Jag sneglar fortfarande lite avvaktande på den nya skollagen, men är nyfiken på hur den presenteras på Skolverkets hemsida. Det finns en broschyr som riktar sig till huvudmännen och en sammanställning av de viktigaste punkterna. Blandningen av komplicerad juridik och slagordsmässiga formuleringar gör mig förvirrad. Vad ska man säga om den här punkten:
- Alla elever har rätt att utvecklas så långt som möjligt utifrån sina egna förutsättningar. Det gäller även elever som lätt uppnår kunskapsmålen.
Juridik eller retorik?
Är detta kontroversiellt? Finns det någon som tror att det funnits en hemlig socialdemokratisk plan att stoppa de begåvade barnen, men att de nu ska släppas fria “att utvecklas så långt som möjligt utifrån sina förutsättningar” (vems förutsättningar skulle man annars utvecklas efter?)
Jag är misstänksam mot den här typen av vaga deklarationer och är rädd att själva rättighetstänkandet gör oss passiva. Ordet “tillförsäkras” som återkommer i presentationen är bekymmersamt i – passiva verbformer bör undvikas i min språkliga värld. Men jag anar att det finns en god vilja bakom formuleringarna och tror att detta är en del av maktspelet mellan stat och huvudman.
Dessutom finns det en uppenbar risk att betoningen av den individuella aspekten förskjuter fokus från det som vi vet: lärande är ett socialt projekt. I stället öppnas dörren för elitskolor och nivågruppering ner i åldrarna och jag misstänker att det mesta går kanske att motivera utifrån den här nygamla “rättigheten”. Om jag kan hävda att vissa barn hindrar mitt barns utveckling – har jag då rätt att kräva att de avlägsnas?
Baksidan av rättighetstänkandet är att det ofta begraver målkonflikter under ett berg av retorik.
Tysta tankar 
Ja, det är uppenbart att en mening som från början ser sympatisk ut (jag kommer att använda den om någon lärare hävdar att alla elever bör arbeta på samma sida i matteboken) med en annan tolkning och lite konspiratoriskt tänkande kan vara grunden till skapandet av någon slags egocentrerad übermench…
LikeLike
Jag borde kanske lägga band på mitt konspiratoriska tänkande och frammana lite entusiasm?
Det är ju jättebra att barnen har rätt att utvecklas!!!!!!
LikeLike
Vi behöver nog lite av båda sorternas tänkande…
LikeLike
Är det inte det individualisering handlar om.
Att om det sprakar lite mer mellan öronen springer man fortare och den där sprakandet är mindre frekvent tar lite längre tid. Däremellan har ni väl normal sprakarna.
LikeLike
Unga fröken Sprakfåle – den bokserien kanske skulle kunna sprida ljus?
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lisa_Eur%C3%A9n-Berner
Bästa titeln är nog:
Sprakfålen tar semester
LikeLike
Tänk vad länge vi har levt med individualisering och individanpassning som fina härliga ord för det vi lärare vill åstadkomma och sen känt frustrationen växa när det visat sig omöjligt att åstadkomma. Till slut kom avhandlingen om att individualisering borde problematiseras så att man vetenskapligt började sortera alla de motstridiga krav det ställer. Sen kommer skolverket och hävdar att individualisering är en av orsakerna till att svenska skolan har tappat. Fina ord kan dölja många svårigheter och nog är vi lärare vana vid att man uppifrån ger oss en omöjlig nöt och låtsas att den är lätt.
Vi lärare behöver se igenom formuleringarna och inse att den här påverkar hur vi ska prioritera olika elevers behov när de hamnar i konflikt med varandra. Då är frågan inte längre enkelt myspys!
Plötsligt är vi inne i klassrummet med lärarinnan som har en dyslexielev, en ADHD tjej samt 20 andra barn med svårigheter och helt naturligt låter hon de skötsamma räkna samma sida i matteboken för att hinna med sitt arbete.
LikeLike
Till sist hamnar konflikterna i knät på utföraren och där finns en obehaglig insinuant underton i den andra meningen som jag gärna hade sluppit.
Jag tror inte på bilden av den svenske läraren som stoppar begåvade barn av jämlikhetsskäl – däremot finns det en gräns för hur mycket man kan använda dem som lokomotiv i klassrumsarbetet.
LikeLike
När jag gick i skolan fick alltid högpresterande elever som jag göra grupparbete ihop med lågpresterande elever. Typiskt dålig idé. Resultatet var att de lågpresterande eleverna “slapp” arbeta medan de högpresterande var ständigt understimulerade. Jag hade förmodligen nått närmare den utveckling som var möjlig för mej om jag hade fått jobba ihop med andra högpresterande elever och eventuellt med lite mer utmanande uppgifter.
