakespeare på högstadiet själv heller. 🙂
LikeLike
I den mån man har bra skäl att välja en viss typ av litteratur, vilket jag tycker många svensklärare borde ha så skulle det här förslaget inte begränsa alls. Jag minns dock min svensklärare som gjorde ett poltiskt urval för en ideologisk omskolning. Jag tror fortfarande inte på något annat än rekommendationer men jag tror att risken att behöva förklara sig skulle avskräcka de dåliga men inte hämma de som har bra skäl.
LikeLike
Jag tror att den tiden är förbi då någon med självklar auktoritet kunde peka ut de viktiga böckerna.
För att göra det mer gripbart försöker jag översätta till barnvisor. Visst är det lockande med en gemensam sångskatt men jag tror att försöken att kora “de viktiga sångerna” är dömda. Just nu tror jag att energi är den centrala kvaliteten!
Shakespeare? Jag märker att det till och med är svårt att stava till namnet!!!!!
LikeLike
Det handlar mer om att hålla igång diskussionen om litteratur. Sen kan det vara viktigt att eleverna möter många former av språk.
LikeLike
Behöver vi verkligen politisk styrning för att hålla igång den diskussionen? Spåren från historieämnet förskräcker!
Jag tror att kanon är starkt förknippat med nationalism och att värna “kvalitet”. Det finns andra värden som jag vill försvara.
LikeLike
Jag framhärdar med att man ska akta sig för att sabba klassikerna. För att uppskatta Strindberg måste man ha en god läsförståelse, ett brett ordförråd och i allmänhet mer analytisk förmåga än man hinner få på högstadiet.
LikeLike
Jo de där serieversionerna är problematiska och ger kanske illusionen av att det finns en genväg till bildning, som om man får tro S-E Liedman måste ta tid. Det är liksom själva motståndet som skapar den nödvändiga eftertänksamheten.
Därför tror jag inte på tillrättalagda versioner av klassiker typ Det bästas utgåvor. Jag är nog tillräckligt elitistisk för att tala om “skenbildning”. Idag vimlar det av genvägar för den som vill imponera. Skolan behöver inte vara en del av detta!
LikeLike
“Det är liksom själva motståndet som skapar den nödvändiga eftertänksamheten.”
hm! såna insikter växer inte på träd i dessa dagar!
Hej Teacher, jag är fast här på din blog sen flera timmar tillbaks, känns som att spionera i lärarrummet hehe 🙂
Jag är bara en evig student i livets invecklade skola, som råkade glänta på denna dörr.
Underbar läsning och en känsla av hopp o trygghet. Skönt att få bekräftat att det finns kloka sköna människor utbildar de som ska utbilda våra barn o barnbarn!
LikeLike
Oj! Tack!
Varje bloggare har väl en liten dröm om den ideale läsaren som driver en att hålla på? Du ligger nog nära min bild. Någonstans finns det någon som är intresserad av samma saker.
Nu blev jag riktigt glad!
LikeLike