Anders Mildner skriver i Svd (länk) om förhållandet mellan akademins språk och textformer som lever i de sociala mediernas brokiga världar. Många förfasar sig inför den hotande förflackningen och i kommentarerna finns det bekymmer för bristande stavningsförmåga hos framtida generationer. Antagligen skriver de f-ö-r m-y-c-k-e-t…

Och visst, det är möjligen lätt att hävda att det finns goda skäl till att den bör behålla sitt koncisa och snåriga språk, men samtidigt går det inte att blunda för att de språkliga klyftorna mellan akademin och resten av samhället kommer att växa de kommande åren, i takt med att nya generationer växer upp med de nya mediernas lingo som förstaspråk. Utvecklingen stärker akademikernas aktier på ett sätt som av många nog ses som en skänk från ovan. Plötsligt har en rätt hunsad grupp fått en oväntad joker i alla-kan-inte-bli-som-vi-spelet. Sett ur det perspektivet blir det också fullständigt naturligt varför just universitet och högskolor varit så motsträviga när det gäller att använda sig av de verktyg som resten av samhället nu kommunicerar med. Idag pratar vi om snedrekrytering till den högre utbildningen. Imorgon troligen om språkrekrytering.

Bilden av universitetet som en skyddad ö har jag svårt att värja mig mot och ur det här perspektivet blir det lättare att förstå varför det går så trögt att införa sociala medier i högre utbildning. Självömkan som livsstil?
– Ingen tycker om oss, ingen läser vad vi skriver och ändå är vi viktigast av allt!

Jojje Wadenius – Jag är det fulaste som finns

P.S. Jag börjar vänja mig vid Twitter och uppskattar allt mer flödet av vänliga impulser. Det kan nog bli som en vana…