Jag tror dock inte att det hade något som helst med formuleringen i skollagen att göra. Det är mer ett sånt där fiffigt pedagogiskt knep som lärare kommer på, i stil med att alltid placera barn varannan flicka, varannan pojke i ringen.
LikeLike
Jo jag känner igen de där kompensatoriska strategierna och ibland tror jag att de högpresterande barnen bara får nog. Johanna Koljanens sommarprogram om livet på Oxford var en vacker hyllning till rätten att få utvecklas i en stimulerande miljö.
Samtidigt tror jag att alla barn behövs för att bygga en bra skola och hoppas du lärde dig något av de där grupparbetena. Eller var det bara orättvist och bittert?
LikeLike
Svensk skolforskning baserar många strategier kring att placera samman elever med hög och låg prestationsförmåga på en forskning av Robert Slavin.
När du talar om lärare som några som använder en massa knep så känner jag mig lite ledsen. Jag och nästan alla lärare som jag känner till har ett stort engagemang för ett det ska bli bra för eleverna. Det är svårt när budskapen om vad som är bra blir så motstridiga. Lärares användning av grupparbeten har blivit mycket mer genomtänkt sen jag gick i skolan och upplevde något liknande som du gjorde.
LikeLike
Debatten om individers olika förståndsgåvor förvånar mig mycket. Realiteten har väl alltid varit att det finns elever som har lite mer IQ än andra och några mindre. Men skolan har av “politiska skäl” tonat ned detta under åren.
Samtidigt har ju lärarkåren i sitt uppdrag att hjälpa elever med att skapa sin IUP. När den är satt har man ju lika många hastigheter som antalet elever i klassen. Är det inte utifrån det lärarna ska se till att pedagogiken hjälper dem att nå sina mål. Eller finns det något visare än vad läroplanen har som krav?
LikeLike
Kanske inte visare, men det sker alltid en anpassning till verklighetens praktiska möjligheter.
LikeLike
IUP är i grunden ett individualistiskt projekt som klassificerar barnen och tilldelar dem vissa förmågor och behov. Barnen blir objekt för stöd snarare än aktiva kunskapsjägare…
Men det är nog bra att de blir sedda!
LikeLike
Vad bra att verkligheten styr.
Om jag ska raljera så är det väl bara för rektorerna och lärarna att organisera skolan på ett sätt att de lyckas med kraven i styrdokumentet. För lag som gäller från igår har ju lagt undervisningen i knät på skolan och inte huvudmannen. Och det har ju skolan haft som mandat i tjugo år men uppenbarligen inte förstått.
LikeLike
Skolan inte förstått?
Om jag ska raljera lite så är det ju inte så att huvudmannen anpassar budgeten efter skolans behov, utan skolan får vackert anpassa verksamheten efter budgeten.
LikeLike
Jo, jag vet att huvudmännen och framförallt kommunstyrelsens politiker kan nada om skolan. Och det är lättare att ta påsen pengar de får från staten att investera i allt annat än skolan. För den friheten kom ju med kommunaliseringen för tjugo år sedan.
Samtidigt ser jag det som ett ledarskapsproblem hos rektorer om de inte förstår sitt uppdrag som pedagogiska ledare. Tyvärr har du väl för många administratörer till rektorer som ägnar sig åt allt annat än just pedagogik. Och vad skolan tyvärr inte förstått är just att styrdokumenten inte sätter krav på HUR ni gör det utan VAD ni ska nå.
LikeLike
Ja, ibland handlar det om okunskap, men det handlar också om att den rektor som inte böjer sig för kommunens budget inte blir långvarig på posten.
LikeLike
Visst är det så, men om jag som rektor ständigt böjer mig för kommunens budget kanske jag ska gör något annat. Någonstans finns brist på ledarskap hos rektorerna.
För jag har mött rektorer som haft förmågan att tala om för kommunledningen vad som gäller utan att få sparken. Snarare tvärt om att kommunledningen kommit med svansen mellan benen när det uppdagat sin inkompetens.
Samtidigt blir det här en målkonflikt mellan lagens krav på både huvudmännen och rektorerna. Ska bli högeligen intressant och se hur detta kommer att hanteras av Skolinspektionen om ett år.
LikeLike
Inom den svenska skolan har vi ju två uppdrag; vi ska främja elevernas kunskapsutveckling och deras utveckling till demokratiska samhällsmedborgare som respekterar individers olikheter. Det är väl egentligen ingen idé att hymla med att dessa båda uppdrag ofta krockar med varandra och att mycket handlar om att hitta en vettig balans mellan dem?
LikeLike