Jag växte upp i ett nybyggt radhusområde som kallas Nya Bellevue. Det är ganska enkla hus, men nu räknas det som fint att bo där – åtminstone om man hör till rätt stadsdel (Limhamn) och skola (Djupadal).

Varje dag efter skolan följde samma ritual. Släng väskan, ett stort glas oboy, på med skorna och iväg till fotbollsplanen i Bågängsparken. Vi var många barn och jag antar att arkitekterna skrattade högt när de kom på den galna idéen att bygga en rund fotbollsplan med två korsande spelplaner. Det gick alltså att spela två matcher samtidigt och maktens regel var enkel. Om det blev trängsel på mittfältet fick de yngre vänta på sin tur. Dessutom hade staketet stolpar på insidan som gjorde varje försök till vallning riskabla. Man riskerade att få sina dribblingsförsök i nacken.

Ändå har planen fostrat berömdheter som Anders Palmér och författaren Fredrik Ekelund. Nu läser jag att han tänker berätta sanningen om “rundan” i sin nya bok Fadevår, tack för ljuset. (Länk). Tusan också – det är ju min berättelse!

Nu väcks allt till liv igen. Nu väcker jag allt till liv trots att spåren av oss är borta, föräldrarna, kioskerna, macken, de hundratals barnen som myllrade omkring i sextiotalsfresken. Ingen av oss från då bor kvar i radhusmattorna där vi bodde – eller? Minns man oss idag i dessa hus som så försynt vittnade om stadens och Sveriges optimism? Finns barn där nu som upplever samma ljus, samma känsla av ljus och löfte som jag – vi? – gjorde då?
Fåfäng dröm: jag vill att vi samlas här, där, på Rundan, och återupprättar oss, alla, vad blev det av våra liv, våra drömmar, infriades alla löften som fanns i luften vi andades? Kan inte föräldrarna återuppväckas och komma dit de också?
Eller?
Fadevår, låt allting leva i evighet, amen.

Fredrik Ekelund återskapar en barndomsvärld i sin nya bok; han frammanar berusningen, glädjen och ljuset som föddes i honom bland kompisarna och på fotbollsplanen i Malmö. Dit flyttade han med familjen från Uppsala i början av sextiotalet.

Jag älskar malmöskildringar och är skräckblandat nyfiken! (Provläs)

Hans, Leif och Mats